Min 13:e ceremoni, 6:e denna resa.
Den 12:e kändes väldigt givande. Framförallt psykoterapeutiskt. Kändes verkligen som att de flesta bitar i hjärnpusslet var på god väg att landa på sin plats. Och då var det ett pussel med ett oräkneligt antal bitar som inte hade öppnats på många år. En jävla röra helt enkelt. Vissa bitar hade till och med försvunnit, fastat i varandra eller gått sönder, så jag vet fortfarande inte hur hon gjorde för att skapa ordning. Flera år med samtal hos en av Costa Ricas mest erkända psykoanalytiker och psykologer kunde inte ens komma i närheten. Efter 4 ceremonier utan visioner, bara effektiv psykoterapi, så såg jag sist en anaconda för första gången. Enligt shamanen så var det min kundalini som var på väg att resas. Balanserade chakran, check!
Kändes som att jag nästan hade behandlats klart. Shamanen, Don Guido, sa att jag behövde 2 ceremonier till.
Så med detta i åtanke, hade jag såklart sett fram emot en ceremoni med ljus, kärlek och sprakande färger. Svar på livets alla frågor. I alla fall några få noggrant utvalda. Men ayahuascan hade bestämt sig för att visa mig något helt annat, utan förvarning, som en blixt från klar himmel.
Jag var där i Marbella, 7:e ceremonin. Men då berörde jag endast ytan. Denna gång gick hon allin, och jag freakde ur.
Panik. Totalt jävla livrädd. Skräckslagen. Har aldrig känt mig så ensam, rädd och vilse. Någonsin. Skräcken påminde mig hur jag kunde uppleva mörker som liten, men utan möjlighet att ta mig ut.
Innan jag berättar mer om upplevelsen under ceremonin vill jag också förklara lite bakgrund till hur jag hamnade här ikväll, då det förklarar en del...
Egentligen skulle jag ha gjort ceremonin igår med Don Guido. Men har haft infektion och käkat antibiotika så jag hade feber för några dagar sedan, och bestämde mig för att vila en dag till i Iquitos.
Då jag under morgonen inte får tag på Don Guido, vilket är normalt då det saknas teckning där han bor, så tog jag båten dit.
Väl framme vid 16-tiden så får jag höra att han åkt in till Iquitos, och kommer tillbaka imorgon. Men får veta att jag kan dricka med hans svärfar som också är shaman. Han var dessutom med på senaste ceremonin som ju var otroligt positiv. Carpe diem. Jag visste att detta skulle bli den vackraste ceremonin hittills. Att veta/förutsätta, eller hur?
Vi pratar lite och han frågar om jag vill ha någon till med mig på ceremonin. Det spelar ingen roll, sa jag. Sedan går vi en sväng i byn. Vi pratar vidare. Han berättar om olika medicinska plantor och om hur han drack ayahuasca första gången när han var 6 år. Han beklagar sig också över att han fått malaria för två dagar sedan. Till slut kommer vi fram till ett mörkt hus. Han knackar på dörren och en man i 50-års åldern kommer och öppnar. Vi går in. Där sitter hans fru på en plaststol och tittar på tjock-TV. Jag noterar också en man som ligger på golvet och gnyr. Såg ut som att han hade fått för mycket sprit i kroppen, men jag frågade aldrig. Både mannen och hans fru tackar ja till inbjudan, och de kommer till malokan (templet) kl. 20:00
Så på ceremonin så har vi shamanen, som har malaria, samt paret vi tidigare hälsat på och bjudit in. Frånvarande är mannen som låg på golvet.
Vi kör. En shaman, tre patienter och en flaska medicin.
Får en rejäl dos, känns i munnen som att det var mer eller mindre lika mycket som sist. Perfecto, tänker jag, och sätter mig på madrassen och väntar.
