Vilken sorts samhällsforskning ska staten finansiera i ett konservativt samhälle?

Dagens samhällsforskning är ofta kulturmarxistiskt präglad, oavsett om det handlar om historia, sociologi, statsvetenskap eller pedagogik. Genusvetenskap ska vi inte ens tala om då det är ett ämne som är 100-procentigt kulturmarxistiskt. Och även om ekonomi och juridik, eller rättsvetenskap om man så vill, än så länge, i varje fall i relativ mening, är befriade från denna samhällsförstörande ideologi så kommer nog dessa även smittas snart. Detta måste givetvis utifrån ett konservativt perspektiv stoppas.

Men hur ska då en konservativ forskningspolitik se ut? Ska samhällsforskningen helt o hållet inte få pengar från skattebetalarna eller ska en viss sorts forskning få pengarna och i så fall hur? Ska kanske till och med samhällsvetenskaperna förbjudas då de inte lyckas vara vetenskapliga nog? Vad tycker ni?

Just nu bygger samhällsforskningen på att den är radikalt annorlunda från naturvetenskapen. Samhälleliga och sociala fenomen ses som helt annorlunda än naturfenomen och därför ratar man den vetenskapliga metoden. Biologiska fakta, som torde vara väsentliga när man diskuterar och forskar om människan, ignoreras -- istället väljer man flummiga teorier om makt, "diskurser", strukturer och sociala konstruktioner. Inte nog med det så bygger nästan all samhällsforskning på normativa antaganden: de är ute efter att förändra samhället, och då ofta utifrån ett socialistiskt perspektiv. Detta är ingenting som heller förnekas av samhällsforskarna, de är helt ärliga med att de vill förändra samhället. Ett bra exempel på en sådan forskare är sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen.

Jag menar att samhällsforskning behövs av precis de anledningar som Émile Durkheim och Max Weber hade: med kunskap om samhället, människan, och hur de fungerar kan vi komma fram till lösningar på samhälleliga problem som just betraktas som samhälleliga problem av samhället (inte av olika intressegrupper). På så vis kan vi vetenskapligt föreslå, exempelvis, rätt sorts utbildningspolitik. Samhällsvetenskaperna ska alltså hjälpa oss med metoder och lösningar, inte avgöra vad som bör lösas -- det är en politisk och normativ fråga som vetenskapsmän inte ska syssla med.

Men för att göra detta måste vi ha en objektiv samhällsforskning som följer den vetenskapliga metoden, som inte bygger på kvalitativ flumforskning utan som istället är kvantitativ och trovärdig, och en forskning som inte ignorerar biologiska fakta. Samhällsforskningen kan inte hållas isär från den naturvetenskapliga. I synnerhet ska forskningen inte bygga på att rasera samhällets grundvärden eller, såsom kulturmarxisterna försökt med, splittra kärnfamiljen och förespråka "regnbågsfamiljer" och gud vet vad.

Hur ska denna reformering av samhällsforskningen gå till? Har ni några förslag?

Jag håller om att det behövs samhällsforskning även i ett konservativt samhälle, definitivt. Att den bekostas av staten har jag inga problem med.

Det som behöver göras är att återgå till de traditionella samhällsämnena och humaniora, återupprätta målet att forskningen utförs med någon slags sanningsanspråk och därmed överge postmoderna teorier och metoder, som ser kunskap och sökandet därav endast i termer av olika sätt att befästa makt och dominans.

Eftersom högre utbildning är den värld där många av vårt samhälles mest farliga företeelser har sin upprinnelse, krävs en genomgående förnyelse av dess organisation och politik. Exakt hur det ska gå till är inte klart för mig, men det innefattar såklart olika hittepåämnens nedläggning, att personer som drivit och är inflytelserika i de postmoderna projektet försvinner från sina poster och att ett nytt syfte, en ny politik och kultur formuleras.

Dels detta men jag hade gjort om utbildning till bildning. Idag är folk så jäkla utbildade men deras bildning är obefintlig. Folk har ingen koll på konst, poesi eller filosofi så vida de inte har specialintresse för sådant. Alla är mer eller mindre utilitaristiska eftersom det är liberalernas favoritfilosofi. Detta gör att folk blir rotlösa och mycket enklare att styra över. Om du vet ditt eget lands poeter, författare och kultur så blir det svårare att komma med "nymodigheter" eller att hävda att svensk kultur inte finns eller att svenskhet är något epitet man sätter på folk i tunnelbanor.

