Resan från att inse att något är fishy till att omfamna Hitler

Det som hindrade de flesta av oss från att ta oss över den mentala barriären från första början och ens en gång bli invandringskritiska och det minsta nationalistiskt sinnade och i förlängningen rasmedvetna var de associationer med dylika tankar och idéer som vi har indoktrinerats och betingats med från tidig ålder av systemet och samhället. När man väl tagit sig över denna barriär, börjat tänka mer och mer över hur vi hamnade i denna situationen och följaktligen göra research så sugs man bara närmare och närmare sanningen oavsett man vill det eller inte. För vissa tar det bara några månader och för några tar det ett par decennier innan man når och accepterar den oundvikliga intellektuella slutpunkten. Det är svårare för vissa och acceptera att allt man fått höra hela sitt liv är lögner, lögner och återigen lögner. Studerar man historien så inser man dock att det fanns en man som förutspådde den samhällsutvecklingen och att det att det vi idag förfasas över i våra samhällen skulle ske ifall det inte stoppades av fanatiskt kollektivt motstånd, samma man var även beredd att ta till alla medel för att bekämpa denna utveckling som idag försätter hela vår civilisation i ruiner. Man inser även att samma man var med på det klara över mekanismerna som styrde denna utveckling än någon annan.

Väldigt många som idag är nationalister och har accepterat Hitler som en utav de mest klarsynta av samhällsanalytiker någonsin har haft en period i livet då de har avfärdat honom som en ond dåre samtidigt som man har skyllt problematiken på Olof Palme, socialdemokraterna, vänstern eller andra instrumentala fenomen eller frontfigurer för skuggregeringen bakom dem vars aktivitet Hitler identifierade och angrep som problemets kärna. Samma personer har även haft perioder där de sett kontrollerade oppositionsgrupper som SD som en del av lösningen snarare än en del av problematiken, tvärtom har de sett Hitlerister som en paria som man måste ta avstånd för att kunna avancera dessa kontrollerade oppositioners positioner. Många ur samma grupp har även sett Israel och judarna som en nära allierad i kampen snarare än som den egentligen enda fienden värd namnet som fått alla andra upplevda fiender att fullständigt blekna i jämförelse, utöver möjligtvis förrädarna i de egna leden. Jag är inget undantag.

Hur lång tog din resa från att inse att någonting var fel till att omfamna Hitler?

Själv insåg jag att någonting var "fishy" på nittiotalet, när man kämpade mot sina lärare bara för att man var moderat. Jag vet inte hur många betyg jag fick sänkt bara för att jag var av annan åsikt än den kulturmarxistiska läraren, även när man spikade proven. Ett lustigt tillfälle var när klassens duktigaste elev fick sin första fyra - hon hade femmor i allt, men läraren kunde inte ge henne en femma i samhällskunskap, för då skulle hon ha varit tvungen att ge mig en femma också. Ingen fick högsta betyg det året...

Sedan gick man ut i arbetslivet, och bestämde sig för att vänstern och demokratin var en cancersvulst på samhällskroppen run milennieskiftet. Saker var ju inte bättre när man var klar med kommunistskolan. Jag skrev min första insändare om att vi inte borde ta emot invandrare 2002.

Steget att sluta rösta på moderaterna och börja rösta på SD kom med Nya Moderaterna. Reinfeldt gjorde det rätt tydligt att makten var viktigare än folket, även för dem. Jag röstar fortfarande på SD, för jag ser dem som ett nådvändigt mellansteg för att legitimisera nationalsocialismen, men i hjärtat hyllar jag AH och hans idealistiska kamp för germanerna och kärlek till folket.

Det sista steget, till "Hitlerismen" som du säger, kom under flodvågen av invandrare 2015, då jag började forska i varför denna förändring skett. Varför kommer de nu? Och inte 2013 eller 2014? Jag hittade bara länkar till anti-vita, de flesta judar som Soros och Wolodarski och Dan Eliasson. Så jag tog klivet fullt ut, och blev svenskälskare september 2015.

Här har du förresten en till som svarar på din fråga för ett par dagar sen, på en av bloggarna jag prenumererar på.

