AI-Alphagos "vinner" över människa

Nu svamlar du bara. Sammanhanget var ditt påstående:

Searle försöker ju med precis samma typ av argument som du: att om en delmängd av lådan som förstår kinesiska inte förstår kinesiska så kan heller inte helheten göra det. IMHO ett rent nonsensargument.

Jag är tveksam till om en datasimulering av en daggmasks nervsystem verkligen går att jämföra med en riktig daggmasks på alla plan. Nånstans har daggmasken en vilja, som bestämmer huruvida den ska krypa till höger eller till vänster i en viss situation och där har datorn bara en slumpgenerator. Själen eller vad det nu är kanske påverkar resistansen i nervsystemet och för på så sätt över sin vilja till daggmaskens muskler? Så jag tror att själen har en praktisk inverkan, ja. Sen varför jag tror att en daggmask har en själ, så grundar jag det på att jag själv inte känner mig som ett antal slumpgeneratorer. Och eftersom jag tror på evolutionen så borde alla mina komponenter, om än primitivare, funnits även i en daggmask, inklusive själen.

Om någon människa svarar någon på ett främmande språk genom att lära sig utantill vilka meningar man ska använda för att besvara vissa meningar så har man ingen förståelse för vad man svarar och visst skulle man kunna få denna förståelse efter att ha gjort detta ett tag. Detta koncept kan man då försöka överföra till en automat och hävda att även denna till slut lär sig innebörden av sin automatiska respons. Det är lite som om kaffemaskinen skulle lära sig varför den delade ut kaffe mot betalning om den bara fick göra det tillräckligt många gånger. Man kan då givetvis dra det längre och säga att kaffemaskinen kunde testa lite olika kafferecept och att den fick återkoppling på detta i form av hur mycket pengar den fick in och att detta skulle göra att den plötsligt skulle börja förstå vad den gjorde. Eller att den fick simulera en kaffeköpare och fick genomföra sin grej några miljarder gånger för att på så sätt snabbt få fram sitt optimala recept. Allt detta skulle kunna skapa perfekta kaffemaskiner men det skulle fortfarande inte ge dem en förståelse för vad de gör.

Man kan driva detta hur långt hur långt som helst och man skulle, istället för att fråga vid vilken kodrad de fick ett medvetande, kunna fråga sig exakt vid vilken grad av perfektion som de fick detta. Var det kanske när de, för att kunna sälja mer kaffe, började reproducera sig själva eller när de började förstöra konkurrerande kaffeautomater. Självfallet får de inte ett medvetande oavsett hur perfekta de blir för medvetande har inget med perfektion att göra. Kaffeautomater är exempelvis redan bättre än människor på det de gör men de har ändå inget som helst medvetande för det.

Inte ens det mest simpla programmet går att förklara med en enda kodrad. Inte nog med det, ingen har någon aning om hur koden fungerar för AlphaGo eftersom det inte är människor som programmerat allting; dess beteende har utvecklats på egen hand.

Vi har redan kod som beter sig intelligent, så om "jag-känsla" är ett krav för intelligens (som vissa verkar tro, utan att kunna förklara varför) så har vi redan kod med "jag-känsla."

Min poäng är att själva idén att det skulle kunna finnas en rad eller en grad av komplexitet som skulle kunna skapa ett medvetande är absurd. Jag liknar detta vid att man inte kan ta ett ändligt steg till det oändliga och att det oändliga som då ändå finns alltid måste ha funnits.

Fast det har betyder ju absolut ingenting. Vad är det för ändligheten och oländigheter du pratar om?

Självfallet kan inget komplext program definieras utifrån en enda rad men det finns ändå någon som skulle kunna göra så att det inte fungerar, och därmed en som gör att det fungerar. Detta är dock ett ganska meningslöst sidospår för det jag egentligen hävdar är bara att det inte med ett steg går att ge något ett jag. Och alla program måste byggas upp ett litet steg åt gången, och helst testas mycket noga.