Efter ca 30-40 minuter så spyr kvinnan, och jag börjar känna att detta är annorlunda än tidigare gånger. Jag har oftast startat med att gräva ner mig i det undermedvetna och där reda ut knutar och neurologiska hinder. Bearbeta mitt förflutna. Förlåta. Vackra icaros att luta sig emot när det kändes mörkt.
Men inte denna gång, tror att vi gick hela vägen senast.
Denna gång får jag en tidig känsla av att vi ska resa. Att jag ska få se någonting jag aldrig tidigare skådat. Jag har en skön känsla i kroppen. Snart försvinner dock den känslan och byts istället ut mot illamående. Jag spyr, och förväntar mig att allt ska kännas bättre snart. Jag vill ju se ljuset.
Istället kommer det igen. Men nu med en känsla av sjukdom och död i kroppen. Ännu mera intensivt. Jag börjar hosta samtidigt som jag kräks och känner hur jag får feber. Nu funderar jag inte längre på hur man ska försöka spy färdigt innan man börjar att hosta. För jag har blivit omringad av mörka väsen. Överallt är dem och beskådar mig. Hela malokan är fylld av död, sjukdom och mörka krafter.
Var jag än vänder mig, så är dem där. De kommer för ta mig. Shamanen är tyst, de andra lika så. De har nu allierat sig med den mörka sidan. Jag är livrädd.
Här börjar skräcken att bli så påtaglig att jag inte klarar av det längre. Skulle vilja säga till shamanen, - Sjung för i helvetet! Ta mig ur detta.
Det enda jag kunde se var ruttna maskar, dött kött och mörker. Det ju faktiskt enda som jag kan vara helt säker på i mitt liv: Den fysiska kroppens död och förmultnande.
Övertygad om att shamanen sysslar med mörk magi, förstår jag nu att jag har hamnat hos en brujo. Trots alla gånger som jag har blivit varnad för dessa, så har jag alltså ändå lyckats hamna i fel händer.
Detta gör såklart att jag inte kan säga något eller be om hjälp. Då förstår dom att jag försöker ta mig ur. Jag känner hur alla konspirerar emot mig, och hur malarian har bytt kropp. Den är nu i mig, och jag känner hur hela byns sjukdomar börjar tränga sig in i mig. Allt totalt kolsvart. Det enda jag kan se är energierna som är ännu mörkare. Och fraktaler av maskar, ruttet kött och döda organismer. Cancer i kroppen.
Jag ligger och vrider på mig i ren skräck, men kan inte tänka klart. Måste ut. Går till toaletten, inte för att jag behöver uträtta något, men för att komma ur ritualen dom genomför. Det går inte. Mörka väsen förföljer mig. Jag är livrädd. Vet inte var jag ska ta mig. Jag önskar att solen går upp, så att jag kan springa till hamnen, ombordstiga en båt och aldrig någonsin komma tillbaka mera.
Jag lämnar nu toaletten, och går tillbaka till templet. Känns som dom väntat på mig där. Finns fler sjukdommar som ska in i min kropp. Jag hostar tuberkolos, och det kommer upp spya som fastnat i halsen. Spyr igen. Och igen. Vrider och vänder på mig. Känner mig helt utlämnad nu. Skräcken sliter sönder mig. Jag måste härifrån och aldrig aldrig aldrig någonsin komma hit igen.
Hjärtat slog 250 hårda slag per minut, kroppstemperaturen var nära 1000 grader och svetten forsade.
Dödstörstig var ordet. Behövde vatten för att överleva. Massor med vatten. Men det var som att vattnet förångades i munnen och halsen, så hur mkt jag än försökte dricka så kom ingenting ner för att ge mig det jag behövde. Bara mer spya och hosta. Nu tar dom mig. This is it. Game over. Jag ångrar mig, känner mig så ledsen över allt. Rädd. Ensam.
