Feminismen, respektlös mot vita män.

Det respektlösa förhållningssättet blottas främst när det kommer till diskussionen om invandrares kvinnosyn och överfallsvåldtäkter. När överfallsvåldtäkter diskuteras så flyttar feministerna fokus till att problemet är män, att män våldtar. Då växlar man över till att tala om våldtäkter i absoluta tal. Man verkar oförmögna att förstå skillnaden mellan frekvens och absolut mängd.

Att män våldtar beror på att män är sexuella varelser, de har möjlighet att våldta, på att det finns män som saknar spärrar/empati, det finns skurkar helt enkelt. Pga dessa tre faktorer kommer det alltid att finnas män som våldtar. Feministerna kommer alltid att ha denna hållhake på det manliga släktet kollektivt och kommer alltid att skuldbelägga män kollektivt. Denna kollektiva skuld gäller även de som klämkäckt häver ur sig att de inte känner sig orespekterade osv.. När helst de skulle ta en diskussion om vissa gruppers kvinnosyn så skulle de få emot sig feministernas beskyllningar om sin egen skuld.


Jag skall ta ett exempel på hur en ordväxling går till i en typisk tidningsartikel. Vi säger att en artikel behandlar gutupatruller. I kommentarsfältet dyker en stursk feminist upp och beskriver dem som förståndshandikappade, att de utgör en större fara än det som de säger sig försvara och att hon inte alls vill ha deras beskydd. Sen vill en man kommentera och säga att hon inte alls behöver bekymra sig om dem. Det är bara att göra sig nåt sorts kännetecken så kommer gatupatrullerna att låta bli att ingripa om de ser henne bli attackerad. Men detta svar kommer knappast att bli publicerat. Den kommer att falla för cencuren. Kvar blir en situation där mannen blivit förlöjligad utan möjlighet till att besvara.
Det är också möjligt att svarskommentaren blir publicerad om man använder tillräckligt lindriga formuleringar. Men då kommer återigen ”vit kränkt man” och ”martyr” kommentarer. Dessa kommentarer kommer lätt emot om man är så pass ”snäll” att man blir publicerad. I något skede vill man som man tala klarspråk här och tydligt få fram att man inte är någon martyr och att det kommer att vara feministen själv som det går dåligt för. Men återigen, blir man tillräckligt tuff så blir man cencurerad.

I offentlig media är man utlämnad åt förtal och förnedring helt enkelt. Det går inte att göra en kommentar där man förklarar varför feministerna själva blir offer. Man kommer inte ur martyr-häcklandet. Det jag beskriver nu är främst finlandssvensk media. Det är det som är min referens.
Och när man gått denna ”match”, när feministerna fått spela allan genom att få leverera nedlåtande kommentarer obesvarade, så förväntas man sluta upp bakom dem och försvara dem (mot en själv?).

Denna snedvridna officiella debatt ger bar ännu mer polarisering. De som inte kommer till tals på de officiella kanalerna talar där de kommer till tals. Sen gnäller journalister i kör över hur alternativ media snedvrider debatten och skapar hat. Nej, det är ni själva som styr det så skulle jag vilja påstå. Och ja, ni gör det på ett respektlöst sätt och med en feministisk agenda.

Uppfattningen om att alla "riktiga" våldtäkter är överfallsvåldtäkter med en (utländsk eller uppenbart psykopatisk) gärningsman som inte har kunnat behärska sin kåthet, är en vanlig missuppfattning med förödande konsekvenser för brottsoffret.
De flesta våldtäkterna begås av någon som offret känner sedan tidigare. Det kan vara en vän, en partner, ett ex, en trevlig bekant och dylikt. Om brottsoffret är en svensk kvinna, är sannolikheten större att gärningsmannen också är en etnisk svensk, eftersom svenskar oftast umgås med andra svenskar (kompis- och parrelationer mellan svenskar och muslimska immigranter är inte speciellt vanliga trots allt).


