Liberalism och Socialism förenligt?

I Sverige hör jag oftast att den populära ideologin är "socialliberalism", men jag har ändå fått intrycket av att socialism och liberalism är två ideologier som motsäger varandra. Dvs. liberala värden och idéer går stick i stäv med socialistiska värden och idéer.

Liberalism värderar individualism, frihet, fri marknad, öppenhet och socialism är solidaritet, kollektivism, välfärd osv.

Jag förhåller mig inte till någon ideologi specifikt och är inte extremt påläst, men det känns som att socialliberalism är att äta kakan och ha kvar dem samtidigt. mer än ofta har ju svenskarna väldigt orimliga sociala och politiska ideal som ofta är motsägelsefulla, oftast skiljer sig ändå den ena personens idé om socialliberalism märkvärt från den andres.

Så jag undrar lite löst:
är socialism förenligt med liberalism i praktiken? finns det någon äkta definition av vad socialliberalism är? Finns det levande exempel på fungerande socialliberalism?

Hur skapar man solidaritet och absolut gemenskap i ett öppet och fritt samhälle, med fri marknad? Hur viktig är individuell frihet och rättighet kontra ansvar och skyldighet till kollektivet?
Kan socialism utvecklas i och med att samhället globaliseras, och i så fall, hur ser socialism ut då?

Detta är bara lite filosofisk och politiska tankar, ren nyfikenhet, inget statement.

"Att vara liberal är att vara kluven" som någon gammal folkpartiledare sa. Socialliberalism är en väldigt märklig, gummiaktig och självmotsägande ideologi.

Liberalism har väl helt bytt betydelse och kommit att bli någon allmänt mesig allt åt alla - socialism? Gärna med inslag av moraliserande, kvotering, genuscertifiering etc.

Nåt slags försök till liknelse: se på hur idrotten fungerar i Sverige. Idrottare konkurrerar om vem som kan hoppa högst, springa fortast osv. Den som vinner går vidare till VM. Men den som förlorar svälter inte ihjäl, hur illa han/hon än presterar, utan får åtminstone mat och husrum, eftersom det finns ett ekonomiskt skyddsnät. Eventuellt får de en ny chans som idrottare. Konkurrensen mellan idrottarna är liberalism medan skyddsnätet är socialism/socialliberalism.

Det kan tänkas att ett land som låter idrottare som inte presterar tillräckligt mycket svälta ihjäl skulle skapa ännu bättre sådana, men Sverige med sitt system har ändå fått fram rätt många bra idrottare. Vill med det säga att jag tror att liberalism i kombination med socialism eller socialliberalism kan skapa ett effektivare samhälle, förutom att det blir mänskligare. (Det sista ordet hör kanske inte hemma i det här delforumet.)

Det kan kanske invändas att vilda djur, som inte har någon typ av skyddsnät, har individer som kan hoppa högre och springa fortare än någon människa. Men djur bygger inte hus, maskiner eller skapar civilisationer.

Att vara för frihet betyder olika saker för olika personer. Vissa anser att det mest frihetliga är att staten aldrig lägger sig i, andra att staten bör lägga sig i för att hindra att någon inskränker dina friheter. Socialliberal är väl i princip det senare, att frihet är ett högt ideal, men att statlig handling kan vara en del i frihetsmaximerandet.

Om en person har 100 miljoner kr och en annan har 10 kr så kan man ju säga att den rikes frihet inte bör inskränkas bara för att någon annan är fattig. Man kan också säga att en person som saknar förmågan att försörja sig och en eventuell familj saknar många friheter och att den rike förlorar mindre frihet på att förlora 1000 kr än den fattige tjänar på att få 1000 kr. Frågan är helt enkelt vilken tolkning av frihet det är man syftar på. Socialliberalismen vill fokusera på den senare typen utan att tappa greppet om den tidigare.

Däremot finns det, som du säger, många olika uppfattningar om vilka avvägningar som är välmotiverade. Socialliberalismen är inte en grupp praktiska idéer, utan ett ideal som man kan försöka uppnå på olika sätt. Därför kommer det naturligtvis finnas många idéer som inte går ihop med andra idéer utan att varken en given idé eller socialliberalismen som idé är fel.

Frågeställningen är intressant!

Jag har fått intrycket av att man i Sverige har missuppfattat begreppet "liberalism". Här räcker det med att någon går i pride-tåget eller vill öppna gränserna för att denne ska kalla sig liberal. Konsekvensen är att många som drar åt vänster rent politiskt antar epitetet liberal, eller vänsterliberal. Jag tror också många ser liberalism som strävan mot att utvecklas (vilket delvis stämmer), i motsats till konservatismens mer statiska ställning (att bevara eller ibland sträva mot det förgångna). Det gör att frågor som jämställdhet eller minoriteters rättigheter tenderar att förknippas med liberalism, vilket ytterligare bidrar till förvirringen.

