Mjuka konsonanter. Inte bara i danska, skånska etc?

Den här grejen med att tonande klusiler har blivit tonlösa (p, t, k > b, d , g) i sydsverige mm, finns den också i rikssvenska? Anledningen att jag frågar är att jag och mina föräldrar märkte att man säger baka, men bagare. Medan man för övrigt i engelska säger bake och baker, som alla vet. I tyska backen och Bäcker.

Hur kommer det sig?

I SAOB tror man på danskt inflytande, men de verkar inte vara säkra:


http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Det är tvärt om, p,t,k är tonlösa och b,d,g är tonande. Om man inte vet är det lätt att kolla genom att hålla fingrarna på struphuvudet när man säger ljuden. Vibrerar det så är det tonande, om inte så är det tonlöst.

EDIT: Rubriken är väl lite felaktig då det här inte handlar om huruvida en konsonant är mjuk eller hård alls?

Oh! Tack Då kan man fråga sig varför det finns i ordet för bagare, men inte för baka.

För att blåsa liv i tråden kan man ju också fråga sig om det här inflytandet märks på andra ställen i rikssvenskan.

Du har alldeles rätt. Jag var på resande fot, så jag blandade ihop allting i all hast. Tack för rättelsen.

Jag ska fundera på en rubrik som både är korrekt och lagom spännande. "Tonlösa klusiler blir tonande", är inte så sexigt.

Man skulle ju kunna tänka sig att den lite finare termen "bageri" kom från kontinenten (via danskan) och att yrkestiteln "bagare" är bildat från denna snarare än från det inhemska "baka".

Fast det är ändå svårt att förstå att g:et i bagare/bageri kunnat vara så stabilt över tiden och inte så småningom gått över till k.