Vad gjorde man av liken på slagfälten?

Nu kanske det beror på vilken tidsperiod vi pratar om, men om jag säger allt från 1400-tal till Napoleonkrigen..

På vissa slagfält kunde det ju vara 10 000-tals döda, så min fråga är: hur gick det till efteråt, lämnade man bara kropparna att ruttna på fälten, eller tog man sig tid att samla ihop dem och begrava/bränna? Vad jag förstår så kunde det väl vara väldigt hetskt, att man efter ett slag inte hade tiden på sin sida? tex om man ska inta en viktig stad så hinner man väl inte städa efter sig heller? :P

Ta tex Waterloo, hur många kroppar? 60 000 + ? och hur gjorde man?

Eller ta några andra exempel, finns ju hur många slagfält som helst historiskt.

Samlade alla i en likvagn och sen staplade dom i en hög och brände upp dom eller begravde i massgravar.

Massgravar var nog universallösningen. Att bränna människolik stred (ansågs det) mot det kristna läran och traditionen, det var kättares, häxors och en del andra förhärdade förbrytares kroppar som bestods sådan behandling.

http://forum.axishistory.com/viewtopic.php?t=163788

De ofantliga mängderna av döda hästar var det däremot inga problem att tända eld på.

http://boards.straightdope.com/sdmb/...d.php?t=529789

Innan begravningen plundrades det flitigt. Löständer kallades "Waterloo teeth" i åratal efter slaget eftersom så många av dem kom därifrån. Guld och andra värdesaker var givetvis också populära (guldtänder extraherades av amerikanska marinsoldater så sent som under andra världskriget), liksom nyttigheter som stövlar.

Om slaget var en belägring var det lätt att ordna med gravar eftersom man helt enkelt kunde konvertera en löpgrav. Annars fick man gräva, och för de jobben passade fångar och ibland civilbefolkning bra.

Under bl.a. Alexander Den Stores Tid så reste ju inte soldaterna själva utan det var ju med fruar, barn, kockar, smeder m.m. i följet. Antar att det var dessa som fick ta hand om reningen av landet efter slagen medans soldaterna skyndade sig vidare till nästa slag.

Mongolerna tillämpade tekniken att kasta in döda lik i omringade städer så att fienden dog av sjukdomar. Bevisar bara hur farligt det är att inte vara kliniskt ren efter blodiga slag.

Nog hände det ibland att kroppar brändes efter slag, men jag skulle tro att det nästan alltid handlade om stupade fiender - de egna stupade begravdes.

Efter intagningen av Alamo 1836 lät general Santa Anna samla ihop de stupade försvararnas kroppar i stora högar, som sedan brändes. Det ansågs som ytterst barbariskt - det visar tydligt Juan Seguíns ord då askan efter kropparna året efter samlades upp och begravdes:

http://www.thealamo.org/education/alamo-facts.html#5
http://alamostudies.proboards.com/thread/1275?page=1

Efter slaget vid Waterloo ordnade segrarna också med bränning av stupade fiender. Den här sidan upplyser om striden vid Hougoumont: 300 engelsmäns kroppar begravdes mittemot slottets port, de 600 fransmännens lik brändes på samma plats.
http://www.1789-1815.com/hougoumont.htm

Och ändå finns det de som tror att återvinning är något nytt påfund ...
http://www.bbc.com/news/magazine-33085031
http://mentalfloss.com/article/73497...erloo-soldiers

Man kan tillägga att också ben från slagfält - av hästar och människor - kom till god användning vid framställningen av gödningsmedel.
http://www.historyextra.com/qa/soil-fertiliser
https://medium.com/study-of-history/...4a3#.leicm8rx6

http://historum.com/war-military-his...ened-them.html

Återvinning FTW! Kelter, germaner och även romare ägnade sig också åt att tillverka troféer coh prydnadsföremål av olika kroppsdelar. I en mosse nära ett slagfält hittades ett antal höftben trädda på en pinne, till exempel.

Angående kremering var det ju praxis under antiken, med följden att det inte finns särskilt många romerska gravar att gräva ut. Ett av de mest betydelsefulla fynden är Dura-Europos, där en tunnel kollapsade under belägringen och begravde både romare och parter. En ren slump alltså.

Som exemplen ovan visar brändes den förlorarande sidans kroppar även längre fram i tiden, men stupade fiendeofficerare fick ofta en ordentlig begravning vilket är en spegel så god som någon av klassystemet och det aristokratiska brödraskapet. Det är ännu en sedvana som kuriöst nog hållit in i modern tid, där en celebritet som Richthofen fick en storstilad begravning av fienden.

Som det framställs i en del spelfilmer och tv-serier så var slagen arrangerade som sportevenemang på den tiden, men vet inte om det var så i verkligheten dock. I så fall var krigen lite mer hedrliga på den tiden jämfört med idag när det ofta bombas i städer där det finns civila. D.v.s. arméer i vilka män var "anställda" kunde mötas på ett fält (stor öppen yta) och göra upp, och när en vinnare var utsedd så avbröts evenemanget helt och städning vidtog. De skadade togs troligen omhand först och fördes till nån slags fältsjukhus i tält etc och sedan samlades de döda in och begravdes på något sätt.

I samband med tsunamikatastrofer m.m. på senare tid så har det nämnts att just döda kroppar inte alls är särskilt farliga med tanke på sjukdomar och sådant vill jag minnas, det är snarare levande människor som är smittbärare. Men jag vet inte vad som är sant. Att omringa en stad på det viset kan kanske i.o.f.s. även fungera som psykologisk krigföring.... är inget som förbättrar utsikten direkt.

Jag var på plats under tsunami katastrofen. Thailändarna är oerhört hygieniska. De där med att kroppar låg på gatan var bara när man räknade upp dem m.m. Eller letade id. Man grävde ner dem i jorden.

Tror inte kroppar är så smittsamma inlednings vis. Det är väl som vilken råvara som helst, ju längre det går desto mer förmultnar den o det bildas mögel m.m.

Vet ett gäng här i Thailand som grävde upp en död häst o åt. De blev otroligt sjuka pga att hästen dog av en sjukdom.

Ja, man bör ju se skillnad här i att i slagfält dör de en ganska "klinisk naturlig död" vilket hjälper dem att inte sprida sjukdomar.

Man gav korpen föda.

Civilbefolkningen drabbades hårt under krig på den tiden. De våldtogs, plundrades och mördades godtyckligt. Det var först när järnvägen började användas flitigt som armėer inte var tvungna att skövla fiendeland för att försörja sig själva. Under VK1 dog relativt få civila, men under VK2 dog fler civilister än militärer trots järnvägen. Dessutom försökte man i regel att undvika stora drabbningar.

Det man kan jämföra med sportevenemang var väldigt tidiga drabbningar där ett fåtal krigare fick strida mot varandra i envig för att avgöra segraren.

Ett berömt exempel på en av de bäst dokumenterade massgravarna från medeltiden är massgravarna på korsbetningen utanför Visby där 2000 fallna gotländska bondesoldater och danskar lades ner 1361. De stupade hade lagts i lager på lager som i en sardinburk i sammanlagt fem gravar (tre st med 1200 kroppar grävdes ut på 30-talet). Enligt dåtida källor var de nunnorna i det närbelägna Solberga kloster som fick i uppgift att begrava de stupade.

Till en början verkar de döda ha placerats omsorgsfullt i ordnade rader vilket man kan se i gravarnas botten, men mot slutet när liken hade börjat ruttna i sommarhettan slängdes de ner mer huller om buller fortfarande iklädda sina rustningar.