Men som du säger så finns det en motsättning mellan socialism och liberalism, kanske den tydligaste motsättningen av alla vad avser politiska ideologier (en av den klassiska liberalismens frontfigurer, Ludwig von Mises, ägnade en halv livstid åt att fördöma socialism). Och att vara socialist eller politiskt vänster men samtidigt hävda att man är liberal eller praktiserar/förespråkar liberalism vill jag mena är teoretiskt omöjligt, eftersom det är två så pass skilda ideologier.

Socialliberalismen är visserligen en vedertagen ideologi, men det finns stora skillnader mellan socialliberalism och socialism. De idéer, eller snarare ideal, som John Stuart Mill formulerade och som Rawls sedan byggde vidare på grundade sig i idén om frihet (vilket kännetecknar all form av liberalism). Frihet från någonting, men också frihet till någonting. Det sistnämnda är det som distanserar socialliberalismen från den mer klassiska liberalismen. Socialliberalismens idé om att individer på utilitaristiska grunder ska ha frihet till jämlikhet eller lika friheter, och att sociala- och ekonomiska ojämlikheter ska korrigeras är det som gör att den drar mot socialism, utan att för den sakens skull vara socialism.

Inom den klassiska liberalismen betonas i huvudsak friheten från saker - från tvång, från kränkningar av äganderätten och således från staten. Där i ligger kanske också distinktionen - frihet från tvång och kränkningar är ofta inte kompatibelt med den korrigering av ojämlikheter som man inom socialliberalismen förespråkar.

Så för att besvara dina frågor, utifrån vad jag personligen anser:

Nej, klassisk liberalism är absolut inte förenligt med socialism. Inte socialt, och inte ekonomiskt.

Äkta definitioner av socialliberalismen finns, testa att läs om det. Några fullskaliga exempel på socialliberala samhällen finns väl inte riktigt, och det beror mycket på att dessa idéer formulerades för länge sedan, när samhällena såg helt annorlunda ut. Däremot kan man säga att socialliberalismen haft en del inflytande i europeiska länder, och du kan ta Sverige som ett exempel. Blandekonomi, omfattande sociala skyddsnät och olika former av diskrimineringslagstiftning. Samtidigt menar jag att ett land som Sverige aldrig kan anses kännetecknas av liberalism så som den en gång formulerades, med en så stark stat som Sverige har.

Socialism kan utvecklas, och det är väl socialdemokratin ett exempel på. En globaliserad och nedtonad politisk ideologi där man i någon mening vill sträva mot ett socialistiskt samhälle inom ramen för vårt idag etablerade kapitalistiska system. Det är visserligen en stor paradox i sig, men socialdemokratin har onekligen nått stora framgånger.

De sista frågorna är väl ganska individuella, så jag bara besvara det utifrån vad jag tycker. Enligt mig är individuell frihet och negativa rättigheter alltid överordnat kollektivism och kollektivt ansvar. Jag ser ingen motsättning mellan en fri marknad och solidaritet/gemenskap, men jag ser heller inte att den fria marknaden nödvändigtvis måste eller bör leda till det. Att ha solidaritet och absolut gemenskap som ett överordnad mål har visat sig leda till enorma kränkningar av individers rättigheter, och sådant har jag svårt att acceptera. Det går inte i linje med liberalism.

I teorin Ja. I praktiken är det svårare. Det som krävs är att socialisterna klarar av att bygga upp sitt samhälle utifrån ickevåldsprinciper gentemot folk som inte vill delta i deras projekt. Ingenting hindrar människor från att ingå i frivilliga samhällen där de skänker bort allt de äger till en gemensam kassa som delar ut till alla utifrån behov. Problemet är att människorna som dras till socialismen nästan uteslutande är människor som anser att det är någon annan som ska betala notan, vilket gör att de behöver någon annan att parasitera på för att få systemet att gå runt. Detta leder till att de tvingas våldsföra sig på människor som inte vill delta i projektet och därmed bryter mot ickevåldsprincipen, som i sin tur är den grunden som riktig liberalism bygger på.

Men hade socialisterna trott på sin egen ideologi och fått systemet att gå runt utan att behöva stjäla från andra så ser i alla fall inte jag några motsättningar mellan en frivillig form av socialism och riktig liberalism.

