"att ha 2 barn är lättare än 1"

Håller inte med om att 2 är lättare. Däremot är man redan i "barnträsket" så när det andra kommer är man redan i "småbarnsmode" så att säga. Så man kan inte säga att det är dubbelt så jobbigt heller.

Det jag upplevde som jobbigt är att de faser det första barnet tagit sig igenom nu kommer i repris. En självklarhet förstås men det blir ändå "just det nu blir det det här i ett halvåt".

Men är så klart värt det. Var sugen på en trea men är för jävla gammal orkar inte helt enkel. Fysiskt framförallt det kostar på med all sömnbrist och stress.

Haha 4! Cred till er som vågar och köt på@

Självklart hänger ju sånt där på om man ens vill ha fler barn.
Själv tyckte jag det var väldigt lätt med första, men så är hon som hon är. Som nyfödd och några månader var det mer att ta hand om Skalman än de uttjatade bilderna av hur spädbarn ska vara.
När tvåan kom blev det tuffare, för att han är som han är och var då. Det problemet det visade sig att han hade avhjälptes dock och då blev det betydligt lättare.

Men resterande ungar har faktiskt bara fyllt på mängdmässigt och ibland har det varit tillfällen där det varit krångligt praktiskt, men rent orkesmässigt har det inte varit tyngre med fler än två.

Den absolut största omställningen för mig var att gå från ett till två barn. Att få första barnet var ju en klar omställning det också, men fylld av mycket förväntan och rosa skimmer. Det var ju lätt att bara flyta med och vara. Med andra barnet kom första tillfället att lära sig hantera två som behöver uppmärksamheten och omtanken. Två som var i olika skeden av utvecklingen och där det ibland krockade. Den erfarenheten hade man ju när tredje kom och då flöt det ju bara på. En näsa till som skulle torkas, en blöja till som skulle bytas, en liten till som skulle kramas.
När barnen var små, jag har fått mina rätt tätt, så var det ibland lite löpande-band-principen. Med rutiner så gick det smidigt.

Min inställning har ju dock alltid varit att de alla varit fullt välkomna, önskade och älskade. Jag är inte den föräldern som klagar på hur jobbigt det är med barn eller ser det jobbiga som annat än att det ska göras, därför blir det inte jobbigt. Jag fokuserar på det positiva, det är långt mer värt det för mig.

Får man svara "både och"? Lättare på så sätt att de faktiskt kan underhålla varandra stundtals vilket kan förgylla en dag, men samtidigt råkar de i luven på varandra så det är väl lite lotteri. Skaffar de sig sedan olika intressen så blir det dubbel börda/nöje beroende på hur man ser på det. Själv tror jag att den jobbiga arbetsinsatsen ökar totalt. Men det är ju inte någon överraskning att barn kräver jobb och tid.

Köp tvättbara blöjor om det är problemet.

Haha fan vilka härliga svar, på flashback får man alltid lite nyans!

Som det är just nu, så vet vi inte om vi vill ha några mer barn. Vi känner båda att de räcker. Samtidigt är det fan roligt, mycket kärlek som flödar. Man kan säga att jag är mer sugen är frugan (det var dessutom en jobbig graviditet för henne vilket spär på att hon kanske inte vill ha fler)

Jag är nöjd hur det än blir, själva grejen med tråden var att få höra vad alla tycker om folk som säger att det är enklare med två barn än ett.

Ska även tillägga att vårat barn inte ens fyllt 1 ännu, saker och ting ändras ju snabbt så vem vet :-)

P.s måste bara tillägga att när jag tänker på ett andra barn, sen kommer jag ihåg dom första månaderna när jag var så trött att jag grät, jag har fan inte gråtit sen jag var 12 och bröt ett revben. När den tanken kommer känner jag fan att jag har det bra nu

kanske om man har 2 barn så kan man få dom att slava, mer kraft än en slav.

Hur vet man då hur många barn som är lagom? Om ska skaffa fler eller inte, är det alltid självklart?

Håller med de flesta, nej det är inte enklare med två barn, möjligtvis billigare. Alltså tvåan kostar mindre än ettan men såklart blir de dyrare ihop:-)
Men jag tror att barn har stor glädje och nytta av att ha syskon, det kan man ha i åtanke. Jag tycker dessuton att de ensambarn jag känner är mycket mer gnälliga och krävande än de med syskon. På det sättet blir det ju lättare, per unge alltså. De slipas lite mot varandra så att säga.

Det är inte alls säkert. Två grabbar som ligger varandra nära i ålder kan trigga varandra enormt.

Jag och min fru har två pojkar, tvillingar dessutom, och när dom var i 6-7-årsåldern så kändes det ibland som om vi hade fyra barn.

Å andra sidan har du rätt...två barn i nära ålder sysselsätter varandra på ett annat sätt än ett ensamt barn.

Han nämner även minskad fritid. Tygblöjor tar en massa tid.

Vi fick våra ungar med ett år emellan. Då var det totalt kaos, men med åren har det planat ut och totalt sett så tror jag det varit "enklare". De har alltid lekt och hängt med varandra. Att styra upp grejer har inte varit svårare för att de varit två. Jag har iofs inget direkt att jämföra med, men det som jag verkligen tror har varit enklare är att allt man har gjort har gått i samma svep, och de har alltid haft varandra, vilket jag tror frigjort mycket tid från oss föräldrar.