Har inte Margot utvecklat en märklig intonation när man hör henne i intervjuer numera? Hennes prosodi är liksom jämntjock, alla vokaler känns litet urlakade och ungefär lika långa och hon ger alla ord en lätt, öppen höjning på sista stavelsen (det sista är i och för sig inte ovanligt bland politiker och mediefolk här i landet numera: Katrine Marcal, Mona Sahlin och Maud Olofsson gör det också). Det glider litet mot den här monotont tvåtaktiga fraseringen med platt framtuffade stavelser: " 'Han be'GÅR må'NGA svåra 'BRUTT..." som brukar höras hos inflyttade...
Att Margot W inte talar med en ton av värmländska längre får man ha förståelse för; hon bodde ju utomlands i nästan femton år och har kanske omedvetet anpassat sig en del till engelsk, fransk och flamländsk satsmelodi, men nu låter det som om hon också slipar ner sig i avsikt att det ska gå fram även till personer som är nya i landet och inte har svenskans tonaccentburna prosodi och vår repertoar av klangfulla vokaler i huvudet.