Problem med frugan

Hej!
Igår kom min dotter (6år) in och sade att brorsan (8år) hade slagit henne. Jag kallade då in pojken och frågade vad som hade hänt. Han berättade som det var, och jag frågade honom vad vi har sagt om våld här i familjen. "Jag vet inte." Svarade han då. Vi har talat om våld både 50 och 100 gånger, så han vet. Då sade jag att han kan klä av sig ytterkläderna och gå in på sitt rum och tänka på saken. Då gick han till hallen, men istället för att klä av sig ytterkläderna försökte han gå ut. Jag stoppade honom och sade att han måste svara på min fråga först innan han får gå ut. "Vad har vi sagt om våld här i familjen" frågade jag igen. "Jag vet inte" svarade han. "Vad tror du då?" frågade jag. "Att man inte får slåss" sade han då. "Rätt!" sade jag och skulle precis be honom att gå ut och be om ursäkt, men då skulle han tränga sig förbi och gå ut. Då stoppar jag honom och säger "Vi har inte pratat klart än". Då skriker han rakt ut och säger "Men jag har ju svarat på frågan", ylandes i hög volym går han direkt in till köket och sätter sig på en stol och skriker och ylar (bara ljud inga ord). Då säger jag "Ska du dra fram det kortet så får du stanna inne idag!". Jag börjar klä av ytterkläderna på honom när frugan kommer (på grund av pojkens skrik) och hon säger "STOPP! Ge honom en chans emellan!". "Han har fått sina chanser" sade jag till frugan. Då säger hon med mycket irriterad röst "Sluta klä av honom! Du måste ge honom en chans!" Jag blir rejält irriterad att kärringen kommer och av-bestämmer något som jag precis har bestämt. Snacka om att bryta ner min auktoritet. Så jag anser då att pojken är hennes sak att ta sig an och jag säger då till pojken "Ja men gör va fan du vill då" och så går jag och ska sätta mig på dass. Frugan kommer efter med pojken och säger till mig "Du får lösa detta nu med honom." "Men va fan! Du har ju gått in och bestämt över mitt huvud så nu får du ta hand om honom" säger jag i uppretad ton. "Jag tar hand om småtvillingarna, och man säger inte gör va fan du vill till ungar" säger hon och slänger en sko i huvudet på mig. Pojkens ena sko såg jag sen för den andra hade han redan på sig. "Nästa gång använder jag en kniv istället" Säger hon sen och går därifrån uppretad.

Då sitter pojken på toastolen och gråter högljudd och när vi till sist börjar prata med varandra (ca 30min) så säger pojken "Jag vill att mamma ska sticka en kniv i ditt huvud" Jag bara "VA?!? Varför det?" "För att mamma sade så" svarar han.

Tack frugan!!! <3 <3 <3

Idag börjar hon direkt på morgonen: "Alltså, ditt beteende börjar ju mer och mer likna missbruksbeteende. Som t.ex. det där igår med pojken och nu idag med äldsta flickan (8år)"

Alla barnen vaknade på dåligt humör och skulle ha min hjälp till typ allt och frugan klarar inte av att gå upp så pass tidigt pga en allvarlig kronisk sjukdom. Jag klarar inte av att serva alla fyra barnen till 100% eftersom de var extra krävande idag och tillslut när äldsta flickan sitter i trappen och gång på gång skriker i högan sky "PAPPAAAAA!" när jag ska hämta Leukoplast för att tejpa pojkens häl pga skoskav, så går jag tillbaka utan tejpen och säger irriterat till henne "gå upp i ditt rum!!!" Hon börjar grina och går upp till sitt rum. Jag tejpar pojkens häl, alla går ut och jag ropar åt flickan att komma ner och klä på sig. Då hon hela tiden gråter säger jag till henne att hon måste sluta gråta innan hon går ut, för jag vill inte att hom kommer till taxin gråtandes. Hon fortsätter att gråta och till sist missar hon taxin, så det blev ingen skola idag för henne. När hon gick till frugan och ville ha bekräftelse sade frugan att jag hade gjort ett rätt beslut som höll henne hemma.

Någon annan som ser något missbruksbeteende?

Nej verkligen inte från din sida. Hon verkar inte riktigt frisk i skallen. Man har inte en sån ton eller ordval framför barnen. Sen kan hon inte komma in och lägga sig i då du har bestämt en sak.

Glöm aldrig att brudar är heeeeeeeeeeeelt dumma i huvudet

Bara att du kallar din kvinna för "kärringen" får min white trash-radar att gå igång. Kanske ligger problemen inte bara hos henne.

Du borde verkligen ta ett allvarligt snack med din fru om hur uppfostran och bestämmelser skall skötas i ert hem. Du vet, det är inte bra att ena föräldern förbjuder och den andra går innanför dina beslutscykler och tar ett nytt beslut där det minsann går bra, kommer gå kraftigt åt helvete om ni inte drar fram riktlinjer på vad som gäller från första början.

