Citat:
"Everything within the state, nothing outside the state, nothing against the state"
- Mussolini
Fascistens uppfattning om statens väsen är att det är likställt med summan av kollektivets företagande. Ifall man utgår ifrån detta och tillfälligt bortser ifrån olika ekonomiska doktriner som den historiska fascismens olika menifestationer ängnat sig åt så krävs det inte mycket hjärngymnastik för att likställa det som anarkister kallar för frivilligt organiserande eller deltagande med fascistens "stat".
Det är till största del en fråga om kollektivets magnitud som drar gränsen mellan en självbestämmande, autonom lokaliserad förening eller en större, mer likriktad folkkropp. I den mindre gruppen råder demokratisk beslutsfattning, men detta utesluter inte en "ledarfigur" eller initiativtagare, i den större är ledarprincipen mer cementerad men det finns ingenting som av princip utesluter ett folkligt deltagande i beslutsprocessen, man har enbart belastat en enskild person med ansvaret.
Fascisten menar att hierarkier och den starkes rätt är ofrånkomliga naturlagar, vilket rättfärdigar ledarprincipen och hävd, och anarkisten måste hålla med; i ett platt organiserat samhälle med strävan mot jämlikhet och rättvisa så är bruket av våld extremt nödvändigt för att försvara ett decentraliserat och således sårbart samhällsbygge, i ett sådant scenario kommer behovet av en sorts befälskedja att uppstå omedelbart. Detta leder en lätt till antagandet att anarki enbart kan existera och frodas inom ramarna för ett icke-aggresions-principiellt ramverk med ett respekterad våldskapital.
Kort sagt så har anarkister som vill bryta sig loss från valfritt samhälle bäst förutsättningar att lyckas ifall de gör detta i fom av en
fascio, ett kollektiv eller "liga" vars främsta mål är självstyre och i slutändan en likriktat vision för samhället, ett kollektiv som står vakt för sina värderingar och där individer, om än demokratiskt, finner sina platser i strukturen där en ledare existerar på varje plan.