Citat:
Första gången jag körde bil i Italien (kom från Frankrike) blev omkörd på ett backkrön utan någon sikt av en vespa, på en landsväg bara tio minuter efter gränspassagen; ung tjej i högklackat och kortkort som körde, säkert också i 80. Då insåg jag var jag hamnat.
Nyss, när grannen kom ut när jag stod och plockade vallmokapslar i deras rabatt.. Jag spelade riktigt full och kom undan med att jag trodde det var min rabatt.. Fick iallafall med mig 4 kapslar i fickan 
så nu misstänker jag att det är färdigplockat där då dom förmodligen kommer vakta 
så nu misstänker jag att det är färdigplockat där då dom förmodligen kommer vakta
En något överviktig dam i 65-70 års åldern sätta sig halvt hukad och klämma ut en senapsgul bajskorv i de centrala delarna av stan.
Citat:
Det här är en händelse med en unik människa som pågick och utspelade sig under flera år. Ibland så dyker den upp i minnet på mig trots att det snart gått 30 år.
Jag var nybakad maskinkonstruktör på slutet av 80-talet och hade jobbat på ritkontoret i något år. Företaget sökte folk och Roger anställdes. Roger var en lätt korpulent man som byggde fioler på fritiden, 47 år gammal. Att han gillade fikabröd och tårtor skulle vi snart förstå.
Kontoret bestod av sex arbetsplatser i en lång rad, i ett enda rum. På motsatt sida av rummet fanns det ett litet utrymme, liknande en alkov, som fungerade som fikaplats med en liten spis, kylskåp och ett bord med plats för sex personer. Varje eftermiddag hade vi fikapaus klockan tre och alla samlades för en liten stund.
Ibland hade någon köpt fikabröd eller tagit med sig tårtor som blivit över från helgens barnkalas, middagsbjudning eller liknande, som vi delade på. Vi hade inget rullande schema eller tvång på att någon skulle skaffa fika, det ordnade sig ändå och fungerade riktigt bra. Det blev lite fika någon gång i veckan. Den enda oskrivna lagen var att man skulle bjuda på tårta om man blev nyanställd eller sa upp sig. Systemet fungerade utmärkt. Ända tills den dag Roger dök upp.
Efter några veckor började vi ge Roger försiktiga antydningar om att det kanske var dags att bjuda på den första fikan, den sk. 'inkilstårtan'. Han brukade slingra sig och muttra något ohörbart. Efter ytterligare en tid blev vi mer tydliga: "Blir det någon tårta snart eller?". Samma surande och muttrande. Men han åt glatt och mer än gärna när vi andra bjöd.
Det gick en tid, och ytterligare två personer anställdes vid lite olika tidpunkter. Och varje gång, efter ungefär två eller tre dagar: 'Smack' så stod det en god tårta på bordet utan problem och de nya grabbarna var med i gänget. Rogers tårta eller fikabröd lyste dock med sin frånvaro. Efter några månader släppte vi tanken på Rogers inkilstårta, det började bli pinsamt.
En gång i månaden bjöd företaget på AfterWork. Vi höll till i dotterbolagets kontor i Den Stora Staden. Inget märkvärdigt, firman bjöd på lite öl och köpepizza. Roger hade ett enskilt möte med chefen. Han kunde tänka sig att medverka, men BARA under förutsättningen att företaget stod för parkeringsavgiften för hans bil under kvällen.
Det speciella med Roger var att han alltid var först till fikabordet och sist därifrån. Varje gång det fanns fika ståendes var han som ett glatt litet barn några timmar innan det var dags, och han var alltid först med kniven att karva ut en rejäl bit. När vi andra hade tagit våra bitar var Roger på hugget för bit nummer två. Ibland blev det tre bitar och om det någon gång fanns lite kvar innan fikarasten var slut, japp, då offrade sig Roger och tryckte i sig detta också.
Det riktigt STORA problemet med Roger var att han ALDRIG tog med sig något själv. Aldrig. Never. Ever. Över hans döda kropp. Men han åt som tusan när alla andra bjöd.
Nåväl, efter några år så var det dags för Rogers 50-årsdag. Några veckor innan det var dags, började vi diskret informera honom att "Det skulle bli gott att bli bjudna på tårta när han fyllde 50" eller "Hur blir det på fredag? Blir det någon tårta till fikat?".
50-årsdagen kom och gick. Men någon tårta blev det inte.
Folk började tröttna och blev förbannade. Vi pratade inte om det hela, men det blev som en tyst magisk överenskommelse, att Roger fan inte skulle få något fika, inte en ända torr jävla kaka, förrän han hade bjudit på något själv. Vi började gömma fikabrödet, hoppade över i fikapausen vid tre-tiden och tog fikat senare när han istället hade gått för dagen. (Han var nämligen den som kom först på morgonen och gick först på eftermiddagen.)