Det blir mer och mer intensivt, och fylld av terror och panik gör jag det man inte ska göra. Jag lämnar malokan. Tar mig ut skräckslagen för att lämna dödsritualen och finna ljus i himlen, hos mina stjärnor. Tyvärr så visar det sig att inte bara mina kamrater, men också hela cosmos har konspirerat sig emot mig. Nu finns inga stjärnor längre. Light's out.
Jag vill gråta, men skräcken tillåter mig inte. Jag vill springa någonstans, men vet inte var jag är. Mannen och shamanen kommer ut till mig på gräsmattan och säger att jag borde gå in, då det inte är säkert därute. Jag tänker att det enda stället jag inte sätter min fot på igen är templet. Jag stannar på vägen in. Sätter mig på en bro. Vill bara bort. Vara trygg. Inte ensam och sjuk. Förbannad av en brujo, på väg in i helvetet.
Shamanen kommer tillbaka med chakapa och agua de florida. Ska hjälpa en att lugna ner sig. Och det fungerar oftast, men inte denna gång. Hur ska det fungera, han är ju en brujo ffs. Shamanen hade knappt påbörjat healingen, innan jag tydligt förklarar att jag inte vill ha något mer av honom.
Sista timmen hade jag nog ögonen öppna utan att ens blinka, men vad hjälper det kl. 23.00 om man sitter i ett tempel i en by utan el, mitt i Amazonas regnskog.
Efter ceremonin berättade jag vad som hade hänt, och bad om ursäkt för att jag hade projicerat mig själv och min rädsla på de andra. Men jag kunde inte gå vidare. Aldrig i mitt 37 år långa liv har jag känt mig så skräckslagen, rädd och ensam. Ingenting har ens varit i närheten.
Nästa gång är jag förberedd, då kommer jag att studera varenda liten mask och död cell med mikroskop. Jag kommer att låta varenda mörkt väsen att passera rakt igenom.
I'm ready now, so bring the light!
Den 12:e kändes väldigt givande. Framförallt psykoterapeutiskt. Kändes verkligen som att de flesta bitar i hjärnpusslet var på god väg att landa på sin plats. Och då var det ett pussel med ett oräkneligt antal bitar som inte hade öppnats på många år. En jävla röra helt enkelt. Vissa bitar hade till och med försvunnit, fastat i varandra eller gått sönder, så jag vet fortfarande inte hur hon gjorde för att skapa ordning. Flera år med samtal hos en av Costa Ricas mest erkända psykoanalytiker och psykologer kunde inte ens komma i närheten. Efter 4 ceremonier utan visioner, bara effektiv psykoterapi, så såg jag sist en anaconda för första gången. Enligt shamanen så var det min kundalini som var på väg att resas. Balanserade chakran, check!
Kändes som att jag nästan hade behandlats klart. Shamanen, Don Guido, sa att jag behövde 2 ceremonier till.
Så med detta i åtanke, hade jag såklart sett fram emot en ceremoni med ljus, kärlek och sprakande färger. Svar på livets alla frågor. I alla fall några få noggrant utvalda. Men ayahuascan hade bestämt sig för att visa mig något helt annat, utan förvarning, som en blixt från klar himmel.
Jag var där i Marbella, 7:e ceremonin. Men då berörde jag endast ytan. Denna gång gick hon allin, och jag freakde ur.
Panik. Totalt jävla livrädd. Skräckslagen. Har aldrig känt mig så ensam, rädd och vilse. Någonsin. Skräcken påminde mig hur jag kunde uppleva mörker som liten, men utan möjlighet att ta mig ut.
Innan jag berättar mer om upplevelsen under ceremonin vill jag också förklara lite bakgrund till hur jag hamnade här ikväll, då det förklarar en del...
Egentligen skulle jag ha gjort ceremonin igår med Don Guido. Men har haft infektion och käkat antibiotika så jag hade feber för några dagar sedan, och bestämde mig för att vila en dag till i Iquitos.