Precis som kvinnor, är också män intelligenta och rationella varelser som kan tänka bortom lillhuvudet. Att förklara våldtäkt som något som uppstår för att män är sexuella varelser, är antiintellektuellt och fördummande. Män kan bättre än så.
Det är klart att det finns skurkar, men det är svårt att skilja dem från mängden. En annan fördom är att våldtäktsmän är uppenbara monster, och att man bara måste prata fem minuter med en sådan för att märka att något är fel. Men detta är inte fallet. Som jag tidigare har nämnt, är våldtäktsmannen oftast någon som offret kände till sedan tidigare. Men hade det varit så pass enkelt att känna igen ett "uppenbart monster", hade kvinnor undvikit dem från första början. I andra ord: även en "helt vanlig" svensk kille som hjälper gamla tanter över gatan, som man har känt sedan högstadiet, kan visa sig vara en våldtäktsman. Men skillnaden är att man då hellre anklagar brottsoffret för att ljuga, än att inse att vi inte alltid känner våra vänner/släktingar/partners så bra som vi tror.

Så var det förr...

Feministisk dynga. Att någon som du kommer hit och bekräftar att du inget förstått, som tex skillnad på frekvens och absolut mängd, är föga förvånande.

Jag refererar endast till vad ett stort antal kvinnor har berättat om sina erfarenheter, angående sexuella övergrepp. Kan även rekommendera reportageböckerna En Riktig Våldtäktsman och Flickan och Skulden av Katarina Wennstam, som just handlar om detta tema.
Du får däremot vidareutveckla vad du menar med frekvens och absolut mängd.

Kan du inte dra lite snabbt vad de där handlar om?
Nyckelpoänger i alla fall?

Jag är inte intresserad av dina böcker, ej heller av att diskutera med dig. Jag diskuterade dessa saker för ett par månader sen på ett annat ställe och det ledde ingen vart. Feminister är befriade från allt vad logiskt tänkande innebär. Tidigare diskussiner med feminister har gett samma resultat. Att diskutera med feminister är alltså lönlöst. Det är mänskligt avskräde och allt vad de säger skall man ta avstånd ifrån.

Dagens feminister är inget att ta på allvar, det är orakade, omkringlallande psykfall som har permis från Säter...

Jag kan inte ta dagens fittfeminister seriöst när de brölar ut all sin infantila skit om hur hemska män är osv, sjunga kan de fan inte heller: https://www.youtube.com/watch?v=ggHDZmHX0nc

Och så tror folk på fullaste allvar att man är sugen på att bli feminist? Nej, tror fan inte det.

Kanske borde söka jobb på deras jävla offerkoftafabrik, för det verkar gå jävligt bra där...

Att det finns kvinnor som ställer till saker o ting o jävlas, våldtar och håller på finns tydligen inte på kartan hos fittfeministerna.

Jodå.
Till att börja med En Riktig Våldtäktsman av Katarina Wennstam: Fokus ligger på våldtäktsmännen. Författarinnan har då intervjuat allt ifrån dömda sexualförbrytare och psykologer, och gått igenom samtliga utdrag från rättegångar och förundersökningar, för att undersöka vad som försiggår i huvudet på någon som våldtar.

Många är överens om att våldtäktsmän är uppenbara monster, men det finns också en snäv mall för hur ett "monster" ska vara (dvs asociala och alkoholiserade snuskgubbar, mörkhyade invandrare, enstaka galningar). När den anklagade visar sig vara en trevlig, vanlig kille (dvs att han inte passar in i mallen), väljer vi hellre att inte tro på brottsoffret, eller/och att rationalisera/ursäkta gärningsmannens handlingar. Bilden blir följande: vanliga, trevliga och välanpassade killar våldtar inte, för de kan helt enkelt inte vara monster. Inte ens gärningsmännen själva anser att de har gjort något fel, eftersom det bara är monster som våldtar (detta trots att offret kan ha gråtit och skrikit under akten, eller t.o.m. varit medvetslös eller helt stel av skräck).

Valde att bara ta upp en av de mest relevanta nyckelpoängerna pga tidsskäl. Återkommer med en förklaring av den andra boken lite senare. Under tiden kan du gärna googla på #minvåldtäktsman och #mörkertalet, där folk berättar om sina erfarenheter.

Det ser jag fram emot och den första bokens poäng klargjorde du enligt mig på ett eminent sätt.
Psykologin är inte okänd av mig och är en av de paradoxer människans psyke kan förklaras med. Stockholmssyndromet och varför vissa kvinnor väljer de värsta asen är två andra åt det hållet.