Saknar min familj :(

Hallå!
Jag är en 29 årig man, har flyttat hemifrån sedan jag var 19 år gammal. Jag kom ihåg när jag var yngre och levde hemma hos mamma och pappa, jag brukade inte att umgås mycket med de (på grund av att jag var egoistisk och korkad). Nu under de senaste åren när jag åker tillbaka och hälsar på så märker jag hur mycket alla har åldrats, jag mår sjukt illa av detta, det senaste året har jag börjat gråta enormt mycket för hur jag har märkt att jag har slösat bort min tid Jag funderar ärligt talat på självmord, många gör säkert det någon gång under deras liv? Men jag har aldrig varit den typen att tänkt på något sånt förutom det senaste året. Vet inte vad jag ska göra...

Vad menar du med du inte umgicks med dom? Var du isolerad i ditt rum eller var du aldrig hemma?

Lugna ner dig nu. Självmord är ingen lösning.

Hur långt bor du från familjen? Ingen hindrar dig ifrån att flytta närmare till dem.

Du ska absolut ej ta självmord, det kommer förkrossa dem med.. Hälsa på dem och erkänn det du gjorde, att du ej var där för mycket med dem, tänk en dag ( hoppas verkligen inte ) Att du förlorar dem och du aldrig kom ut med orden om hur mycket de betyde osv...Hälsa på dem nu och säg att dem e världens bästa..

Asså när jag säger isolerad så menar jag att jag läser böcker/studerade. Men jag mår rent av illa över alla saker som jag har överskattat, jag känner bara om man är borta så kommer ingenting att oroa mig ännu mer. Det kommer nog att kännas som att sova utan att vakna, jag förstår inte nödvändigheten av ett leva. Det känns så extremt konstigt att jag börjar tänka och känna sådana här känslor.

Edit: Dessutom blir det svårt att uttrycka mina känslor, min familj och jag hade inte den typen av relation där man ber om ursäkt etc. Och det kommer bara kännas mer konstigt om jag säger hur mycket jag uppskattar de.

Edit: Det som hindrar mig från att flytta hem till de är framförallt jag själv. Jag klarar bokstavligen talat inte av att bo hos de under en lång period, detta leder till att jag får extremt dåligt humör, så det bästa är om jag besöker de ibland.

Eller så är det ett ändlöst mörker, en långfilm av ditt liv som går på repeat, om och om igen utan möjligheten att blunda. Där du själv har iscensatt det tragiska slutet.

Varför ta livet av sig? Varför gråta över spilld mjölk? Det förflutna kan du inte göra så mycket pt, men du kan ta tag i framtiden och försöka göra det bästa av situationen?

Men herrejeebus, spendera mer tid med din familj helt enkelt. Om du saknar dem så mycket är det väl maximalt kontraproduktivt att ta livet av sig och sedermera inte kunna spendera någon tid överhuvudtaget med dem? Alla människor har ju dåligt samvete över att man inte är mer med familj och vänner - du har ju kommit så pass långt att du har insett det. Att distansera sig från sina föräldrar är en del i ledet att växa upp. I min erfarenhet har det dröjt ända upp mot 22-23 innan jag har börjat uppskatta tid med mina föräldrar.

Du får helt enkelt umgås med dem nu. Istället för att ångra vad du gjorde förut, se till att inte ångra det du gör nu. Ringa och hälsa på.

Jag gissar att du känner dig utstött av samhället och inte har någon tjej, endast 2st nördkompisar som ingår i ditt "Guild" och som följer med på live 2 gånger om året.

Du är sjuk i huvudet och borde söka hjälp hos en psykiatriker, det är extremt onormalt att tänka så mycket på sina föräldrar. Det är mer normalt att ta avstånd från sina föräldrar och växa upp och bli sin egen man eller kvinna och skaffa egen familj.
"Oh buhu mina föräldrar blir äldre, jag måste gråta och kanske ta livet av mig nu för att jag studerade och tänkte på framtiden när jag var 19ååår"

Sök akut hjälp!!!

Hörru Henrik, det där går fram och tillbaka. Är betydligt längre fram i karriären än dej, har egna tonårsbarn, och båda föräldrarna i livet. Det är ofta coolare nu då jag umgås med mina föräldrar och brorsa, det är fyra goda vänner som möts. I perioder har det känts så där men det går över. Har du syskon som har barn?

Vet ju inte mycket om dej, men bäst det är kanske du träffar kärleken och får en egen familj. Då får du småbarnsköret igen, men från den vuxnes vy. Inte bara enkelt, och hantera "gamla familjen och nya familjen" då de möts kan vara ett rent helvete ibland. Men det kommer och det går. Livet rullar på och det blir INTE bara sämre. Trivs mycket bättre nu mer än halvvägs till graven (troligen) än då jag var i tonår. Och åldras säger du, man blir mer rutinerad. Håller man igång bänkar man nästan lika mycket vid 55 som vid 25. Lite rynkor skadar inte. Man är mest f-n så mycket klokare. Luta dig tillbaka i båten och njut! Det är en skön resa om man går med på att det är en flod man är på, inte en insjö.

Konkret tips på att göra nu: bjussa ut dem på krogen, en och en. Lär känna dem som personer. Och ni kan snacka igenom ert förhållande som små. Det gör jag regelbundet fortfarande. Både brorsan och mina föräldrar.

Tänk på att om du tar självmord kommer du aldrig träffa dem. Prata med dem och säg som det är.