Då jag under morgonen inte får tag på Don Guido, vilket är normalt då det saknas teckning där han bor, så tog jag båten dit.
Väl framme vid 16-tiden så får jag höra att han åkt in till Iquitos, och kommer tillbaka imorgon. Men får veta att jag kan dricka med hans svärfar som också är shaman. Han var dessutom med på senaste ceremonin som ju var otroligt positiv. Carpe diem. Jag visste att detta skulle bli den vackraste ceremonin hittills. Att veta/förutsätta, eller hur?
Vi pratar lite och han frågar om jag vill ha någon till med mig på ceremonin. Det spelar ingen roll, sa jag. Sedan går vi en sväng i byn. Vi pratar vidare. Han berättar om olika medicinska plantor och om hur han drack ayahuasca första gången när han var 6 år. Han beklagar sig också över att han fått malaria för två dagar sedan. Till slut kommer vi fram till ett mörkt hus. Han knackar på dörren och en man i 50-års åldern kommer och öppnar. Vi går in. Där sitter hans fru på en plaststol och tittar på tjock-TV. Jag noterar också en man som ligger på golvet och gnyr. Såg ut som att han hade fått för mycket sprit i kroppen, men jag frågade aldrig. Både mannen och hans fru tackar ja till inbjudan, och de kommer till malokan (templet) kl. 20:00
Så på ceremonin så har vi shamanen, som har malaria, samt paret vi tidigare hälsat på och bjudit in. Frånvarande är mannen som låg på golvet.
Vi kör. En shaman, tre patienter och en flaska medicin.
Får en rejäl dos, känns i munnen som att det var mer eller mindre lika mycket som sist. Perfecto, tänker jag, och sätter mig på madrassen och väntar.
Efter ca 30-40 minuter så spyr kvinnan, och jag börjar känna att detta är annorlunda än tidigare gånger. Jag har oftast startat med att gräva ner mig i det undermedvetna och där reda ut knutar och neurologiska hinder. Bearbeta mitt förflutna. Förlåta. Vackra icaros att luta sig emot när det kändes mörkt.
Men inte denna gång, tror att vi gick hela vägen senast.
Denna gång får jag en tidig känsla av att vi ska resa. Att jag ska få se någonting jag aldrig tidigare skådat. Jag har en skön känsla i kroppen. Snart försvinner dock den känslan och byts istället ut mot illamående. Jag spyr, och förväntar mig att allt ska kännas bättre snart. Jag vill ju se ljuset.
Istället kommer det igen. Men nu med en känsla av sjukdom och död i kroppen. Ännu mera intensivt. Jag börjar hosta samtidigt som jag kräks och känner hur jag får feber. Nu funderar jag inte längre på hur man ska försöka spy färdigt innan man börjar att hosta. För jag har blivit omringad av mörka väsen. Överallt är dem och beskådar mig. Hela malokan är fylld av död, sjukdom och mörka krafter.
Var jag än vänder mig, så är dem där. De kommer för ta mig. Shamanen är tyst, de andra lika så. De har nu allierat sig med den mörka sidan. Jag är livrädd.
Här börjar skräcken att bli så påtaglig att jag inte klarar av det längre. Skulle vilja säga till shamanen, - Sjung för i helvetet! Ta mig ur detta.
Det enda jag kunde se var ruttna maskar, dött kött och mörker. Det ju faktiskt enda som jag kan vara helt säker på i mitt liv: Den fysiska kroppens död och förmultnande.
Övertygad om att shamanen sysslar med mörk magi, förstår jag nu att jag har hamnat hos en brujo. Trots alla gånger som jag har blivit varnad för dessa, så har jag alltså ändå lyckats hamna i fel händer.
