Citat:
Ursprungligen postat av
FlowPhille
Trance dog ut 2007 enligt mig. Tycker det är sällan jag hör en nyproducerad låt som jag skulle kallat för Trance. Kan ju bara hoppas att fler producenter går tillbaka till sina Trance rötter igen och förhoppningsvis får musiken att låta som de brukade.
En sak jag har lagt märke till är att festival besökarna verkligen dansade till musiken förr med hela kroppen och att de var de som stod i fokus.
Allt ljus på dansgolvet, inga mobiler i luften och utdragna låtar. Skulle varit rena drömmen att uppleva det i verklighet, nu blir de bara på Youtube
Bjuder på en godbit som är min definition av Trance:
Hiver & Hammer Feat. Javah - 5 Million Miles https://www.youtube.com/watch?v=5K1ZFGib8Ak
Nu dyker gammelfarfar upp i tråden, som skolades in i trancen med Eye-Q Records och tidiga Trancemaster-samlingar i mitten på 90-talet.
Det ni blöjnissar kallar trance (jag förstår inte vad stollarna som börjar diskutera psytrance har för avsikter annat än att röra till det, för det är ju annan historia) är för mig club trance. Club trancen dödade den traditionella trancen och därmed mitt intresse för genren. Jag sitter bara och lyssnar på musik mellan... tja... 1995-2005. Inget ovanligt att man fastnar för en speciell typ av musik under sina formativa år, men jag vill nog mena ett det objektivt går att klassa club trance som en sämre musik.
Lyssna på en jävligt bra trance-låt, t.ex.
Cosmo - Hymn. Enkel, okonstlad, svävande. Inte bara har den trallvänlig melodi, den utvecklas and byggs på över hela sin längd - en slags "story arc" för att använda filmtermer. Den tål, nej
bör, lyssnas på från första till sista sekund.
Men när club trancens kommer smygande där runt millennieskiftet skapas en formula och ett sound som är så förbaskat förutsägbart att jag faller i koma och träskorna slår rot i parkettgolvet bara jag tänker på det.
Alla låtar består av 2-3 minuter trummor (en ren transportsträcka för att vara lätta att mixa), därefter ett stort break, sedan melodi, lite enklare parti innan ett nytt, mindre break, därefter melodi igen, men nu med en tonartshöjning, och avsluta skiten med 2 min trummor till. Blä!
Ta
Legend B - Lost in love. Fullt ös efter 25 sekunder! Fylligt ljud utan att vara helt jävla överlastat, som det blev senare. Man måste ju kunna urskilja reverb:et ordentligt, det är väl inte för mycket begärt.
Att både Rave Mission och Ravermeister slutade ge ut samlingar efter 2001 indikerar ju med alla tydlighet när det ballade ur. D-trance går att lyssna fram till volym 15 eller så (2000). Trancemaster tappar successivt efter, låt säga 24, vilket sammanfaller med att numreringen får fnatt (dubbelnollor stoppas in så t.ex. 26 blir 2006). Mer och mer clubtrance. Sång (!) dyker upp första gången - då springer man ju mot nödutgången omedelbums. Finns väl vissa guldkorn fram till 3000, men sedan börjar det låta mer och mer såhär, och det är ju ren skit:
Lange feat. Leah - Don't Think It, Feel It (Cosmicman Remix) Fan nästan värre än gammal eurodisco!
Innan jag hoppade av helt började det låta medvetet illa, någon slags allmän jävla retrofiering (jämför moderna datorspel med grafik som ska påminna om 8 eller 16-bitarsmaskiner) av syntljuden. Det är ju mot hela sinnebilden av trance, det ska ju låta bra/vackert/mäktigt/modernt. Det lät ju aldrig som Kraftwerk. Jag gissar att det sedan övergick i allmän diffus degenerering, med elektro- och houseinfluenser tills kärnan var borta.
Men det gör inte mig så mycket, för gammal för dansgolven. Hårddisken är däremot välfylld. Tackar ryssar och östeuropéer för att det fortfarande går att pumpa hem jättetorrents med gamla samlingsplattor.