Sedan är det inget som hindrar konservativt lagda att göra precis som 40-talisterna gjorde och gå in i kultur och liknande och styra samhället på det viset. Problemet är att många som är "konservativa" tänker för mycket med plånboken istället för att läsa patristiker eller lägga sin tyngd på svensk poesi.

Detta är en intressant, och bedömt mycket viktig, samhällsfråga. Det torde finnas starkt konservativa skäl att staten säkerställer fri forskning inom ett flertal områden, inte minst inom samhällsforskning. Givetvis är det ett stort problem att mycket, om än inte all, av dagens svenska samhällsforskning är djupt politiserat, liksom förvisso en del naturvetenskaplig forskning t ex miljöforskning.

För att göra det enkelt för sig kan man börja med att helt utmönstra genusvetenskapen. Genusperspektiv kan förvisso vara relevant ibland, men dels kan det inte utgöra en egen vetenskap, dels kan genusperspektivet inte ha en ideologisk slagsida på det sätt som är nu. Detta med ideologisk slagsida är en kritik som kan riktas även mot andra samhälls- och beteendevetenskaper; nationalekonomin är alldeles för liberalt impregnerad, sociologi, kriminologi och pedagogik är närmast helt marxistiska ämnen. Statsvetenskap och historia innehåller litet av varje, men vi hittar nog ingen konservativ slagsida i något av dessa ämnen.

Dessa är frågor som kräver en tämligen omfattande utredning, där det är starkt angeläget att det sker en genomlysning av all svensk samhällsforskning för att klarlägga sakläget detaljerat och framtar åtgärder för att stärka vetenskapligheten och minska de ideologiserande inslagen. Vill man omformulera detta i mer slagordsmässig mening, så kan man säga att det är dagas att röka ut 68-vänstern i akademien.

Jag håller helt med. Återupprättandet av ett bildningsideal är väldigt viktigt. De förhärskande liberala diskursen inom både utbildningsväsendet och samhället i stort måste motarbetas. Den som ser nytta (instrumentell) och nyttomaximering som det enda värdet.

När vi är inne på bildningsideal - vore lattjo att veta hur litteraturvetenskapen skulle läggas upp i ett konservativt samhälle. Vilken typ av skönlitteratur ska prioriteras i litteraturämnet. Börjar misstänka att en del av mina författarfavoriter inte längre kommer ifråga.
Hur blir det inom musikhistorien. Får jazzen vara med?

Evolutionspsykologi är ett ämne som blivit mycket populärt i USA de senaste åren. Sverige satsar ytterst lite på EP, vilket inte är konstigt då EP går emot den politiska korrektheten i vårt land. Jag vet inte riktigt om EP ska räknas som "samhällsforskning", men mer samhällsforskning borde i varje fall ta del av EP. Det är viktigt att forskning om människan har en utgångspunkt från människans biologi och människans natur.

Jag tror att det enklaste sättet att genomdriva det konservativa samhället är att helt utesluta kvinnor från maktposition.

Nej, jazzen blir bannlyst.

Äh fan, jag måste lägga till en Ironivarning, det är ju flashback.

Man skulle kunna börja med att införa ämnet "kulturmarxism" och forska i dess betydelse och användning.
Sen kunde man fortsätta med "politisk korrekthet" och avsluta med "konservatism",

Dessa tre ämnen kunde räcka de närmsta femtio åren.

Instämmer, vi behöver mer bildning. För bara några generationer sedan var det en del av allmänbildningen att förstå referenser till Iliaden, Shakespeare med mera i både samtal och litteratur. Med detta fick man också en förståelse för hur samhällen och människor fungerar. Liksom ett betydligt rikare språk ("so this is the winter of our discontent, made glorious summer by the son of York!")

Ett område som borde få en renässans i samhällsvetenskapen är elitstudier, arvet från Mosca, Pareto, Burnham med flera. Kort sagt en realistisk studie av hur eliter fungerar, hur de ersätter varandra, hur de kan spåra ur, och så vidare. Det är studier som stryker politiskt korrekta och liberaler mothårs, eftersom de gärna inbillar oss andra och ibland sig själva att vi lever i en "demokrati" där "alla bestämmer". Men så är det ju inte, och det kan vara intressant att studera makthavarna.