hur länge kan man dela säng med sitt barn?

Tjo

Efterskillsmässa så bor jag nu i en mindre lägenhet (läs liten två). I ena rummet har jag en säng som täcker större delen av de rummet och andra rummet har jag tvn en soffa och datorn.

Min dotter är för närvarandet fyra och vi delar på en rätt stor säng. Vanligen somnar vi samtidigt då jag är trött på kvällen och hon tar lång tid på sig att somna.

Har själv inte tänkt nå speciellt på det, "när hon börjar visa intresse för att ha eget rum/säng så fixar jag det".

Men en äldre kollega på min nuvarande arbetsplats tycker det är väldigt konstigt och att hon absolut ska ha eget rum.

Nu kommer jag snart byta arbetsplats och få lite högre lön så att jag har råd med en större lägenhet (lär dock ta 1-2 år i bostadskö först :/), så ordnas det av sig själv.

Min fundering kommer dock i "Hur länge kan man dela säng" eller snarare när går det från
"Vanligt" -> "lite konstigt" -> "creepy"
Är hon 14 och vill dela säng med pappa, då är det ju något som är fel.

Tycker själv det bara är mysigt att ligga i sängen och prata strunt som barn gör, läsa lite bok och sånt. Man har ju inte så lång tid på sig att mysa med sina barn innan de själva vill, ja vara själva :P

Så ja, kan ja fortsätta livet som vanligt tills jag flyttat eller ska jag investera i en bäddsoffa och låta dottern ha sovrummet för sig själv?
Ok, hoppas någon fattar vad jag menar.

Känns det ok för er så tycker hag inte det är konstigt att 4åringen delar säng. Men så snart hon skall börja ha hem kompisar bör hon ha eget rum

? Vilken dum arbetskamrat. Sov ihop så länge hon vill. Det är ett jättebra att tanka trygghet och bonda. Varför skulle det vara fel? Tycker fler föräldrar borde sova med sina barn.

gott, tack för svar. Jag hade inte ens tänkt på det förut. Men när jag nämnde det för min arbetskollega så lät de på henne som att det var något helt otänkbart. Så började jag fundera på om det var jag som var konstig :P

Men då kan jag iaf sluta tänka på det igen, iaf tills det att antingen hon själv börjar vilja ha eget rum eller tills jag faktiskt har en lägenhet som hon kan ha eget rum i

Sover faktiskt inte ens ihop med min halvåringen, han har alltid sovit i sin egen spjälsäng, men jag säger som de andra:

Så länge hon inte uttrycker en önskan om att få ett eget rum så är det lugnt. Man börjar väl inte ha kompisar som sover över förrän man är 7-9 år ändå?

Jag tycker det låter väldigt fint. Jag hade gärna haft det så då jag var liten. Jag somnade alltid i egen säng i eget rum från att jag var 2-3 år, men fram till sju års ålder gick jag nästan varje natt in till mina föräldrar och var "stora" skeden på pappa. Har alltid haft ett särskilt band med pappa och kan lova att han är så långt ifrån en pedofil som man kan komma.

Sovit med båda mina barn, så länge de velat.
Är 9 år mellan dem, så inte samtidigt.
Men det blev länge, med var och en.
Längst med grabben, som kunde sova hos mig ibland även om han fyllt 10.
Berodde på att vi flyttat, och att vi var lite otrygga, båda två.

Har kanonkontakt med sonen än idag.
Dottern har flyttat hemifrån och är stabil.

De har alltid haft egna rum, dock.
Så valet har varit fritt.

Kärlek, omtanke och närhet kan väl aldrig vara fel?

IMO dom enda som är perversa när det kommer till det här är dom som stör sig på det, det är ju uppenbarligen dom som får idéer om saker och ting. For fuck sake det är ens eget barn..

Verkligen. Sjuka människor som kopplar ihop all kroppskontakt med sex. Folk vågar knappt låta sina egna barn sitta i knät. Både barn och vuxna mår bra av fysisk kontakt.

Inget konstigt alls ofta vill barn när de är mindre gärna sova med föräldrarna.

Jag tycker ni sover tillsammans så länge ni vill om det är till hon är 5 eller 10 kan alla andra skita i.

Som du skriver när hon själv önskar eget rum har du tänkt lösa det. Det är ju den perfekta alternativet sov med varandra tills dess.

Är väl ingen fara om det är en stor säng och ni har varsin plats, kan ju som du skrev vara mysigt att ligga och prata lite när man lagt sig, eller läsa för barnet. Framförallt när du ändå sover själv annars och ni bor så litet. När jag sov över hos min morfar som 12-åring så sov vi nästan alltid i hans dubbelsäng och löste korsord tills han somnade med tidningen på sig. Det är nostalgiska minnen nu till skillnad om jag hade sovit någon annanstans i huset.

Tror det är vanligare än man tänker sig att "lite creepy"-åldern inträffar. Men då är det nog oftast svaga/rädda 13-åringar som inte klarar att sova utan en vuxens fysiska trygghet. Det kan man dock öva bort!

ser inget konstigt med detta. tycker det later mysigt att man kan ligga och prata lite. just nu har du ju heller inget val med tanke pa situationen. passa pa och njut innan hon vaxer upp och vill sova sjalv.

det enda som kanns konstigt ar att din kollega "gor det har till en grej". du verkar ha en fullt normal relation till din dotter och det kan val inte bli mer logiskt an att man tanker "nar jag har rad och nar min dotter visar att hon vill ha sitt eget rum sa forsoker jag ordna det".

Om du går tillbaka några hundra år så levde vi tätt intill varandra. Få barn sov isolerade från tryggheten av sin familj. Idag tvingas de ofta till det för att det är "normalt" och många blir rädda, vilket inte alls är särskilt konstigt då det går emot deras instinkter och behov av trygghet. Jag menar.. "Hej Lillan, idag får du ett eget rum här i grottan bredvid mammas och pappas. Jag vet att det finns grottlejon och att du bara är fyra år, men det är ingen fara - du behöver bara ropa om de dyker upp, så kommer pappa och räddar dig från en smärtsam död."

Små barn tänker inte logiskt, de har fortfarande instinkten att bli rädda om de lämnas ensamma och ofta vill de inte alls sova själva. Det är bara det att idag blir de rädda för monstret under sängen i stället för grottlejonen. Tids nog går det över, och hon kommer be om ett eget rum, men 4 år är ingen sån ålder. Njut medans det varar och ta vara på det mysiga. Det är bara bra för henne att du är en trygghet.