Detta gör såklart att jag inte kan säga något eller be om hjälp. Då förstår dom att jag försöker ta mig ur. Jag känner hur alla konspirerar emot mig, och hur malarian har bytt kropp. Den är nu i mig, och jag känner hur hela byns sjukdomar börjar tränga sig in i mig. Allt totalt kolsvart. Det enda jag kan se är energierna som är ännu mörkare. Och fraktaler av maskar, ruttet kött och döda organismer. Cancer i kroppen.
Jag ligger och vrider på mig i ren skräck, men kan inte tänka klart. Måste ut. Går till toaletten, inte för att jag behöver uträtta något, men för att komma ur ritualen dom genomför. Det går inte. Mörka väsen förföljer mig. Jag är livrädd. Vet inte var jag ska ta mig. Jag önskar att solen går upp, så att jag kan springa till hamnen, ombordstiga en båt och aldrig någonsin komma tillbaka mera.
Jag lämnar nu toaletten, och går tillbaka till templet. Känns som dom väntat på mig där. Finns fler sjukdommar som ska in i min kropp. Jag hostar tuberkolos, och det kommer upp spya som fastnat i halsen. Spyr igen. Och igen. Vrider och vänder på mig. Känner mig helt utlämnad nu. Skräcken sliter sönder mig. Jag måste härifrån och aldrig aldrig aldrig någonsin komma hit igen.
Hjärtat slog 250 hårda slag per minut, kroppstemperaturen var nära 1000 grader och svetten forsade.
Dödstörstig var ordet. Behövde vatten för att överleva. Massor med vatten. Men det var som att vattnet förångades i munnen och halsen, så hur mkt jag än försökte dricka så kom ingenting ner för att ge mig det jag behövde. Bara mer spya och hosta. Nu tar dom mig. This is it. Game over. Jag ångrar mig, känner mig så ledsen över allt. Rädd. Ensam.
Det blir mer och mer intensivt, och fylld av terror och panik gör jag det man inte ska göra. Jag lämnar malokan. Tar mig ut skräckslagen för att lämna dödsritualen och finna ljus i himlen, hos mina stjärnor. Tyvärr så visar det sig att inte bara mina kamrater, men också hela cosmos har konspirerat sig emot mig. Nu finns inga stjärnor längre. Light's out.
Jag vill gråta, men skräcken tillåter mig inte. Jag vill springa någonstans, men vet inte var jag är. Mannen och shamanen kommer ut till mig på gräsmattan och säger att jag borde gå in, då det inte är säkert därute. Jag tänker att det enda stället jag inte sätter min fot på igen är templet. Jag stannar på vägen in. Sätter mig på en bro. Vill bara bort. Vara trygg. Inte ensam och sjuk. Förbannad av en brujo, på väg in i helvetet.
Shamanen kommer tillbaka med chakapa och agua de florida. Ska hjälpa en att lugna ner sig. Och det fungerar oftast, men inte denna gång. Hur ska det fungera, han är ju en brujo ffs. Shamanen hade knappt påbörjat healingen, innan jag tydligt förklarar att jag inte vill ha något mer av honom.
Sista timmen hade jag nog ögonen öppna utan att ens blinka, men vad hjälper det kl. 23.00 om man sitter i ett tempel i en by utan el, mitt i Amazonas regnskog.
Efter ceremonin berättade jag vad som hade hänt, och bad om ursäkt för att jag hade projicerat mig själv och min rädsla på de andra. Men jag kunde inte gå vidare. Aldrig i mitt 37 år långa liv har jag känt mig så skräckslagen, rädd och ensam. Ingenting har ens varit i närheten.
Nästa gång är jag förberedd, då kommer jag att studera varenda liten mask och död cell med mikroskop. Jag kommer att låta varenda mörkt väsen att passera rakt igenom.
I'm ready now, so bring the light!
. Slutade mitt missbruk med både benzo och kokain för ett år sedan då jag var i Peru 4 veckor och drack ayahuasca för första gången... Det är heller inte så att jag känner för att ta en tablett, utan mer för att beskriva känslan jag kände då jag vaknade.