Jag kollade sista år, av tråkighet, en lista på Världens 200 rikaste. Sen såg jag att, typ, var 6 hade vad jag kände igen som judiskt namn. Så jag gick in och kollade upp hur många procent av jordens befolkning som var judar, för att räkna fram evt. överrepresentation. Sen efteråt kollade jag för varje namn på listan vad deras bakgrund var. Pallade endast till nr.150, men av dem var 60% judar. Om man vill veta hur den vanliga amerikanske Jude mår, så kan man kolla wiki för båda folken. Juden tjänar i genomsnitt det dubbelte.

Först skrattade jag, sen blev jag förbryllad. Därnäst viste jag det för min bror. Vi började sedan kolla för varje företag vi kom på, och det återupprepades. Sedan, nästa dag blev jag Varse om judarnas totala mediakontroll. Jag sökte mig då till ett judiskt tidsskrift (minns inte namnet, men det är Nordens största, skrivet på svensk). Där konfronterades jag med sjuka artikler där riktigt framträdande judar satt och, seriöst nu, berättade om den egendomliga urkänsla av judehet de känner inom sig, och hur de aldrig socialiserade med ickejudar, då ingen kan relatera till den etniska närheten. Då brast det, och jag kollade ett tal med först, tror jag, Göebbels, där allt han sa stämde in på vad jag nyss hade upplevd. Sedan ett tal av Hitler, och också han beskrev samma makt- och informationsstrukturer, och satte ord på den utbredda etnocentrism och globalism judar (eller sionister kanske) förespråkar.

Jag ogillade redan då den svenska pk-ismen, men hade tills veckan innan varit rabiat antinazist (jag är fortfarande inte nazist, men jag har tagit steget, och Hitler är för mig en vanlig politiker med vissa starka drag, och en stabil samhällskritiker, och jag inser konflikten mellem humanism, å ena sidan, och den mäktiga folkfiende på den andra). Men det var först efter att ha hört Hitler sätta dessa doktriners lite arkaiske variant i relation till Den Eviga att jag blev uppmärksam på att det fan ta mig fortfarande stämmer. Då inså jag riktigt omfanget av det hela. Och jag insåg sanningen i, vad kan man säga, Hitlers grovskitse.

Sedan har jag läst Fords ganska så medmänskliga behandling av frågan. Mannen varnade redan 1936 om att ovilligheten till att ta snedvridningen av makt och kapital seriøst i sista instans kunde leda till folkmord i Tyskland, vilket han menade skulle undvikas.

Nu har insikterna Mognad, och jag har läst upp på den sortens (ofta judeförfattade) politiska teorier som ligger till grund for t.ex. Amerikansk uterikespolitik (politisk realism) och EU (neoinstitutionalism), vilket har gjort mig bättre på att lita på den uppenbara förklaringen av de uppenbara mönster i världen trots frånvaro av säkra, ickeinficerade narrativ. Jag har fått mer system på världen, och jag har lärt att förstå att det ganska enkelt finns en egendomlig kriminel nation, en internationell nation, spridd över alla andra nationer som en indre fiende. En internationel nation som slutligen har inkarnerats.

Jag tror inte att det är judar i almenhet. Men så som salafiislam är våldsam, så finns en utpräglad kapital& maktkultur och ett specielt familienätverk av subversiva ideologiskt drevne kultursfärer inom den aristokratiske og pragmatisktpolitiska judiska nation. Jag kan inte neka detta, det är uppenbart och aktörerna säger det själv när de tror att de pratar internt. Jag blev aldrig nazist, för jag tycker inte om rasideologien. Och jag tycker inte att folkmord kan rättfärdigas. Men jag tycker att en riktad kamp - riktad mot aktörer qua aktörer - är legitim. Och jag inser också, som min oskyldiga bror sa efter att det själv gick upp för honom, att fallet Hitler nog tyvärr visade att man inte kan överleva detta krig som både vinnare och människa. Måske är det vi som blir det vinnande monstret nästa gång, men jag tvekar. Vi hade ett Best attempt, och vi förlorade.

Jag har varit tvungen att lämna saker ute från berättelsen. Min verkliga upplevelse av det hela är mer omfattende och jag håller det mest privat. Jag kan inte hitta lugn i en simplistisk nazistisk model. Som jag ser det har jag helt enkelt upptäckt att hur än det är, så är människan lämnad till sitt öde i en hemsk värld. Jag hittar ingen lugn efter detta. Men jag känner en vis respekt för Det Eviga Ordnande Princip.

