Citat:
Ursprungligen postat av
gummistovlan
Jag minns när jag som barn satt och tittade på nyheterna med morfar på 80-talet.
Flyktingar och invandrare presenterades med strålande entusiasm.
Men morfar sa att invandringen bara skulle leda till kaos, kriminalitet, våldtäkter, överfall, finansiella problem - ja allt vi ser idag!
Han hade erfarenhet från resor i Mellanöstern och Afrika i sitt arbete.
"De är våldsamma och farliga. Kriminella och ofta oförmögna att utföra ett gott arbete. Ljuger och smusslar. Lata och översexuella. Destruktiva och omöjliga att integrera i ett europeiskt samhälle."
"Fy vad taskigt sagt" tänkte jag, men vågade förstås inte säga emot.
Men i skolan fick vi lära oss att multikultur var toppen. Att vi rika och allmänt bäst-på-allt svenskar självklart skulle välkomna flyktingar.
Grupparbeten om kultur i Afrika, Sydamerika och Mellanöstern. I musiken fick vi sjunga sånger därifrån. I syslöjden sydde via poncho från Chile.
I Kamratposten och diverse tillrättalagda ungdomsböcker fick man lära känna svenskarna Hassan, Mehmet och Fatima ifall man, som jag, hade oturen att bo i en kommun som inte haft förmånen att ännu få uppleva multikulturen.
Vad trist det var där vi bodde! De enda invandrarna man såg var en och annan alkholiserad finne.
Det var fortfarande okej att säga zigenare, och alla tjejer älskade böckerna om zigenarflickan Katitzis äventyr bland elaka och rasistiska svenskar. Negerbollar gick att köpa i tobaksaffären vid bushållplatsen.
Även om man inte hade någon ickesvensk kompis så fixade man en "rör inte min kompis" knapp.
Inne i centrala Stockholm kunde man se chilenska gatumusikanter och gäng av iranska killar som stod och skrek efter tjejer som passerade förbi. När det gällde svarta personer så var de så sällsynta att afro-hår blev en gratisbiljett till filmroller och medverkande i melodifestivalen.
När morfar sa att allt detta skulle leda till "Sveriges undergång", kanske till och med inbördeskrig så tyckte jag att han var rasist och taskig mot människor som hade det svårt. Jag tyckte han var fixerad och löjligt mörk i sin framtidstro.
Han dog innan han fick se att hans domedagsprofetior besannats.
Men nu är det mycket nära hans allra värsta skräckscenario.
Tänk att det som lät så överdrivet, långsökt, taskigt och rasistiskt kom att bli sanning. Kram på dig älskade morfar - du hade rätt hela tiden! Vi ses!
Vem har haft liknande erfarenheter?
Din morfar var en av få mentalt sunda svenskar. Hans beskrivning av aporna är rakt på sant!
Kanske ändå tur att han fick leva sitt liv innan hans profetia besannades.
Min mormor gillade inte Palme. Hon tyckte att det fanns någonting falskt över honom, och att han inte skulle stå med smutsiga regimer och predika. Dock var det inget hon och jag pratade om då jag var alldeles för liten.
Mormor var en arbetsam och klok kvinna, som trots att hon var formellt outbildad läste böcker i en rasande takt och satt framför radion varje lördag för att lära sig engelska i de språkprogram som gick då.
Detta rena omedvetna som gör ett samhälle och en stor del av människan, är varför de måste propagera så hårt på olika lärosäten och lägga in en aura av "mass" i det, för om vi får vara oss själva är det helt andra strömmar som styr oss och våra preferenser. Invandring och mångkultur utan politik och politisering blir det ingenting av. Din morfar hade också direkt erfarenhet av aporna i tredje världen. Så hans tankar var ett med empirin. Något som inte många svenskar hade på den tiden (knappt än i dag), de var utelämnande till vänsterns teorier och indoktrinering, smått äckliga sagor om "magin" med andra kulturer. Varför nu massförflyttning av araber och negrer enbart skulle ses i ett bra ljus, när inte mycket i världen eller livet fungerar så. I synnerhet inte i en sådan stor sak som invandring till ett litet land som Sverige innebär.
Det omedvetna styr oss på ett sätt som kan vara skrämmande att erkänna. Många vill inte det, så man har sitt politiskt korrekta laget som hjälper att mota bort dessa känslor, och att man inte vill vara en rasist.
När jag gick i lågstadiet blev vi tvingade att sjunga judiska sånger av en judinna som kom varje fredag och skulle prata om hälsa. Haha. Jävligt sjuka grejor i mångkulturandan skedde när man i efterhand tänker på det. I högstadiet var det obligatorisk närvaro av en judes gnäll i aulan. Men jag gick inte. Några arabungar skulle också berätta inför klassen om föräldrarnas flykt till Bidragsparadiset. En bibliotekarie kom en dag och skulle tipsa om böcker om kärlek över gränserna. Givetvis också det klassiska bråket mellan blattar och svenskar när svenskar vågade sig på att spela nationalsången högt.
Så här måste de hålla på och hålla i gång för annars lever svenskar sitt liv, som alla andra folkgrupper gör utan att desperat be om blattar, islam och mångfald, och det tål inte kulturmarxisterna. De vill alltid äga din hjärna och själ.