Detta pågick under några veckor, och ibland undrade Roger lite diskret om det var någon som skulle bjuda på fikabröd klockan tre? Men nej, tyvärr, det var det inte. Någon annan dag kanske. Det hade blivit fullt allvar. Det var krig.
MEN, så hände detta: Roger stack hem en fredag eftermiddag. Vi startade kaffebryggaren, fram med fikabrödet och dagen var nästan slut. Den där speciella atmosfären infann sig, som bara finns på en arbetsplats sent på en fredag eftermiddag.
Vi satt alla och fikade, skrattade och hade det allmänt trevligt, när dörren till kontoret plötsligt öppnades. Och in kommer... Roger! Han hade glömt något på kontoret och hade fått vända bilen halvägs hem. Han registrerade vad som pågick, blev högröd i ansiktet, sa inte ett ord och gick därifrån.
Han var sur ett bra tag, men efter några veckor lugnade han ner sig och började återigen fråga efter fikabröd. Inte en jävel tog med sig något och det gick ytterligare några veckor och vi fortsatte vår nya fikarutin, efter Rogers hemgång. Jobbade Roger över skippade vi i fikat.
En eftermiddag satt vi där i godan ro och fikade, och plötsligt hörde vi dörren i bottenvåningen slå upp med en jävla smäll, dubbla steg i trappan upp, kontorsdörren slängdes upp i väggen med full kraft och in stormar Roger. I famnen har han en tårta. Han marscherar fram till fikabordet och slänger ner tårtan samtidigt som han vrålar och skriker som besatt: "HÄR HAR NI ERAN FÖRBANNADE JÄÄÄÄÄÄVLA TÅRTA". Han vände på klacken och marscherade ut och åkte hem.
Vi stirrar med en blandning av skräck och förundran, både på varandra och på missfostret till tårta som hade kastats fram på bordet. En tunn slemmig tårbotten gjord av blötlagt bröd, ett berg av vispgrädde och några usliga jordgubbar nertryckta på ovansidan. Att tårtan hade stått i bilen hela dagen, i gassande solsken och 28 grader varmt, gjorde den inte mer aptitlig. Men vi åt alla av den, under en andaktsfull tystnad, för det var inte varje dag man blev bjuden på tårta av Roger. Vi hade vunnit, men det hade tagit många år.
Roger sa upp sig några veckor senare. Han skulle bygga fioler på heltid sa han.
Jag var nybakad maskinkonstruktör på slutet av 80-talet och hade jobbat på ritkontoret i något år. Företaget sökte folk och Roger anställdes. Roger var en lätt korpulent man som byggde fioler på fritiden, 47 år gammal. Att han gillade fikabröd och tårtor skulle vi snart förstå.
Kontoret bestod av sex arbetsplatser i en lång rad, i ett enda rum. På motsatt sida av rummet fanns det ett litet utrymme, liknande en alkov, som fungerade som fikaplats med en liten spis, kylskåp och ett bord med plats för sex personer. Varje eftermiddag hade vi fikapaus klockan tre och alla samlades för en liten stund.
Ibland hade någon köpt fikabröd eller tagit med sig tårtor som blivit över från helgens barnkalas, middagsbjudning eller liknande, som vi delade på. Vi hade inget rullande schema eller tvång på att någon skulle skaffa fika, det ordnade sig ändå och fungerade riktigt bra. Det blev lite fika någon gång i veckan. Den enda oskrivna lagen var att man skulle bjuda på tårta om man blev nyanställd eller sa upp sig. Systemet fungerade utmärkt. Ända tills den dag Roger dök upp.
Efter några veckor började vi ge Roger försiktiga antydningar om att det kanske var dags att bjuda på den första fikan, den sk. 'inkilstårtan'. Han brukade slingra sig och muttra något ohörbart. Efter ytterligare en tid blev vi mer tydliga: "Blir det någon tårta snart eller?". Samma surande och muttrande. Men han åt glatt och mer än gärna när vi andra bjöd.
Det gick en tid, och ytterligare två personer anställdes vid lite olika tidpunkter. Och varje gång, efter ungefär två eller tre dagar: 'Smack' så stod det en god tårta på bordet utan problem och de nya grabbarna var med i gänget. Rogers tårta eller fikabröd lyste dock med sin frånvaro. Efter några månader släppte vi tanken på Rogers inkilstårta, det började bli pinsamt.
En gång i månaden bjöd företaget på AfterWork. Vi höll till i dotterbolagets kontor i Den Stora Staden. Inget märkvärdigt, firman bjöd på lite öl och köpepizza. Roger hade ett enskilt möte med chefen. Han kunde tänka sig att medverka, men BARA under förutsättningen att företaget stod för parkeringsavgiften för hans bil under kvällen.