Nej, det är verkligen inte fel på bara henne. Jag käkar Litium och Queteapin för bipolär sjukdom och amfetamin för ADHD. Sedan 2016-01-01 har jag bestämt mig för att inte skrika på barnen och det har gjort dem mer döv för vad jag säger. Kan tänka mig att det tar ett tag innan jag har förtjänat den respekten jag vill ha. En bidragande orsak till varför barnen inte lyssnar på mig. Det jag vill lära dem är att om dem inte lyssnar på mig, när jag talar i vanlig samtalston, så får det konsekvenser. Jag har gjort VÄLDIGT klart för kidsen att vissa saker ALDRIG NÅGONSIN kommer att vara föremål för någon sorts konsekvens. Sova, äta, familjärt umgänge är grundläggande rättigheter. Om jag ber någon att gå iväg till deras rum, så är det endast för stunden.

Det här kanske låter hårt men tänk lite på det jag skriver, det behöver absolut inte stämma in men det är viktigt att du inte råkar utsätta dina barn.

Jag får känslan av att du tycker att det är ordentligt jobbigt när du känner dig maktlös inför barnen och att du tycker att det är riktigt jobbigt om barnen är ledsna eller arga på dig?

För det första, om du hela tiden säger åt barnen för en massa småsaker som inte har någon verklig relevans mer än att du själv är på dåligt humör eller ljudkänslig eller någonting annat, så blir dina uppmaningar urvattnade. Om du istället förklarar tydligt varför du säger till och faktiskt bara säger till när det är befogat så kommer du märka att de börjar lita mer på dig.

Sen angående att du skickar dom på sina rum när de är ledsna eller arga... det är riktigt farligt att straffa ett barn för att det visar sina känslor, i förlängningen kan det resultera i att barnet trycker undan sina känslor och inte tycker sig ha rätt till att bli argt eller ledset eftersom det bara är jobbigt för pappa och pappa antingen säger "du får ta hand om det här" och drar å surar på toan, eller skickar in barnen på sina rum.

För du vill väl att barnen ska känna att deras känslor betyder någonting och inte bara är en irritation för dig?

Varför använder hon ordet missbrukstendenser? är det någonting du låter bli att nämna i trådstarten?

Tycker verkligen inte att din fru gjorde rätt enligt det som beskrivs i TS och det var hårda ord hon drog till med men undrar som sagt varifrån det kom.

Reagerade på att du skriver "kärringen". Varför kallar du henne så?

Vad hon sa var i juridisk mening hot, och vad hon gjorde (kastade en sko på ditt huvud) var i juridisk mening misshandel. Misshandel och hot inför unga barn brukar klassas som olämpligt beteende, ja.

Förstår inte riktigt var missbruk kommer in i bilden?

Men du och frugan har uppenbara kommunikationsproblem.
Ni ska vara överens om vad som gäller för barnen, och hur ni hanterar dylika situationer. Innan, det händer. Och därefter backa upp varandra. Barn är listiga rackare, och kör lätt över en, om man inte står enade.

Din frus kommentar om kniven, är inte ok. Och definitivt inte inför barnen. Vad tror hon att hon ska uppnå med det, och vad tänker hon om vad det ger för signaler till barnen?

Nej, jag tar det inte hårt. Du har ju rätt. Barnen har så klart rätt till sina känslor, och självklart skall man bekräfta känslorna istället för att bestraffa. Att jag skickade äldsta dottern till rummet, det var för att hon betedde sig illa genom att sitta i trappen och skrika. Om hon då går till sitt rum kan jag hjälpa de som INTE skriker. Sedan ropade jag ner flickan och jag frågade varför hon grät. "För att du var dum" sade hon. Då sade jag "Du satt i trappen och skrek på mig, det är inte ok att skicka. Du vet att jag inte kan hjälpa var och en samtidigt"

Angående krävande morgon. Jag säger helst ingenting på mornarna, för dem vet vad som ska hinnas med. Jag finns med mer som en bifigur som t.ex. dukar fram frukost, hämtar något klädesplagg som inte finns i deras klädbackar, hjälper till att få in fötterna i vinterskorna. Men just idag var det pappa-rop hela tiden och från alla håll.

Vi har familjemöten en gång i veckan då vi diskuterar hur veckan har gått, vilka känslor som funnits, hur vi har upplevt varandra och vad som kan göras bättre nästa vecka.

White trash?

Att man kallar någon kärringen är man då white trash? varför ens kasta ur sig sån skit för?

Jag kallade henne för kärringen för att jag var rejält uppretad att hon refererade mig med en missbrukare, då mitt missbruk var för 12år sedan.

Jag ser mer ett problem med pappan i familjen som inte bara en gång i trådstarten får sina barn att tjuta högljutt o sedan använder rummet som en cell.
Men det är kanske bara jag som ser er pappa som skapar otrygghet o konflikter.