Varför har det inte funnits någon "maskulinism" genom historien?

Det är just det det funnits, samhället har alltid varit genomsyrat av en sådan maskulinism, menar nog de flesta feminister. Om kvinnorna inte hade något att säga till om så måste ju männen haft desto mer.

Jag tycker inte att det resonemanget är speciellt logiskt. Om männen hade så mycket att säga till om, om det funnits en maskulinism, så hade väl det främsta målet för denna varit att avskaffa alla krig, eftersom det är männen som skickats ut i dessa?

Så har inte skett, historien har varit full av krig. Så varför har det inte funnits någon maskulinism?

Om du kikar lite i historieböckerna så finner du en förklaring. Det handlade, och handlar fortfarande om rik vs fattig, typ. Med risk för att låta väldigt vänster.

Du kan ju inte förneka att det faktiskt har varit män i maktposition genom historien?
Nåja, svaret på frågeställningen är att det visst funnits, och att det i stor omfattning fortfarande existerar.

Tror också att det mest handlat om rika mot fattiga. Männen i maktposition har inte haft så mycket gemensamt med de fattiga männen som tvingades ut i krig. Därför ingen maskulinism. Konstigt nog verkar (viss) feminism mena att alla kvinnor har något gemensamt, även kvinnor i maktställning har uttalat devisen "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Om jag vore kvinna skulle jag fokusera mindre på kön och mer på klass. Men det sagt så anser jag ändå att det inte funnits någon maskulinism i den betydelsen jag tänker på.

Många här verkar ha den felaktiga uppfattningen att det var det fattiga folket som främst tvingades ut i krig. I själva verket är det inte historiskt sett sällsynt att krig var för det mesta exklusivt (förutom i särskilt desperata situationer) de mer välbärgades domän. Ett exempel på detta är att fram till Marius befäl under cimbriska kriget så var en romare tvungna att uppnå särskilda ekonomiska kriterier för att kunna tjäna som legionär i armén, dessa människor var ofta självägande bönder elr dylikt som efter sin militära tjänstgöring återgick till farmen. Många andra samhällen hade istället en krigarklass som helt ägnade sig åt det militära.

För att vara mer on topic (kändes att det kunde behöva sin egna post), så finns det inget som logiskt säger att "maskulinism" skulle innebära att krig upphör då män är de som krigar. Ett sådant påstående är tämligen naivt då det förutsätter att krig inte kan vara något önskvärt för de involverade parterna. I verkligheten så har krig, av de aktivt delaktiga, som regel setts som något positivt då det innebär chans till rikedom, makt och ära. Det är inte förrän historiskt sett extremt nyligen (dvs. första världskriget) som krig har fått ett primärt negativt lyster.

Tvärtom är det väl snarare så att många män ansett att en pojke behöver delta i krig för att bli en man, och att krig av den anledningen är nödvändigt? Bland annat med resonemang som att han då tas bort ifrån en feminiserande kvinnosfär och får umgås med och fostras i kamratskap med andra män.

Delaktighet i krig kan ofta ses som ett bevis eller ett förstärkande av en persons manlighet. Att det skulle vara ett nödvändigt rekvisit för transformationen från pojke till man är dock direkt falskt för icke-nomadiska civilisationer då majoriteten av män från sådana civilisationer inte drar ut i krig.

Edit: Passar inte tråden bättre under historia?

Jag kan tänka mig att på t ex 1600-talet så ansågs män som var emot krig som mesar. Frågan är om det bara var andra män som ansåg det, eller om det var kvinnor också? Det kan nog haft stor betydelse vad kvinnorna ansåg om dessa män.

Rör sig inte om samma epok men under första världskriget så uppmanades brittiska kvinnor att aktivt håna kapabla män som inte skrev upp sig för militär tjänstgöring.

Nja, kvinnor överlag delade säkert majoritetsuppfattningen. Skulle nog tro att förstärkningen från kvinnor främst var positiv, där man närmast såg det som en skyldighet för kvinnor att uppskatta och gärna ge sin gunst till "krigshjältar", något som förstås måste ha utgjort en stark motivation för män att delta i krig.

Men att påstå att det främst var kvinnor som låg bakom det synsättet skulle jag ändå anse vara felaktigt, krig var männens sfär och det var framförallt män som hetsade för och argumenterade för att krig var bra. Det finns också gott om exempel på kvinnor som framförallt i sin roll som mödrar varit emot krig för att slippa se sina söner gå ut och dö i dessa krig.

Jo, kriget var kanske mest männens sak, även om det nog fanns många män som inte ville kriga, fast dessa kanske inte hört så mycket. Jag tror att det funnits en "dålig manskultur", men även en "dålig kvinnokultur" som hetsat till krig genom historien. Den tidiga fredsrörelsen i slutet av 1800-talet bestod väl huvudsakligen av kvinnor, men det kan ju bero på att kvinnorna inte behövde vara rädda för att förlora sin manlighet i andras (kvinnors) ögon.

Idag är de allra flesta feminister mot krig, men anser samtidigt att män ska "skärpa sig" och odla en "positiv manskultur" (typ Maria Sveland), vilket kanske en del män upplever som krav. Det vore kanske bättre om männen odlade sin egen manskultur, nån slags maskulinism, snarare än att ängsligt snegla på vad kvinnorna ska tycka, som de kanske gjorde på 1600-talet, innan kriget bröt ut.

Simpelt: de flesta ismerna som finns idag är skapade eller i hög grad utnyttjade av agendajudar som söker försvaga väst. Rothschild och Rockefeller finansierade feminismen t.ex.

Maskulinism vore ett farligt hot eftersom män har våldsmonopol och är generellt mindre konformistiska än kvinnor. Svaga män är en målsättning i sig. Naiva kvinnor som inte kan förstå ondska lyfts däremot fram för att de är lätta byten.