Hur är livet som pappa i dagens feminiserade Sverige?

Har senaste tiden funderat på hur det är att vara farsa i dagens Sverige. Vet att männen blir rätt hård tagna i röven när det gäller separation, men i övrigt är jag tyvärr väldigt oinsatt.

Vad har ni för erfarenheter, hur påverkas ni av Sveriges feministiska hållning till allt?
Finns det något man bör vara medveten om?
Är föräldrapolitiken i Sverige jämnställd eller gynnas någon part mer än den andra?

Tänker inte skaffa barn själv på ett tag, är mest bara nyfiken

Singel, underhåll, morsan har barn med 2-3 olika karlar.

Byter man så fort hon brutit ner en och letar vidare igen, cirkeln upprepar sig var 5e år.




Alternativet är att du har rejält med kosing och är pussywhipped, frugan springer ut och "festar" dvs knullar på krogtoan, hänger med karlar hem och har sex.

Sedan går hon hem till dig igen och har det "lugna trygga".

Sjukt, känner några som passar in på den beskrivningen just att kvinnan har barn med flera och att förhållandet höll ~5 år, oftast mindre. Är det något som börjar bli normalen i Sverige?

Finns det andra negativa sidor med att vara farsa här som folk inte är medvetna om?

Känner flertalet, det är nästan humor då det är såpass vanligt. Alla känner nog igen sig i stor grad om dom tänker på särskilt unga människor som idag har barn.

Japp det börjar bli normalt, då ingen kontroll finns över kvinnornas omoraliska betéende längre.

Eller ska vi säga såhär för jämställdhetens skull, Landet saknar moral och ryggrad.

Allt som inte är "olagligt" är acceptabelt. Degenererande betéenden som kvinnlig sexuell frihet etc jublas det över och påhejas av samhället.

Som att det vore någonting bra att knulla 50 olika män, va singelmorsa osv allt är endå männens fel


Kort och gott: Saknas moral, saknas ansvar, att inte behöva stå för vad man gör, kunna tycka synd om sig själv och skylla ifrån sig på andra, abort används som ppiller bland unga kvinnor, bla bla bla etc etc.

Skapar ett dystert degenerativt samhälle till slut.

Är varken man eller förälder, men min pappa skilde sig nyligen från min styvmor, med vilken han har min lillebror.

Inget att orda om egentligen, 50/50 split på vårdnaden, de flyttade isär till hus som ligger nära varandra, är goda vänner och umgås ofta.

Är varken man eller förälder, men min pappa skilde sig nyligen från min styvmor, med vilken han har min lillebror.

Inget att orda om egentligen, 50/50 split på vårdngaden, de flyttade isär till hus som ligger nära varandra, är goda vänner och umgås ofta.

Ligger mycket i vad du säger. Förr sågs det som skamligt och fult att som kvinna ha barn med flera olika män, såvida första mannen inte dött eller var ett riktigt jävla svin.
Även om det ibland stormade lite i förhållandet så höll man ihop, om inte annat för barnens skull.

I dagens feminiserade Sverige verkar det inte finnas någon risk för kvinnan att skaffa barn med 2,3 eller fler män, snarare tvärt om egentligen. Hon får sina ungar, hon får pengar från männen, hon har en hållhake på dem alla och kan dessutom hitta en ny partner utan problem då alla män blivit så jävla desperata. Sjukt egentligen att någon skaffar barn med en tjej som blivit gravid med +2 pappor innan; liksom fattar ni inte att ni blir nästa som torskar dit?

Av de fallen som jag känner så har kvinnan gjort slut med mannen, inte tvärt om. Man har avlat fram sin guldklimp, tack å hej, vidare till nästa. Nu snackar vi par i åldrarna 20-30.

Okej, skicka pm istället gullet

Förutom att jag ibland oroar mig för att jag klemar bort mina avkommor så är livet som pappa rätt förträffligt idag. De flesta normala kvinnor är inte feminister, däremot försöker de konstant ge männen dåligt samvete och stödjer i mångt och mycket sina martyrfasoner på vänsterfeministers fantasier.

Men det är bara gå all-in. Mina barns mor, liksom mina döttrar försöker spela på den strängen ibland. Tyvärr, även om jag älskar dem högre än allt annat så tvingas jag då och då sätta stopp för deras nedärvda instinkt att genom skuldbeläggning få mig att ge efter. För de har inga som helst spärrar.

Svaret de får av mig är att jag inte tvingat någon ingå i familjen, utan känner de att de har större möjligheter att förverkliga sig själv i andra miljöer så är det bara packa ihop sin lilla väska och dra. Ju förr, dess bättre. Men så länge man förhåller sig saklig, måste jag säga att det är fantastiskt att vara förälder idag. Alla mina barn kläcker tex ur sig med jämna mellanrum att de älskar mig, och jag besvarar oftast denna kärleksförklaring med samma ord. Något sådant hade varit helt otänkbart under min egen uppväxt.
Fokuset för mina föräldrar låg på att få mig någorlunda ren, hel och utbildad nog för att jag själv skulle kunna skapa mig en framtid. Att de älskade mig behövde aldrig uttryckas i ord, en hand på min axel räckte. Men jag är tacksam över att de skapat ett samhälle som inte kräver samma karghet. Och över att jag lärt mig uttrycka mina känslor i ord.

Jag inbillar mig att jag skämmer bort mina barn genom att jag är så känslomässigt närvarande, och jag kompenserar detta genom att dra ut dem på strapatser, lära dem hantera smärta, utmattning och sömnbrist. Och framförallt genom att ge dem noll utdelning på gnäll. Men på det hela taget är det nog på många sätt en gåva att vara förälder i en upplyst tid som denna. Feminism är ju bara en liten del av det postmarxistiska tankegodset och ingenting som har något större fotfäste. Däremot kan ju radikalfeministers vanföreställningar ibland komma upp som argument. Bara skita i som sagt, alt packa väskan.
Framtiden får väl utvisa huruvida mina avkommor ser tillbaka på sin uppväxttid med samma ljusa bild.

Mm, jag skulle göra det om jag inte var intresserad å trådens vägnar. Är inte särskilt intresserad av dig och ditt öde som person.

Inga problem och feministerna finns bara i media och politik.
Nere i verkligheten är det som vanligt i sverige. Vi delar hyffsat lika och vid en skillsmässa har vi möjlighet att göra eller dela som vi vill. sverige är otroligtsvagt när det gäller rättstvister och utdömande av olika påföljder i civilmål så det är upp till parterna att komma överens. Råkar man vara ihop med ett psyko så är det mindre kul.

Som sagt, feministerna finns bara i medias drömvärld och i politikernas skenverklighet och eventuellt i komvux korridorer med grönlila hår och slapp blick.

Så om du och din fru/tjej separerar och hon vill ha 100% av vårdnaden om barnen?

Psykotendenserna brukar inte visa sig förrens det är försent. Tvivlar på att män har så mycket att säga till om i dagens Sverige, men jag är som sagt inte insatt.