Feminismen har bytt skepnad.
Från att vara människor, män och kvinnor, som ville se kvinnan som jämlik mannen. Som förespråkade lika lön för lika arbete. Att de gemensamma barnen skulle tas om hand på lika villkor av båda föräldrarna m.m.
Idag står feminismen för en hord skrikande kvinnor som vill trycka ner alla män och i synnerhet vita, medelålders. Som vill ta makten. För det är väl det som det handlar om? Nu ska makten övergå till kvinnan. Mannen tige i församlingen!
Vurmen för utländska män anser jag vara dels ett maktmedel. Att använda sig av för att förtrycka den vite (medelålders) mannen. "Man tar den ene och slår den andre med". Dels ett spänningsmoment inför det annorlunda. Att dras till det främmande. Kanske evolutionsbetingat, vad vet jag?
Lite tycka-synd-om-mentalitet ligger också i kvinnans natur. Att värna om och ta om hand barnet, djuret, flyktingen.
Så har vi fenomenet med kvinnor som vurmar för män i fängelse. Där handlar det nog också kanske om lite frälsarmentalitet, kombinerat med att "han mördade alla andra, men han älskar mig". Kanske att jämföra med att skaffa sig en Pitbull som alla andra är rädda för, men som äter ur min hand.
Varför sedan feminister tillåter att 45-åriga gubbar kallar sig för barn, kanske handlar om att envist hålla fast vid sina principer. Att erkänna ett fel är att tappa ansiktet.
Vem vill ha ett tappat ansikte?