Fritid som förälder

Om du vill ha mer tid för dig själv måste du se till att hon får mer av vad hon behöver och vill ha. Era behov är lika viktiga och ska få lika mycket utrymme. Du verkar självisk. När ger du henne tid och täcker upp för henne? Du verkar inte sakna tid ensam med henne direkt utan vill helst iväg från både henne och ungarna. Har ni aldrig haft gemensamma intressen? Vill du egentlgen leva i en familj? Med henne?

Man får intrycket att ert äktenskap håller på att dö ut; ert samliv verkar mest bestå i hushållssysslor och barnskötsel.

Att din fru inte har några egna intressen är en stor del av problemet. När båda har intressen som man vill ha tid för så är båda motiverade till att skapa egentid och har större förståelse för varför den andra vill iväg. Så finns det något intresse hon skulle vilja utveckla så vore det väldigt bra för er relation.

Jag gissar att din fru känner sig sårad för att du prioriterar egentid med dina vänner. För du skriver tydligt om i vilken omfattning du vill ha tid med dina vänner. Men hur mycket ensamtid vill du ha med din fru? Och hur högt prioriterar du det?

Under våren ska hon iväg på en semester med några släktingar, det var min idé. Då kommer jag ta hand om barnen själv i 4 dagar. Hon ska dessutom iväg två heldagar med kompisar vid olika tillfällen. Förutom detta så uppmuntrar jag henne till att hitta på saker till vardags men hon vill inte. Jag erbjuder mig att "kompensera" henne för att hon inte ska känna sig utnyttjad när jag är iväg. På vilket sätt är jag då självisk? Självklart vill jag leva i en familj. 6 av 7 kvällar och alla dagar vill jag leva i en familj. Men det är väl inte svart eller vitt? Det är väl inte familj eller intressen? Nog måste intressen rymmas samtidigt som man har familj?

Jag hade gärna hittat på saker med henne men hon vill i princip aldrig lämna barnen. Vi har tyvärr in gemensamma intressen men bio och restaurang tycker jag hon kunde tänka sig hänga med på oftare än vad hon gör. Jag prioriterar alltså tid med henne mer än hon prioriterar tid med mig.

Men jag håller med dig om oron att hon känner sig sårad att jag ibland väljer mina kompisar före henne. Det är inte alls omöjligt att det är så. Vi hade detta problem redan innan vi fick barn. Hon ville inte att jag skulle vara iväg utan stanna hemma med henne. Hur kan jag få henne att förstå att jag inte prioriterar dem före henne? 6 av 7 kvällar vill jag ju spendera med henne!

Ja, det här är en jättesvår fråga.

Å ena sidan ska man ju minnas att det är en riktigt kort tid som barnen är så pass små som dina. Å andra sidan ska man ju må bra denna tid för att kunna njuta av den, och inte tappa bort sig själv så pass på vägen att man inte kan hitta tillbaka till sitt "vanliga" själv efteråt.

Det idealiska är ju att bägge parter är ungefär lika sugna på egentid. På så sätt slipper man guilt-trip när den andra partnern bara vill vara med familjen men man själv vill iväg. Så ser det nog sällan ut, och dessutom är det svårt att förutsäga i förväg.

Jag har egentligen inga klara råd eftersom jag själv tycker att det här är svårt (snart 5 åring och 1 åring). Men jag skulle väl säga såhär, kan du erbjuda din fru något hon vill göra som kompensation för tiden du är iväg? Det måste ju inte vara att hon ska dra iväg på samma sätt utan istället att du drar ut med ungarna så hon kan pyssla hemma eller läsa en bok eller nått.

Det andra är att prata om framtiden. Just nu ser det ut såhär, men snart är barnen lite större, vad kan ni göra då? Både för att väcka hoppet om att det inte kommer vara såhär för alltid och för att kanske demonstrera för din fru att medan du temporärt kan ge upp egentid för att barnen är små, så planerar du att återta din tid och intressen när barnen blir lite mindre krävande.

Ett tredje råd kan vara att fundera på om det inte går att utöva en del av dina intressen med barnen? Min snart femåring börjar bli ganska klipsk och lätt att ha med på grejer, när barnen blir lite äldre kan man faktiskt ha glädje av att ta med dem istället för att det bara blir ett ändlöst jagande och funderande på när de blir hungriga, trötta eller våta i blöjan.

Det är inte synd om dig. Du är en vuxen människa som valt att skaffa barn. Vill du ha reglerad fritid från att vara pappa får du samarbeta bättre med din fru, för egentid är en förmån inte en rättighet. Det fixar sig nog om du tänker på hennes behov också... men din attityd i din text är att du vill hävda dina rättigheter att slippa träffa din familj så mycket... Du kunde varit singel och barnlös om du velat, men du valde att skaffa barn, då är det ditt eget ansvar att fixa livspusslet. Hade du skaffat hund och skrivit på Flashback om att du borde ha rätt att slippa vara husse en dag i veckan hade du nog också fått reaktionen att du tagit på dig ett ansvar och får fixa situationen.