Åren släpade sig fram och jag la det samhällsinformativa pusslet: Vilka avnjuter särskilda samhällsprivilegier? Vilka får man inte kritisera? Vilka tjänar på att söndra och härska i Europa? I vuxen ålder såg jag klart, och det var en jobbig omställning från den "verklighet" man fått serverad hemifrån/av media/etablissemang/utbildningsväsende. Ibland känns det som att man lever i en parallell verklighet, overklighetskänslor, men det är ju ett sätt av makten att motverka regimkritiker på. Istället för att bemöta resonemang och frågor försöker man tysta ner och förlöjliga, för min del var det snarare en indikator på att det låg en hund begraven men så är jag inte så känslig för andras åsikter. Jag är öppen för andras världsbilder och tar ofta debatten med meningsmotståndare, det har i sin tur stärkt mig oerhört i mina egna uppfattningar. Jag är vit europé och jag förtjänar att finnas, min kultur och mitt genetiska arv är okränkbart, jag har rätt till mitt land. Jag bär ingen kollektiv skuld eller ingen skam för historien större än något annat folkslag. Jag finns här och nu och jag ber inte om ursäkt... och det är det värsta man som svensk kan tänka och känna idag enligt det anti-vita etablissemanget. Det är rasism. Vita människor som erkänner sitt värde är den absoluta dödssynden, det värsta som finns. Är inte det lite märkligt?

Jag tror, att om man av tvång måste förhålla sig till gemenskapshatiska kulturer, som islam, ziganism och judendom, blir svaret att man själv måste kulturellt isolera sig. Om man är kulturellt betingad på att hjälpa, har man inget försvar mot det som använder självbevarelsedrift som anklagelse, för att liberalisera stöld.

Sen har jag svårt att se hur man skulle behöva idealisera Hitler, bara för att man är nationalsocialist. Det är lika dumt som om att man skulle behöva dyrka Stalin, bara för att man tror på rätt till mänsklig värdighet för arbetarklassen.

Hitler var en pundande litet brunöga med förmodernt storhetsvansinne, som slutade i masslakt. Sen kan hända att han i propagandasyfte var jävligt trevlig.

Jag slår vad om att Ted Bundy var len i käften, det får mig inte att nu vilja pussa hans likbeströdda arsle som en social framgång.

Nu utgår du ifrån en historieskrivning som till stor del är skriven/dikterad av fiender till Hitler och Nationalsocialismen.
Det mesta som du läst, hört, sett från massmedia, underhållningsindustrin och i skolan är halvsanningar och rena lögner, ovan på det förtiger man delar av historien som inte passar in i narrativet. Man måste distansera sig från allt detta för att kunna se sanningen.

Räcker det inte med att räkna liken? Jag säger inte att Hitler var ansvarig för alla döda, men han var i stor utsträckning skyldig till att vara en liten tysk Napoleon, med föga respekt för mänskligt liv, med en själlös djurlik beundran för uniformer och krig, och med distant höga tankar om tysk kultur.

Och jag anser att Holocaust är en judisk/politisk lögn för att utnyttja och vända vår sociala gemenskap emot oss. Folk dog som flugor i koncentrationslägren, av svält och sjukdomar, precis som på östfronten, inte för att Hitler hade planerat det 1934. Det är uppenbart för alla med mer än en hjärncell.

Det betyder knappast att jag dyrkar Hitler. Jag är full av beundran av den tidiga socialdemokratiska arbetarrörelsen, och jag lyckas vara det utan att dyrka Stalin.

Det är väl bra om du har genomskådat en stor del av propagandan när det gäller WWII. För de styrande är det oerhört viktigt att demonisera NS och Hitler och man ska givetvis ställa sig frågan varför när det gått mer än 70 år sen krigsslutet. Och visst ska man ge den tidiga Socialdemokratin ett erkännande för att de valde bort marxismen till förmån för den radikalkonservative Rudolf Kjelléns idéer om Folkhemmet. Men man ska inte vara naiv. Socialdemokratin är en lömsk hydra skapad av fabianska socialister för att successivt förslava ett folk och få dem att i slutändan acceptera en global marxistisk världsordning. Bolsjeviken Olof Palme tog bara nästa steg i utvecklingen. En liten glimt av vad som kunde ha varit var det vi fick se under Folkhemstiden men det var aldrig en socialdemokratisk idé och därför inget som var tänkt att bestå.

