Det är fascinerande - hur en programserie/musiktävling - med så otroligt mycket värdelös musik, kan bli så populär.
Sverige brukar lyftas fram internationellt som en nation med många framgångsrika musiktalanger. Men de som vet bättre och har förmågan att både tänka och lyssna lite kritiskt, förstår att Sverige givetvis inte har fler musiktalanger än andra länder. Sverige har snarare en skara affärstalanger som har nischat in sig på musikmarknaden och vidare lyckats göra succé i den industrin, vilket inte har särskilt mycket med musiktalang att göra.
Melodifestivalen är också en kommersialisering av musik, men när den är som absolut sämst. Christer Björkman (Musik-Stalin) väljer ut de bidrag han tycker passar i tävlingen, svenskarna sitter av någon jävla anledning som klistrade framför sina TV-apparater och röstar sina favoriter vidare, och så skickas vinnaren till ESC-finalen.
De flesta låtarna saknar dessutom melodislingor som sätter sig på folks hjärnor. Folk glömmer låtarna direkt, och så upprepas skiten år efter år...
Men varför sitter svenskarna - till skillnad från andra nationer som medverkar i ESC - klistrade framför TV:en?
Handlar det om att vi saknar bra uteliv i Sverige? Eller är det tradition att följa Melodifestivalen precis som Kalle Anka på julafton? Eller kan det t.o.m. vara så att svenskar faktiskt saknar kritiskt lyssnande och bara glatt lyssnar på vad fan som helst?
För att ca 87% är metrosexuella idioter utan vare sig smak eller egen vilja.
Homofilfestivalen är väl ok om man är bög eller under 13 år, alla andra tänkande borde bojkotta skiten och göra något vettigt i stället för att låta sig matas med bröd och skådespel.
För att ca 87% är metrosexuella idioter utan vare sig smak eller egen vilja.
Homofilfestivalen är väl ok om man är bög eller under 13 år, alla andra tänkande borde bojkotta skiten och göra något vettigt i stället för att låta sig matas med bröd och skådespel.
Jag har en rätt seriös teori om detta: På 70- och 80-talen var Melodifestivalen en familjesamlande högtid. På den tiden fanns två TV-kanaler varav minst en alltid sände nåt kulturellt konstigt politiskt.
Den nationella samhörigheten var stor och man såg detta som en riktig tävling, där Sverige skulle försöka vinna - varför den svenska uttagningen var viktig. På den tiden var den inte bögig eller ens politisk (inte vad jag kunde se i alla fall), utan enbart motsvarande ett riktigt familjeMYS.
De 60-70- och 80-talister som nu växt upp (och kanske fått egna barn), minns hur sammansvetsat Sverige var förr, och hoppas (in absurdum) att tiderna ska komma tillbaka och allt bli som då.
Egentligen är det en rest av en släckt nationalism alltså. I viss mån kanske den fortfarande är ett skäl till att samla familjen, men konceptet har bytt skepnad även om det musikaliska (?) fortfarande består. Musik är ju fortfarande underhållning.
Troligen är det samma fenomen som i Rumänien under Sovjettiden när man sände serien Dallas för att lugna folket. De levde i ständig skräck för Securitate och presidenten stal landets pengar för att bygga sitt jättepalats samt lät tanten köpa tusentals skor men så länge Dallas visades på teve med dess lyx så var folket förhållandevis nöjda.
Det jag vill påvisa är alltså den psykologiska effekten som blir när folket sätter sig som en man framför teven och tror sig ha lite makt att styra tävlingen med hjälp av en smartphone.
Kort sagt är det helt och hållet Melodifestivalens förtjänst att det inte blir revolution i landet.
Läggs den ner blir det revolution med kaos, upplopp och inbördeskrig i landet.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