Hur orkar ni låter som ni går hemma brevid varandra dygnet runt och aldrig får vara i fred. Smidigt att ni tar var sin vid nattning men inte så smart kanske , då dom vänjer sig vid det och du kommer då få svårt att lägga barnet din fru brukar lägga och tvärtom.

Prova i stället att du lägger båda ensam en kväll och din fru nästa osv då får ni ledigt från barnen varannan kväll och har då tid att åka iväg mm

Jag har med små barn men vi kör aldrig något bestämt om vem som ska lägga dom utan det är olika , men jag fiskar en del sommartid och brukar då vara borta 2-3 dagar så då passar jag alltid på att lägga dom och va med dom extra mycket innan jag åker och då har min fru tid att göra det hon vill vilket brukar vara att läsa böcker och bada

Det låter faktiskt som att din tjej alltid haft dessa problem. Att hon inte vill vara ensam. Hon kanske flyttade direkt hemifrån och in med dej?

Jättebra att ni jobbar på det att hon ska åka iväg lite också. Annars kan detta bli ett större problem med tiden.

Fråga gärna någon utomstående med barn om de tycker du spenderar okej, för mycket eller för lite tid med familjen. Det kan vara en god indikator på "hur du ligger till" liksom. Är det småbarnsåldern får man ibland bita i det sura äpplet och stanna hemma.

Alla har vi ju olika behov av att vara hemifrån. En del vill ta ensamma skogspromenader medan andra vill fylla huset med middagsgäster. En del vill spela sällskapsspel! Dessa önskningar måste faktiskt respekteras i möjligaste mån även om den andre parten tycker det är jobbigt. Annars dör man. En person kan tycka det är jobbigt att den andre bara vill iväg och promenera- själv, utan mig, och den andre att få huset fullt med middagsgäster. Tyvärr så ska man nog här inte lyssna till vad andra säger utan bara utgå från era egna behov. Annars blir det lätt att man går efter konventioner. "Jamen det är klart att Kalle ska få...så gör alla. Men att Anna vill är ju...".

Alltså frekvensen du lämnar hemmet: kolla av med andra. Vad för aktiviteter ni behöver för att må bra: diskutera med varann och skit i andra.

Ofta kan det vara bra att ha samma värderingar men inte samma intressen. Gå på restaurang ger ju ensamtid att prata med varandra. Kanske tom bättre än dela ett intresse där tiden faktiskt upptas mer av intresset/andra människor än er två...

Har du mer idiotiska åsikter kan du lika gärna sluta skriva. Hade jag skaffat hund SJÄLV så ja, då kan jag såklart inte bara sluta vara husse. Detsamma gäller med barn. Men nu är vi två i ett förhållande. Varför ska vi då vara bundna till varandra och aldrig kunna göra saker på eget håll?
Utveckla gärna vad du menar med att jag inte tänker på hennes behov! Vilka behov tänker jag INTE på? Du vet inte hur vår relation är.
Och vadå samarbeta bättre? Har du läst vad jag skrivit alls? Dels delar vi upp precis allt lika i hemmet, både barn och hushållssysslor. För det andra så har vi diskuterat det här problemet jättemycket men lyckas inte lösa det själva. Alla andra problem löser vi. Det är därför jag skriver, för att be om råd.
Hade jag varit den idiot du tycks tro att jag är så hade det varit min fru som skrivet pga att jag hade varit iväg så mycket och skitit i familjen. Nu skiter jag inte i familjen utan jag söker råd för hur vi ska få det att bli bra för BÅDA.
Som sagt var, läs gärna igenom allt jag skrivit och fundera några varv extra innan du slänger ur dig massa mer anklagelser.
Du verkar vara nån extremfeminist som letar fel för du vill så gärna tycka illa om män. Men jag måste göra dig besviken och säga att jag också är feminist, självklart är jag det! Inte en extrem men självklart ska kvinnor och män ha samma möjligheter i samhället och det är självklart att man ska ta lika stort ansvar. Skillnaden på mig och min fru är att jag tycker att vi kan ge varandra tid att hitta på egna saker ibland medan den andre tar hand om barnen och hon önskar att vi ska vara hemma i mycket större utsträckning. Vi har olika åsikter och därför ett problem som jag söker hjälp att hantera.

I det här fallet är du idioten TS, inte jag. Ingen på Flashback kan snacka med din fru åt dig. Sluta gnäll som en småpojke och börja förhandla.