Som jag har förstått det så har den utifrån någon algoritm spelat mot sig själv några miljoner gånger för att på så sätt lära sig vilken sannolikhet olika ställningar har för att ge vinst. Detta är inget mystiskt på något sätt - har själv lekt lite med denna typ av spelprogrammering. Men har du några kunskaper om hur det är uppbyggt på något annat sätt så skulle det vara intresseant att ta del av detta.



Jag menar att en maskin kan vara intelligent men att detta inte innebär att den får en jag-känsla eller en självmedvetenhet.

Om man då har en elektronisk replika av daggmaskens nervsystem och man ser att båda beter sig likadant så kan man alltså, enligt din fundering, sluta sig till att den elektroniska replikan har en själ, om nu den biologiska masken har det.

Nå, det kan mycket väl vara så. Enligt free will theorem så har till och med partiklarna en vilja, givet att någonting alls (typ vi) har en vilja. Det enda andra reella alternativet är att ingenting, oss inkluderat, har någon vilja. Det senare klingar mer relevant för min del, men det är bara en fråga om vad man trivs med.

Det är bara en liknelse som jämför med de vanliga matematiska begreppen. Om du inte förstår denna liknelse så är det bara att bortse ifrån den. Vad det är en liknelse av har jag redan beskrivit.

Alla koder är uppbyggda av delar och de måste alla fungera. Om inte han som sitter i lådan förstår kinesiska så kan jag inte förstå hur det faktum att han sitter i en låda skulle kunna göra så att denna och lådan skulle kunna göra detta.

Det är på att "båda beter sig likadant" som jag ställer mig tvekande. Hur kan man helt och hållet likställa en simulering med en riktig mask? Det blir lite som att säga att en tvådimensionell avbild i alla avseenden förklarar en tredimensionell verklighet. En riktig mask krälar och äter jord. Om man tar i den får den antagligen dödsångest. Det får inte simuleringen (men man kan säkert programmera den så att den ser ut att ha det, jag tror dock inte att det är samma sak.)

Huruvida partiklar har en vilja kan jag inte yttra mig om, men om det har det så är det ingen samlande vilja utan total anarki, har svårt att tänka mig att det räcker för att förklara människors och andra levande varelsers vilja.

Jag undrar varför den tongivande vetenskapen nuförtiden är så tvärsäker på att allt som inte går att väga eller mäta inte existerar? En bit in på 1800-talet höll man sig fortfarande fast vid vitalismen, tron på att det krävdes en särskild "livskraft" för att framställa liv och organiska ämnen. Vitalismen ansågs vederlagd 1827, då Friedrish Wöhler lyckades syntetisera urinämne av oorganiska ämnen. Detta var naturligtvis ett framsteg men Wöhler nöjde sig inte med det. Han proklamerade även att allt annat tal om mystisk livskraft även det var skitsnack, således ansåg han att jäsning inte berodde på jästsvampar, som han inte trodde fanns (trots att man hade iakttagit dem sen 1600-talet). Jäsningen berodde enligt honom endast på kemiska orsaker. Först på 1850-talet i o m Pasteur erkände vetenskapen förekomsten av encelliga organismer. Idag vet vi mer, men vetenskapen verkar fortfarande tro att liv och medvetande går att reducera till enbart kemiska och elektriska fenomen. Jag undrar om detta verkligen är vetenskapligt, att anta att det som inte syns, inte finns?

Klassiskt "God in the gaps"-argument. Ju mer vi lär oss desto mer subtil måste Gud/själen vara i hur den interagerar med vår vanliga värld, men för de troende finns det alltid luckor där de kan säga att Gud/själen styr.
Och hur vet du hur "ett antal slumpgeneratorer" känner sig?
Det håller inte heller. Daggmaskar har ingen ryggrad, inga ben, inga ögon. Ibland tillkommer radikalt nya saker via evolutionen.