Citat:
Ursprungligen postat av
Pripps3.5
Så. Vad är då jag, som fick min första när jag var 18 och den andra och sista när jag var 27?
Skulle man kunna tänka sig att folk mognar och utvecklas? Eller förblir alla i samma stadie hela livet?
FYI är båda barnen vettiga, välutbildade och med bra arbeten idag.
Själv är jag idag lite ledsen över att min högt älskade pappa fick mig först när han var 30. Det innebär att jag inte kommer att få behålla honom i livet så länge som jag vill. Hade önskat att han var 20, istället.
Tror inte att det beror så mycket på åldern, utan på hur man är. Du har uppenbarligen umgåtts med "fel" folk. (Varför är de WT?)
Umgåtts är helt fel ordval. Jag pratar om de som jag växte upp med, d.v.s. de som gick i samma lågstadie/högstadie, inte de som jag umgicks/umgås med.
Varför? Samtliga av dom som skaffade barn i tidig ålder lämnade aldrig hemkommunen, många av dom skaffade ingen ytterligare utbildning efter gymnasiet, de jobbar med okvalificerade skitjobb, bor i gamla sunkiga hus ett stenkast från föräldrahemmet eftersom de inte har råd med annat, ett flertal av dom har både hunnit gifta sig och skilja sig både en och två gånger, och om man råkar träffa på dom nu i mer vuxen ålder märker man att de mentalt stannat kvar på ungefär den ålder när dom fick barn. Dom hade alltså varken då eller nu några som helst aspirationer med sina liv.
Det är denna kategori människor som sedan är dom tragiska 40 plussarna som försöker ta igen sina förlorade ungdomsår genom att gå på klubbar där medelåldern är 15-20 år under deras egna och med tafatta försök i en 4 promilles fylla försöker lägra en person som just och just är äldre än deras barn.
Jag lägger inga värderingar i det, folk får göra som dom vill, men jag skulle personligen inte kalla dom "vettiga", vilket ju var det som efterfrågades i TS.
Undantag kan givetvis finnas, men det är väldigt få som är mogna nog att skaffa barn när dom just och just har gått ut gymnasiet.