Jag är en tjej på 20 som brukade umgås i ”transkretsar” under mitten av mina tonår. Jag identifierade mig som genderfluid och det var normen i sådana umgängen. Vi satt i Fi:s Göteborgslokaler och målade plakat till åttonde mars-demonstrationen (eller vad man nu ens kan kalla det) enbart med massa transbudskap, inget om kvinnor, och det var någon gång där som jag insåg att jag inte hörde hemma där. Sett inifrån så var det absolut som en sekt med regler, normer och hierarkier bland oss i Göteborgsområdet.
Jag tror att jag ”betedde mig” så för att jag mådde dåligt psykiskt och ville ha uppmärksamhet, ärligt talat. Jag klippte av mig håret till en pixie cut, bytte garderob, uteslöt vänner som jag tyckte var ”för höger” (dvs alla som inte älskade V och Fi) och var rent allmänt bara ett pinsamt trainwreck. Är glad att jag inte hade rösträtt.
Idag är jag ”återställd” efter alla mina eskapader och röstar i år antingen blankt eller åt höger. Klassar mig inte som feminist om vi snackar om Sverige (men förespråkar jämställdhet) men jag antar att jag är feminist om det involverar kvinnors rättigheter i länder där de har en genuin utsatthet. Låter kanske luddigt men kände att jag behövde spilla ur mig detta. Vi är ett par som gått i politisk exil så att säga
Om någon undrar något så AMA.
Edit: Kan även tillägga att alla jag kände hade kontakt med BUP på grund av depression, självskadebeteende och personlighetsstörningar. Borderline var vanligt förekommande och inte minst självdiagnosticerat.