Jag kan tänka mig att frihet och solidaritet/välfärd är kompatibla på två sätt.

På det ena sättet genom att folk i ett fritt samhälle skapar frivilliga välfärdsinstitutioner. Detta har varit väldigt vanligt i fria samhällen - välfärdsstaten i Sverige och England (och säkert många andra länder) uppstod delvis ifrån sådana "mutual aid"-föreningar. Ett sådant samhälle skulle vara rätt platt, där folk går med olika föreningar som skapar den samhällsnytta de tror bäst på, lite som Tocqueville beskrev situationen i USA under 1800-talet:


Ett annat sätt är genom att frihet används som ett verktyg för att kunna hitta vilket samhälle som faktiskt leder till den bästa solidariteten/välfärden. Såhär, det finns inte något konsensus bland samhällsforskare om vilken politik som ger bäst välfärd. För att komma fram till vilken politik som är bäst så borde man därför testa sig fram, vilket kommer leda till att det finns flera samhällen med olika politik och där man kan jämföra vilket samhälle som fungerar bäst. Något samhälle skulle se ut att fungera bäst, men det finns alltid en möjlighet att skapa nya samhällen och testa nya lösningar på samhällsproblemen.

Så, t.ex. Göteborg skulle kunna testa på en super-sosse-politik och Stockholm en helt frihetlig, och folk flyttar dit deras livsvillkor är bäst, samtidigt som alla kan testa att grunda nya städer för att komma med ännu bättre lösningar.

Fast i ett socialliberalt samhälle hade man ju kvoterat idrottarna så alla fick vinna, i sin klass, och alla skulle få göra lika många mål i matcherna. Höjshoppsribban skulle ligga på olika höjder för olika deltagare, osv. Socialliberaler har en tendens (eller tendens, en obsession), att inte nöja sig med att försöka utjämna förutsättningar, utan när detta inte ger önskat resultat vill de gärna utjämna resultatet också, precis som socialister.
Case in point, Folkpartiet, eller liberalerna, som de kallar sig numera, och framför allt Birgitta Olsson.

Men det är ingenting mot de skillnader som finns mellan socialliberalism och liberalism, t ex vad gäller synen på individens rättigheter och okränkbarhet.
När socialliberalismen går överstyr, vilket den gör, förr eller senare, så blir den socialism, inte liberalism.
Case in point, Bengt Westerberg; som ung bekämpade han sossar, höga skatter, toppstyrning och maktfullkomliga politiker, men som äldre stöttade han Brigitta O i hennes kvoteringskamp och blev själv en maktfullkomlig politiker som aldrig försatte en chans att bidra till nya lagar som inskränkte folks frihet.

Socialliberalism handlar om att staten ska gå in och garantera alla människors "fri"- och "rättigheter," och göra spelplanen lika för alla. Så man lämnas med friheten att göra val inom statens ramar, men det är staten som definierar dessa ramar.

T.ex. tycker staten att alla ska ha rätt till att jobba med vad de vill. En libertarian hade lämnat det där, och låtit varje individ mejsla fram sin egen väg. Men socialliberalerna nöjer sig inte, utan inför Diskrimineringsombudsmannen, LAS, statlig "gratis" utbildning, arbetsförmedling, etc, för att "garantera" att alla får den "friheten."

Jag håller helt med dig. Lite av liberalismens kärna ligger i den absoluta och okränkbara friheten, och när socialliberalismen vill tumma på den i ett försök att "förbättra" den på basis av olika kollektivistiska principer, så är det inte längre liberalism.

Westerberg är ett bra konkret exempel, men också Folkpartiet som parti. På den gamla goda tiden så drev det liberala partiet frågor som frihandel och rösträttsreformer, för att idag driva frågor som könskvotering och öronmärkt föräldraförsäkring. Nog för att samhället har förändrats, och att rösträtt inte längre står på dagordningen, men det säger ändå något om partiets utveckling.

Mmm, det är fixarna som alltid hittar defekter som de också anser sig behöva ta hand om. Slutar bara med att nya defekter uppstår och en eskalerande mängd fixar måste appliceras. Se bara på skattesatsen som aldrig gör annat än att växa, eftersom staten konstant lyckas hitta nya områden som den inte med sin sociala ingenjörskonst har fixat till än.
Ja, de är patetiska nollor. Alla statliga samhällsstrukturer som riksbanken, grundskolan, pensionssystemet, säkerhet, osv, tas för givet och det är bara dess parametrar de vågar föreslå förändringar på. Alliansen minskar någon skattesats med typ 0.1%, men är aldrig radikala nog att vilja dumpa hela det uppsvälda välfärdssystemet.