PO Ola Sigvardsson skriver:
Clark Olofsson blev Clark med hela svenska folket. Anders Behring Breivik fick de första dagarna efter sitt massmord framträda i medierna med sina egna bilder. Det var bilder på honom med vapen i hand iförd stilig, påhittad uniform. Bilder enbart avsedda att förhärliga honom och hans verk.
Senaste exem plet är mördaren på skolan i Trollhättan. Den 24 oktober 2015 var Aftonbladets huvudrubrik på första sidan ”Så valde Anton ut sina offer”. Samma dag var Expressen inte mycket bättre: ”Här söker Anton, 21, sina offer”. I båda fallen var rubrikerna illustrerade med bilder på den Darth Vader-liknande figur, som med svärdet i hand dödade två personer innan han sköts till döds av polisen.
Problemet är inte bilden eller den omfattande rapporteringen. Inte heller att Anton Lundin Pettersson namngavs. Allmänheten har rätt att få veta.
Nej, problemet är användningen av enbart förnamn. Det är för nära, blir alltför familjärt. Det signalerar, även om det inte är tidningens avsikt, att han är en av oss.
Jämför med självmordsbombaren vid Drottninggatan i Stockholm i julruschen 2010. Han smög in på Bryggargatan, mixtrade med sin bomb och sprängde sig själv i luften. Taimour Abdulwahab var Sveriges förste självmordsbombare.
Blev han någonsin Taimour med svenska folket?
Jag förstår att ”Anton” är ett lockande kort rubrikord. Men ”mördaren” är inte särskilt mycket längre.
http://www.journalisten.se/kronika/o...t-langre-anton
Det jag tycker att han missar här är anledningen till att media gör såhär, för det har han rätt i, och det är ju att de vill pränta in de svenska namnen kopplade till hemska händelser i folkets medvetande medans de är mer försiktiga med att koppla ihop utländska namn med hemska händelser.
Överhuvudtaget så skriver han inte något om vad han tror är medias avsikt med att göra såhär vilket ju gör att hela texten faller platt.
Att diskutera, varför gör media såhär, stämmer min analys eller har de ett annat syfte?
Clark Olofsson blev Clark med hela svenska folket. Anders Behring Breivik fick de första dagarna efter sitt massmord framträda i medierna med sina egna bilder. Det var bilder på honom med vapen i hand iförd stilig, påhittad uniform. Bilder enbart avsedda att förhärliga honom och hans verk.
Senaste exem plet är mördaren på skolan i Trollhättan. Den 24 oktober 2015 var Aftonbladets huvudrubrik på första sidan ”Så valde Anton ut sina offer”. Samma dag var Expressen inte mycket bättre: ”Här söker Anton, 21, sina offer”. I båda fallen var rubrikerna illustrerade med bilder på den Darth Vader-liknande figur, som med svärdet i hand dödade två personer innan han sköts till döds av polisen.
Problemet är inte bilden eller den omfattande rapporteringen. Inte heller att Anton Lundin Pettersson namngavs. Allmänheten har rätt att få veta.
Nej, problemet är användningen av enbart förnamn. Det är för nära, blir alltför familjärt. Det signalerar, även om det inte är tidningens avsikt, att han är en av oss.
Jämför med självmordsbombaren vid Drottninggatan i Stockholm i julruschen 2010. Han smög in på Bryggargatan, mixtrade med sin bomb och sprängde sig själv i luften. Taimour Abdulwahab var Sveriges förste självmordsbombare.
Blev han någonsin Taimour med svenska folket?
Jag förstår att ”Anton” är ett lockande kort rubrikord. Men ”mördaren” är inte särskilt mycket längre.
http://www.journalisten.se/kronika/o...t-langre-anton
Det jag tycker att han missar här är anledningen till att media gör såhär, för det har han rätt i, och det är ju att de vill pränta in de svenska namnen kopplade till hemska händelser i folkets medvetande medans de är mer försiktiga med att koppla ihop utländska namn med hemska händelser.
Överhuvudtaget så skriver han inte något om vad han tror är medias avsikt med att göra såhär vilket ju gör att hela texten faller platt.
Att diskutera, varför gör media såhär, stämmer min analys eller har de ett annat syfte?
