Har samhället tagit över fadersrollen? Och t o m mordersrollen?

Idag förefaller föräldraidealet utgöras av att vara en androgyn, lätt undergiven kompis till sina barn.

Samtidigt så är det många föräldrar som i både bedjande och krävande tonfall vänder sig till samhället, för att få en lösning på de egna familjeproblemen.

Föräldrarna vill inte själva ta obehaget av att disciplinera barnen, alternativt så känner de sig på olika sätt förhindrade att göra så. Samtidigt så förväntar man sig att samhället skall trösta och gulla med barnen, långt upp i åren. Kvar blir då endast rollen av en vuxen, förvirrad kompis.

Stämmer mina iakttagelser?

Om ja, varför?

Den internationella världsordningen är kulturmarxistisk (anti-vit) och upplösningen av vita barnfamiljer är ett av de främsta vapnen som används mot europeiska ursprungsbefolkningar. Svenska samhället med sin marionettregering kämpar förstås också för skilsmässor, regnbågsfamiljer, feminisering, white guilt och rasblandning. Desto mindre inflytande en vit pappa och vit mamma har över sin familj desto bättre! ... för alla utom den vita pappan, den vita mamman och deras barn.

Tja inte i min familj, men jag har ju liknande observationer av andra föräldrar tyvärr. Framförallt tror jag det beror på den utbredda bristen på ansvarstagande i min generation, folk blir inte vuxna utan skyller allt på samhället, andra och fan och hans moster.

Men vad gäller just att inte uppfostra sina ungar så tycker jag mig se två skäl.

Det ena är att som föräldraskapet romantiserats och små barn upphöjts till helgon, så har föräldrar börjat se det som sin uppgift att ungarna alltid ska vara glada och nöjda. Det är ju riktigt när det gäller små bebisar, när en liten bebis skriker är uppgiften att så snabbt som möjligt ta reda på varför och göra något åt det, så att bebisen slutar skrika. Men många föräldrar fortsätter på samma sätt med sina småbarn och ibland även skolbarn. Är barnet ledset, argt eller frustrerat blir föräldrarna stressade och tycker att det är något fel som de måste åtgärda. Min uppfattning är att små barn behöver uppleva dessa känslor och lära sig att hantera dem (självklart med en kärleksfull vuxen nära till hands). Man ska förstås inte avsiktligt göra barnen ledsna, men inte heller till varje pris försöka undvika det. Tårarna tar förr eller senare slut, sen pratar man om saken på ett lugnt sätt.

På samma sätt behöver små barn uppleva att deras vilja kolliderar med gruppens bästa och att det leder till konflikt. Barn som aldrig stöter på motstånd när de vill forcera sin egen vilja över vad som fungerar för alla, kommer bli helt jävla outhärdliga som vuxna. Sen stöter ju de flesta barn som du säger på det motståndet i andra sammanhang än hemma. Vilket ju mest gör bördan tyngre för lärare m.fl.

Det andra är att många föräldrar har väldigt lite tid med sina barn. Det gör förstås att de vill att den tiden ska vara "positiv" och att man ska vara glada och ha kul tillsammans när man väl ses. Det är väl ganska begripligt att man inte vill att barnen ska känna igen en som "den elaka kärringen jag träffar på torsdagar mellan 18.45-19.00 och som alltid använder den kvarten till att skälla ut mig". Dessutom leder tidsbristen till skuldkänslor, som sedan irrationellt överförs till undfallenhet även i konflikter som inte har något med den att göra. Så även föräldrar som egentligen vet att de borde ta konflikter och sätta gränser säljer ut den värderingen när de äntligen ska hitta på nått kul med familjen och ungen sätter sig och gallskriker över något orimligt krav. Det sitter långt inne att bli arg och åka hem när man bara har en heldag med sin unge i månaden och just tagit sig iväg för att göra något kul tillsammans.