Det krävs äkta vara om vi ska uppfylla den storhetspotential som de nordiska folken besitter. Inte småskuren socialdemokratisk materialism, likriktning och jämlikhetsonani för det innebär bara en dysgenisk resa rakt ned i abyssen.

2008 var året jag surfade på Youtube för första gången, och då fanns det ett antal filmer om 911 under "related videos". Gång på gång samma tankemönster "det där ska jag inte kolla på". Någon video jag såg var med David Icke som pratade om reptiler. Jag skrattade åt mycket utav det, men jag började ändå bli fundersam över vissa saker.

Kan ha varit Ripple effect som fick mig att förstå att 911 var ett inside job. Varför så mycket hemlighetsmakeri, egendomliga kollapser, och hur skulle några kamelryttare kunna flyga med extrem precision? Jag kunde inte pinpointa exakt vilken grupp som låg bakom. Vad de hade gemensamt.

Sedan såg jag på dokumentären Money masters och fick upp ögonen för Rothschild. Jag fäste inte alltför stor vikt vid att de var judar, även om jag insåg att denna grupp var mycket mäktigare är jag trott.

I ett par år somnade intresset lite, men jag såg en massa filmer om Bilderbergergruppen som dock inte gjorde mig direkt klokare. 2012 var nog året jag blev helt övertygad om att det var zionister som låg bakom. Sedan dess har synen evolverat lite och framförallt har det nationalistiska tänkandet vuxit.

Det svåra och retfulla är att sanningen är mitt framför ögonen på en egentligen.
T.ex. är det absurt att folk köper antisemitismkortet och låter därmed judar komma undan med vad som helst. Det borde väcka starkare misstankar. Trots att det är den grupp som orsakat mest lidande per capita utan tvekan slipper de kritik. Nu är det ju inte så att alla judar är med på den här konspirationen, men många vet om den det finns det litet tvivel om.

Börjat tänka lite i de banor som du till en början gjorde. hittade en del saker som är MYCKET intressanta och, om inte annat; gör de flesta s.k Konspirationsteorierna om judar till faktiska teorier.

Här är ett argument som jag kom på, och OM teorierna faktiskt stämmer så är det det enda argumentet som är användbart. Det är baserat på att OM teorierna stämmer så äger "de" i princip hela jorden och sitter på all information typ/kanske går inte att säga då alla andra argument kan och kommer motbevisas OM teorierna stämmer. (eftersom att "de" sitter på all info och makt)
citat från en annan sida jag skrev det på.

Har läst på ett tag och OM alla s.k konspirationsteorier är sanna så innebär det att ALL annan information skulle kunna vara falsk. Vi kanske lever i ett Orwells samhälle.. på riktigt!

Att judar faktiskt har mycket makt, att de har skrivit mycket litteratur om viktiga saker osv., det är ingen konspiration. Sen, problemen med judars makt vis a vis nationers rätt till självbestämmande - det är inget JUDISKT problem, utan ett mer generelt problem. Det är inte att A sitter på plats B som är ett evt. problem, utan egenskaberne vid positionen i förhållande till samhället.

Att judisk nationalism kan te sig osympatisk är rätt. Men mest därför att de då jagar andra intressen än "våra". Faktum är att alla grupper har tendens till schauvinism.

Tror att man ska tänka rätt om saken, annars blir det oseriøst. Som när man anser att Hitler osv. inte hade en maktgrund i verkliga problem utan manipulerande ondska och att Tyskland var politisk impotent innan honom. Då fattar man så klart inte vad som hände då. På samma sätt fattar man ingenting om man tror att judar styr världen totalt, att de gör det av ondska osv. Man måste hitta problemet, generelt, och hitta orsakerna. Newtons rörelseslagar handlar inte om stenar han har släppt själv, utan om alla kroppar. På samma sätt är den vanliga judeteorin en dambladsteori! 👴🏼