Det var såhär att min farfar gick bort i cancer för några år sedan och under hans sista veckor så bodde han hos min faster på landet.
En natt när jag log och sov så blev jag väckt av att jag kände hans doft och när jag öppnade mina ögon så var det inte mitt egna sovrum jag såg, utan min fasters vardagsrum, det var en oerhört fin vårdag och i mitten av rummet så stod min farfar och såg lika tunn och blek ut som han hade gjort den senaste tiden.
Men han stod rak i ryggen och såg glad och pigg ut.
Han hade ena handen i fickan och vinkade till mig med den andra och smackade med tungan på ett sådant speciellt sätt som han alltid gjorde, och efter det så försvann bilden ur och jag såg mitt rum igen och det var mitt i natten och inte ljust som det var i "bilden" jag sett...
Jag fick en reflex att kolla min telefon för jag anade att något hade hänt, och som jag anade så hade jag fått ett missat samtal och ett sms av min pappa där det stod att farfar hade gått bort.
Jag tänkte väldigt mycket på detta och tänkte att jag nog producerade bilden själv för att jag var så orolig och ledsen.
En dag så när jag var i kyrkan (jag är inte religiös men jag sökte någonting) så pratade jag med en av ungdomsledarna där om vad jag hade sett i hopp om att han skulle kunna ge mig något bra svar på mina frågor.
Han bad för mig, och mitt i sin bön så avbröt han sig och sa "David, Blunda.." och när jag gjorde det så kände jag hur någon tog tag om mina axlar och jag kände igen min farfars doft och samtidigt som detta hände så beskrev ungdomsledaren exakt vad han såg i sitt huvud och det var den bästa beskrivning av min farfar som jag någonsin fått, och den här personen har aldrig träffat någon av mina släktingar.
Vad tror ni?
Är detta bara något som jag har inbillat mig i min sorg eller var min farfar där och sa farväl?
(Ledsen om det är svårt att läsa, jag är fruktansvärt tårögd undertiden jag skriver detta)
En natt när jag log och sov så blev jag väckt av att jag kände hans doft och när jag öppnade mina ögon så var det inte mitt egna sovrum jag såg, utan min fasters vardagsrum, det var en oerhört fin vårdag och i mitten av rummet så stod min farfar och såg lika tunn och blek ut som han hade gjort den senaste tiden.
Men han stod rak i ryggen och såg glad och pigg ut.
Han hade ena handen i fickan och vinkade till mig med den andra och smackade med tungan på ett sådant speciellt sätt som han alltid gjorde, och efter det så försvann bilden ur och jag såg mitt rum igen och det var mitt i natten och inte ljust som det var i "bilden" jag sett...
Jag fick en reflex att kolla min telefon för jag anade att något hade hänt, och som jag anade så hade jag fått ett missat samtal och ett sms av min pappa där det stod att farfar hade gått bort.
Jag tänkte väldigt mycket på detta och tänkte att jag nog producerade bilden själv för att jag var så orolig och ledsen.
En dag så när jag var i kyrkan (jag är inte religiös men jag sökte någonting) så pratade jag med en av ungdomsledarna där om vad jag hade sett i hopp om att han skulle kunna ge mig något bra svar på mina frågor.
Han bad för mig, och mitt i sin bön så avbröt han sig och sa "David, Blunda.." och när jag gjorde det så kände jag hur någon tog tag om mina axlar och jag kände igen min farfars doft och samtidigt som detta hände så beskrev ungdomsledaren exakt vad han såg i sitt huvud och det var den bästa beskrivning av min farfar som jag någonsin fått, och den här personen har aldrig träffat någon av mina släktingar.
Vad tror ni?
Är detta bara något som jag har inbillat mig i min sorg eller var min farfar där och sa farväl?
(Ledsen om det är svårt att läsa, jag är fruktansvärt tårögd undertiden jag skriver detta)