Psyksjuka vänstertomtar

Här tänkte jag att vi kunde berätta för varandra om folk som är så vänster att det mer liknar en psykisk sjukdom än en politisk ideologi.

Börjar med mig då, jag bor med en herre som är så vänster att han blir kränkt om det luktar kött att springer in på sitt rum, stänger alla dörrar och varenda ventil och sedan börjar panikelda rökelse för att skona sina luktorgan från att exponeras för den traumatiserande köttlukten.

Jag har aldrig direkt pratat politik med honom men en gång såg han att jag hade trådar uppe med tabbar från det här forumet där "fel" diskussioner om nyhetshändelser relaterat till massinvasionen togs upp. När han såg detta så blev han knallröd och skämdes ögonen ur sig, det är så man häpnar över vissas sinnessvaghet. Han har ju byggt hela sin identitet på det här. Tycker mest synd om honom egentligen bortsett från att han legitimerar utfrysning av oliktänkande. Tänkte vi kunde skratta gott åt dylika dårar i denna tråd, fyll på!

Kan berätta om en annan jag känner också som är kvinna som såklart har mer fokus på feminism än den här mannen har ifall intresse finns, även om han är feminist också.

Sen vet ju alla att alla veganer, så fort de tror dem är ensamma, sitter i garderoben och suger saften ur en fläskkotlett..

Det bästa är att jag flertalet gånger sett hyckleriet med animaliska produkter som denna vegan konsumerat, men sedan gnäller han på att jag inte ska få äta vad jag vill!

Hade en sjuk diskussion med en V-kvinna som tycker att sexualbrott är så allvarliga att det inte ska krävas bevis, det räcker med kvinnans ord.

Antar att det var före den senaste tidens debatt, numera är väl sexualbrott inte så farligt längre och hur som helst kvinnans/barnets fel enligt vänstern?

Mötte ett riktigt stolpskott på ett vandrarhem i gamla östblocket i somras (ironiskt nog i en sån stad där man kan se just hur mycket socialism förstör allt).
Stereotypisk 30-årig blondin med dåligt hår, förtidsrynkor, rostig röst, och Ettan under läppen. Med en något yngre mexikan svansandes efter sig.

Först var hon hur trevlig som helst, och glad att träffa en annan svensk. Bjöd in mig och min kvinna (och några andra) att spela sällskapsspel och bjöd oss på äckliga balkansnacks.
Först var det trevligt, alla var med i snacket och jämförde filmer från olika länder, snackade fultyska osv.
Men på äkta vänstersvensson-manér ska hon förstås dra referenser och predika om situationen i hemlandet till utlänningar som inte bryr sig ett skvatt, som bara vill ha kul på semestern/sommarlovet.



Mer och mer glider det över till "skämt" om borgare si och sd så. Och bla bla bla. Ni vet de där söndernötta klyschorna från typ 2008 som inte grundas i något verkligt. Fast på dålig engelska. Och det är så synd om bidragsfuskare och muslimer och blablabla. Folk blir mer och mer tysta och uttråkade, och jag ger mer och mer mothugg.

Plötsligt flippar hon ur och börjar skrika och ställa till en jävla scen. Utan vidare ansträngning krossar jag hennes argument och hon blir utskrattad av random folk. Helt röd i ansiktet får hon ur sig nån sorts vanställt primalskrik, springer iväg med gråten i halsen och låser in sig på toaletten.

Nån halvtimme-timme senare när jag sitter och diskuterar allt möjligt djupt med några tyskar kommer hon ut, lugn och fin men spänd. Sådär som folk blir när de vet att de har fel, men ändå ska försöka köpslå om att de ändå har lite rätt. Självklart funkar det inte, och eftersom jag förklarar på engelska blir hon åter utskämd och börjar storböla.



Sen fick jag också skämmas lite dock. På nåt sätt fick hon klorna i min flickvän, som var full och pms-ig och smått svartsjuk över att jag pratat länge med nån brittisk tjej. Så de hade väl nån jävla gråtfest och hon tutade i henne massa propaganda och vände henne mot mig. Vilket jävla drama det blev, och såklart njöt vänsterhoran av kaoset hon orsakat.

Men det fick ett lyckligt slut iaf, när haggan dagen efter skulle hälsa alla adjö, och fann mig och kärestan mitt under en ångerfull försonings-avsugning.

Nästan så man kunde se hur teorier om kvinnoförtryck bubblade upp bakom odjurets ögon.

Jag är inte absolut kommunist :

https://www.youtube.com/watch?v=rqHorY--BSs

det är väl mest känslan när man för tankegångar som man känner att dom på "vänster"-sidan är mer taggiga. delvis; man skämtar ogärna om sig själva och kan dra vitsar "bla bla bla nazister, - aa fast är ju inte så i verkligheten, men OM det var så hade det varit ganska ironiskt, ELLER HUR?!". (skämt som går i djupt i led utan anstiftan till nån egentligen händelse, men som ÄNDÅ godkänns som sådan) (ej skämt)

känns som dom har tagit över nya skinhead-eran med kampsånger utan någon som helst självironi. typ romper-stomper "nazister".

synd för att det är många gånger personer med stort driv och som egentligen är bra mer klipska å kvick än en själv., men som byggt upp sig via strukturell utbildning, social stigma, "multi"-kultur, osv. -- inget fel i att ha en gedigen tro på något, men det är bara det att känslan är att dom är lite för rädda för att inte kunna tackla en möjlig tankegång som inte riktigt klickar.

det är möjligt att "dom" har rätt i mycket eller i vissa frågor... -men känns taggiga. -det finns ingen som kommer äta upp 'er". någonsin.

Rabiata kommunistkärringar är oftast den där slasken som man glömde att tvångssterilisera fram till 1975, oftast jobbar dom inom mjuka yrken . Men den största gruppen med sinnesslöa kvinnor hittar vi inom Lede F! , där har vi verkligen gruppen som makarna Myrdal glömde att tvångssterilisera, men så har vi också kris i befolkningsfråga också för närvarande.