Jo, vi kvinnor som är de "sanna" feministerna oroas av flyktingströmmen. Vi ser ojämnheterna i att det kommer in män och inte det vi vill, kvinnor och barn.
Oron över att allt som kvinnor skapat i den svenska historien skall försvinna. Den obalans som funnits och som övervunnits till stor del, kommer inte överleva.
Vi har varit stolta över vårt land och varit med att bidra till det välfärdssystem som vi har.
De män som kommer in till vårt land kan ta emot våra bidrag, men spottar på oss när dom möter oss på stan eller ser med förakt i blicken när dom möter oss på affärer.
Vi tycker inte om den här obalansen som nu råder och ser med vånda hur något vi kämpat mot försvinner dag för dag.
Vi ser att vi tillsammans med våra män inte välkomnar den kvinnosyn som nu stormar in. Den kvinnosyn som innebär att kvinnor blir stenade till döds, blir våldtagna om dom inte gör som männen bestämmer, blir könsstympade för att dom är smutsiga om dom har kvar det kvinnliga könet.
Problemet är att de kvinnor som skriker sig hesa över att dom klarar sig själva, bidrar till obalansen.
De kvinnor som svär sig fri och anser sig vara starkare än män fysiskt, inte har förstått att dom bidrar till obalansen.
De kvinnor som välkomnar det här, bidrar till obalansen och till en framtid som vi andra kvinnor inte accepterar.
Så Sverige har blivit delat i flera delar vad gäller oss kvinnor. Dels har vi kvinnor som inte förstått kampen som tidigare kvinnor bidragit med och "offrat", men sen har vi de kvinnor som inser att allt detta som vårt land skapat genom tider är värt att kämpa för och då anser de andra kvinnorna att man är rasist. Så enkelt är det med det. Så vi kvinnor har delats in i läger och vi sanna feminister som ödmjukt och tacksamt förstår jämlikhet och är tacksamma över våra svenska män och tacksam över tider som flytt, men som ändå gett oss den välfärd vi lever i, har även den delen av kvinnor som inte fattar någonting av värdet att få vara en fri kvinna.
Oron över att allt som kvinnor skapat i den svenska historien skall försvinna. Den obalans som funnits och som övervunnits till stor del, kommer inte överleva.
Vi har varit stolta över vårt land och varit med att bidra till det välfärdssystem som vi har.
De män som kommer in till vårt land kan ta emot våra bidrag, men spottar på oss när dom möter oss på stan eller ser med förakt i blicken när dom möter oss på affärer.
Vi tycker inte om den här obalansen som nu råder och ser med vånda hur något vi kämpat mot försvinner dag för dag.
Vi ser att vi tillsammans med våra män inte välkomnar den kvinnosyn som nu stormar in. Den kvinnosyn som innebär att kvinnor blir stenade till döds, blir våldtagna om dom inte gör som männen bestämmer, blir könsstympade för att dom är smutsiga om dom har kvar det kvinnliga könet.
Problemet är att de kvinnor som skriker sig hesa över att dom klarar sig själva, bidrar till obalansen.
De kvinnor som svär sig fri och anser sig vara starkare än män fysiskt, inte har förstått att dom bidrar till obalansen.
De kvinnor som välkomnar det här, bidrar till obalansen och till en framtid som vi andra kvinnor inte accepterar.
Så Sverige har blivit delat i flera delar vad gäller oss kvinnor. Dels har vi kvinnor som inte förstått kampen som tidigare kvinnor bidragit med och "offrat", men sen har vi de kvinnor som inser att allt detta som vårt land skapat genom tider är värt att kämpa för och då anser de andra kvinnorna att man är rasist. Så enkelt är det med det. Så vi kvinnor har delats in i läger och vi sanna feminister som ödmjukt och tacksamt förstår jämlikhet och är tacksamma över våra svenska män och tacksam över tider som flytt, men som ändå gett oss den välfärd vi lever i, har även den delen av kvinnor som inte fattar någonting av värdet att få vara en fri kvinna.
