Teori om varför folk som skaffar barn helt plötsligt slutar umgås med sina vänner...

Nu har jag inte slutat umgås med mina vänner, men det blir mindre på grund av tidsbrist.

Efter att man kommer hem från jobbet är det i regel inte många timmar tills ungarna ska läggas. Blir de inte lagda i sängen i ungefär rätt tid blir resten av kvällen ett helvete med kink och gnäll och i värsta fall blir deras rutiner störda så att även kommande kvällar kommer bli samma skit. Detta kan man offra för något särskilt, men inte bara för ett vardagsbesök hos en kompis. De timmarna mellan läggning ska man hinna träffa sina ungar, städa huset, laga middag och så vidare.

Även på helgerna kan det vara besvärligt att träffa barnfria vänner, beroende på deras inställning. Åker man hem till en barnlös vän riskerar man att denna har massor med saker som barnen antingen kan förstöra eller skadar sig på framme. Man hinner alltså aldrig umgås med sin vän utan får bara ägna sig åt att jaga ungarna och be om ursäkt. (Hos en vän med barn kan barnen ofta leka, det finns leksaker och miljöer som funkar) Även hemma hos en själv blir det ofta mycket jagande av ungar när gästen sitter där och förväntar sig uppassning och givande samtal.

Beror oerhört mycket på vännen dock, jag har flera vänner som trots att de är barnlösa är helt fantastiska och naturligt ordnar detta så att det funkar jättebra. Sen finns det andra som inte är sådana, och med tanke på oförståelsen i din trådstart så...

Bullshit.
En vän är alltid en vän oavsett tid som gått. Så en vän behöver inte be på sina bara knän.

När man får barn ändras hela ens liv. Första året vill man bara vara ifred så man kan få sova de stunder det tillåts. Efter arbete så måste man hem o avlasta sambon o inte fan har man tid med en dag i veckan .
När barnet är 5 år har man utvecklats så mkt som person att de där patetiska vännerna som kräver bara knän bara var ytliga kompisar. Varför vill man ens umgås med småbarn i vuxen storlek när man själv blivit vuxen.
Sina gamla vänner söker man upp när de genomgått samma faser i livet som man själv gjort.

Funderar på vilken diagnos du har som inte ens kan tänka ut logiska förklaringar på någonting utan att spamma FB med korkade trådar.

Jag förstår de som har barn, jag har själv vuxna barn men jag förstår även de som inte har barn.
Vad gör dagens föräldrar, går ut med barnvagnen gärna med någon annan som är barnvagns ägare så de kan gå i bredd på gatan och störa cyklister eller reta upp någon annan hänger på café gärna med barnvagnen bredvid, de ränner runt på stan i tid och otid,( dagens barn har större garderob än min fru - helt förbannade rum ) gymmar för att banta bort eventuell övervikt sedan graviditeten, ringer till morsan och gråter ut för att ungen har snuva / sjuk eller allmänt hängig.
Ett spädbarn sover mer än 10 timmar också.

Visst har de tid - dagens föräldrar.

Ska jag tänka på när jag ser alla nyblivna föräldrar som drar runt sina liggvagnar med månadsgamla ungar när de knatar runt hela sthlm. Varför i helvete ligger de inte och sover i stället för att blockera cykelbanorna så jag inte tar mig fram ?

Jag har alltid trott det hör till sunt förnuft att inse att umgänge med barn och framförallt småbarns föräldrar ofta får innebära allmänt umgäng och snack på golvet med en kopp kaffe i ena näven och en brandbil i andra.

Har nog aldrig träffat nån som inte förstått den principen, har o andra sidan inte barn själv men lejonparten av mina vänner har det så lite insikt får jag väl sägas ha iaf.

Det är väl snarare tvärtom? När de skaffat barn blir de översociala, främst på grund av att alla måste komma och titta på deras lilla telning.

Eller så börjar du tänka när du fått barn o inser att barn behöver komma ut med.

Nej, jag har redan gjort mina barn, det är klart men sa inte till frugan att hon skulle gå i bred med barnvagnen med någon polare och hindra framkomligheten för andra. Nä du.

Det håller jag med dig om, kolla in alla barnbloggar vad överaktiva föräldrar hinner med under en dag. Jag är imponerad.

Jag fick första barnet när jag var 17 år och andra barnet när jag var 22 år,med samma man.Klart livet förändrades men jag fortsatte umgås med mina vänner som var singlar och inga barn.De kom gärna och hälsa på,då drack vi te o skvallrade om allt.Om bebisen vaknade hjälptes vi åt och lägga henne igen.Mina vänner har alltid varit viktiga.Det hände att jag tog med barnen till vänner och så sov vi över.Sen träffar jag vännerna utan barn med.Förra veckan bestämde jag o mina tjejkompisar att vi skulle ses o äta frukost.Perfekt,mina barn i skolan o kompisen hämtar med bilen.Jag tycker vänner är viktiga.Tänk att stå där 10 år senare,ensam o ny separerad.

Du tror inte det finns andra saker man behöver prioritera då? Om man får några timmar egentid? Finns inte en chans i helvetet att jag skulle ha möjlighet att träffa kompisar flera timmar i veckan utan att allvarligt försumma mina egna eller familjens behov.

Sorry men sånt går verkligen inte att fatta förrän man har barn själv.

Om jag får lite egentid så gillar jag t.ex. att gå och bajsa ensam på toaletten. Utan ungar hängandes i knävecken.

Det är nog en sån där sak som många tar för givet men som för en småbarnsförälder är en överdånigt vardagslyxig upplevelse.

De har gått vidare i sin utveckling ..medan du är kvar i tonår ungdom ..