Det speciella med Roger var att han alltid var först till fikabordet och sist därifrån. Varje gång det fanns fika ståendes var han som ett glatt litet barn några timmar innan det var dags, och han var alltid först med kniven att karva ut en rejäl bit. När vi andra hade tagit våra bitar var Roger på hugget för bit nummer två. Ibland blev det tre bitar och om det någon gång fanns lite kvar innan fikarasten var slut, japp, då offrade sig Roger och tryckte i sig detta också.
Det riktigt STORA problemet med Roger var att han ALDRIG tog med sig något själv. Aldrig. Never. Ever. Över hans döda kropp. Men han åt som tusan när alla andra bjöd.
Nåväl, efter några år så var det dags för Rogers 50-årsdag. Några veckor innan det var dags, började vi diskret informera honom att "Det skulle bli gott att bli bjudna på tårta när han fyllde 50" eller "Hur blir det på fredag? Blir det någon tårta till fikat?".
50-årsdagen kom och gick. Men någon tårta blev det inte.
Folk började tröttna och blev förbannade. Vi pratade inte om det hela, men det blev som en tyst magisk överenskommelse, att Roger fan inte skulle få något fika, inte en ända torr jävla kaka, förrän han hade bjudit på något själv. Vi började gömma fikabrödet, hoppade över i fikapausen vid tre-tiden och tog fikat senare när han istället hade gått för dagen. (Han var nämligen den som kom först på morgonen och gick först på eftermiddagen.)
Detta pågick under några veckor, och ibland undrade Roger lite diskret om det var någon som skulle bjuda på fikabröd klockan tre? Men nej, tyvärr, det var det inte. Någon annan dag kanske. Det hade blivit fullt allvar. Det var krig.
MEN, så hände detta: Roger stack hem en fredag eftermiddag. Vi startade kaffebryggaren, fram med fikabrödet och dagen var nästan slut. Den där speciella atmosfären infann sig, som bara finns på en arbetsplats sent på en fredag eftermiddag.
Vi satt alla och fikade, skrattade och hade det allmänt trevligt, när dörren till kontoret plötsligt öppnades. Och in kommer... Roger! Han hade glömt något på kontoret och hade fått vända bilen halvägs hem. Han registrerade vad som pågick, blev högröd i ansiktet, sa inte ett ord och gick därifrån.
Han var sur ett bra tag, men efter några veckor lugnade han ner sig och började återigen fråga efter fikabröd. Inte en jävel tog med sig något och det gick ytterligare några veckor och vi fortsatte vår nya fikarutin, efter Rogers hemgång. Jobbade Roger över skippade vi i fikat.
En eftermiddag satt vi där i godan ro och fikade, och plötsligt hörde vi dörren i bottenvåningen slå upp med en jävla smäll, dubbla steg i trappan upp, kontorsdörren slängdes upp i väggen med full kraft och in stormar Roger. I famnen har han en tårta. Han marscherar fram till fikabordet och slänger ner tårtan samtidigt som han vrålar och skriker som besatt: "HÄR HAR NI ERAN FÖRBANNADE JÄÄÄÄÄÄVLA TÅRTA". Han vände på klacken och marscherade ut och åkte hem.
Vi stirrar med en blandning av skräck och förundran, både på varandra och på missfostret till tårta som hade kastats fram på bordet. En tunn slemmig tårbotten gjord av blötlagt bröd, ett berg av vispgrädde och några usliga jordgubbar nertryckta på ovansidan. Att tårtan hade stått i bilen hela dagen, i gassande solsken och 28 grader varmt, gjorde den inte mer aptitlig. Men vi åt alla av den, under en andaktsfull tystnad, för det var inte varje dag man blev bjuden på tårta av Roger. Vi hade vunnit, men det hade tagit många år.
Roger sa upp sig några veckor senare. Han skulle bygga fioler på heltid sa han.
Haha!
Jag måste dock säga att ni kunde varit raka med honom och sagt ordagrannt att ni inte ville bjuda honom förrän han bjudit er, istället för att "bara" komma med inflikningar. Bättre at t bara lägga alla korten på bordet.
__________________
Senast redigerad av next-chapter 2016-07-20 kl. 16:54.
Senast redigerad av next-chapter 2016-07-20 kl. 16:54.
Jag hållet med. Gränsar på mobbing. Klart att han inte var en skön kille men att medvetet mörka saker för honom.... vissa folk gillar att ligga under radarn. Må hända att han uppskattade kakan/tårtan men när man ska presentera något som reflekterar över ens egen personlighet och förmåga att baka så blir den enkla utvägen att man skjuter upp det. Han vill inte stå i centrum men inte känna sig utanför.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
