hur länge kan man dela säng med sitt barn?

Hade du varit kvinna hade kollegan inte ens höjt på ögonbrynet.. Men pappa+barn+sova ihop= ajabaja..

Sov du med din dotter och be kollegan stänga foderluckan

Tycker jag också. Efter 4 måste man börja förklara gränser. Har med självuppfattning att göra. Man kan ju inte bli som Sina Ekblad som ammar tills barnet är 10.

Min dotter är 5, har eget rum men vill inte sova där själv. Hon är rädd så vi har att välja att antingen sover hon mellan mig och min fru, eller så får någon av oss sova med henne i hennes säng.

Jag har aldrig funderat över att det skulle bli creepy utan snarare har jag gått och hoppats på att hon ska börja våga somna själv och kunna somna om själv utan att skrika och gala om att hon inte vill vara själv och att hon är rädd.

Hade det varit så att hon inte hade haft eget rum så hade vi sovit i samma säng eller kanske våningsäng.

Skönt att höra att man inte är aldeles för konstig iaf :P

Min dotter tycker heller inte om att sova själv, de gånger som hon somnar och jag klivit upp för att göra annat. Och hon då vaknat, så är hon vanligen ledsen och frågar "varför gick du?"

Hon gråter och skriker inte som hon gjorde när hon var mindre, har förklarat att hon är välkommen att leta upp mig om hon vaknar och att jag alltid är hemma även om jag inte är i sängen.

Hon kör dock med att "övertala" mig att sova i sängen samtidigt som henne.
"Du måste sova nu, annars blir du så trött på morgonen"

Kör hon på mig lika ofta som jag gör de på henne :P

Men kan ju säga att de skönaste som finns är att få sova tills klockan ringer och inte av att någon sitter i sängen och ropar.
"Pappa, jag har sovit klart nu!"
:P

Att ett barn sover hos sin förälder är inte konstigt i mina ögon. Lättare sagt så ingiver det en trygghet hos barnet skulle jag säga och vilket barn vill inte ha det? Om ens barn önskar att sova vid sidan om sin förälder så bör den få göra det.

Väldigt intressant, ett resonemang som jag själv inte ens hade tänkt på. Jag led av nattskräck som yngling, där vissa nätter var hemska. Att sova i mammas och pappas rum var det enda som lugnade mig i sådana stunder, något som pågick tills jag var runt tio. Jag blev helt enkelt väldigt stressad och rädd när jag skulle sova och kunde ligga vaken flera timmar, men sov jag i mammas och pappas rum på en madrass somnade jag som en sten.

Givetvis finns det en evolutionär förklaring till detta. Människan är gjord för att sova ihop, då man kan undvika faror om man är fler. När man sover är man väldigt utblottad och ett enkelt byte för ett rovdjur. Men om man sover ihop, i samma rum eller grotta, kan man bättre skydda varandra. Det är först på senare tid som det har börjat anses vara "normalt" att låta sin unge sova på egen hand, avsides från mamma och pappa. Jag tror att barn mår bra av att sova hos sina föräldrar, men det ska inte ske varje natt då det kan cementera ängslighet hos barnet. Låt ungen sova hos er om den har drömt en mardröm, eller är extra ängslig den kvällen. Det mår barnet bäst av

Varför kan man inte sova tillsammans inom en familj? Är inte det rätt trevligt?