Meningen

Fattar fortfarande inte tänket på att livet saknar mening. Känner du dig ledsen eller glad är meningen att med detta att känna sig ledsen/ glad. Exakt på samma sätt är meningen med livet, livet. Hoppas det besvarar paradoxen om min tro på det hela meningsfullt/ meningslöst. Sen har ju olika individer olika meningar för perioder osv.

Håller med, allt och inget hör ihop.


Du förstår vad jag menar, varför vara en besserwisser?


Det är ju det som är så vackert, vi skapar vår egen mening. Big Bang = Världens bästa slump.

Som jag nämnde tidigare ser jag det som att om nånting ska ha "sann" (läs objektiv) mening så måste det i så fall ha ett förutsatt syfte vilket också kräver en skapare eller någon som "bestämt" vad syftet är (en artist, en målare, en filosof, en forskare, etc. (här är dock fenomenet Death of the Author ett ganska klurigt ämne)), annars kan man lika gärna snacka om hur allas subjektiva meningar relaterar till varandra.

I distinkta fall uppstår en kollektiv konsensus om uppenbara meningar/syften hos ting, typ en bult i en motor, eller en sträng på en gitarr, eller en hat för människor... men inget sådant har nödvändigtvis intrikata meningar/värden (dock hävdar jag att inget sådant har det)

För den som inte är säkert på intrinsikalt värde så kan det vara värt att läsa en kort text om det här.

Fråga; Skulle du definiera uttalandena #1: "Livet saknar mening." och #2: "Livet har en meningslös mening" som identiska? (nu är det ordlek på gång!)

Svar på det fetade i ditt citat; Nu när du säger det så är min (subjektiva) mening med allt detta att leva ett gladare och friare liv; att inte vara förankrad till något och att uppleva sann frihet. Det är liksom hela grejen med absurdismen som jag finner uppfriskande och befriande. Narcissistiskt till en viss grad är det väl också.

Det finns den filosofisk positionen Hedonismen som förespråkar att Lycka är Intrinsikalt Bra och Misär är Intrinsikalt Dåligt. Inget jag står för dock; för retro för min smak.


Haha får ursäkta, det uppenbarades nu mer i återblick. Dock var det en betydelsefull anmärkning för mig då jag, som jag uttryckte mig, "utgår från mig själv först och främst". Det påverkar hur jag bemöter frågan. Inser också att jag borde gjort en mer tydlig koppling där i mellan.



Skål för Big Bang!

Fann precis en mycket längre intressant text från Stanford om "Intrinisc vs Extrinic Value". Kan vara intressant för de nyfikna (läs jag)!

Håller inte med, eller ser det i alla fall på ett annat sätt. En av alla meningar med Big Bang var skapelsen av människan, eller det vi härstammar från. Efter det skapade vi mening med existensen. Allt har mening för oss tills vi dör och världen har mening efter oss efter vi dör.


Hur kan det inte ha ett intrinsikalt värde? Om det är något det har är det väl ett värde i sig?


Vad menar du med 2an? Att livet är objektivt meningslöst men subjektiv meningsfullt? Jag tror de är relativt identiska då jag tror de flesta som känner som 1an känner som 2an. Alltså det om den objektiva samt subjektiva meningen.

Du får nog lite finare definiera vad du anser "mening" gör eller är för något.

Vad får dig att tro att Big Bang hade meningar? Är det uppräkneligt många meningar? Oändligt många? Vem bestämmer?

Så "vi" skapade mening säger du? Hur är det inte en subjektiv mening då? Det skiljer sig ganska mycket från ifall vi, exempelvis, fann eller hittade en mening.

Och vad är "existensen" menar du? Vårt medvetande? Att vi är medvetna om att vi lever? Eller är det en tidpunkt i evolutionen då vårt medvetande själv kom till existens?



Poängen är att saker och ting har olika värden för olika människor. Om man hävdar att nånting har ett enda distinkt värde, ska det då vara det enda kriterium för att vara intrinsikalt? Än en gång, vem bestämmer? Eller går det kanske inte att bestämma för att det är bortom vår förståelse?


Tänkte att det kunde ge inblick i ditt tänkande. Om man ser skillnad kan det säga nånting och om man inte ser skillnad säger det också nånting, utifrån hur man motiverar sig.

Rent logiskt så betyder #1 att man motsätter existensen av mening, och #2 att man erkänner existensen av en meninglös mening. Skillnaden är alltså om man rent fundamentalt erkänner, eller ej, att mening existerar, oavsett värde (om det är en meningslös mening eller ej).

"Relativt"-vadsomhelst har inget logiskt värde så det säger tyvärr ingenting. Nu svarade du också med "... jag tror de flesta som känner..."; hur kom du fram till att inkludera vad andra känner och tänker? Påverkar det hur du fattar din tro? Vem är i kontroll över din tro om inte du själv?

Att påverka tiden och historiens gång och på så vis uppnå evigt liv.

Att det skulle finnas någon större mening med oss eller något annat liv för den delen känns lite bisarrt.
Vi råkar bara finnas till, och vår existens är inte mer meningsfull än något annat.

Såhär ser jag det: Mening är för mig ett syfte med en händelse. Big Bang hände = händelsen var meningen med Big Bang. Meningen med liv är att liv ska finnas och skapa, i den meningen skapar vi ytterligare en massa olika subjektiva meningar. Ja, vår existens är tiden vi lever, tiden vår kropp och hjärna fungerar i ett.


Människan såklart. Livet har mening för alla som lever. Allt som finns har mening för alla som lever.


Du kan inte fråga mig en sådan fråga då jag tror allt har mening. Därav mitt svar om vad jag tror andra känner och tänker. Det är som att fråga en person som inte gillar fotboll varför den tycker om fotboll så mycket.

Att ha det lite skojsigt.

Min mening med livet Är att skapa mig ett syfte och en mening.
Tror att just meningar med ord och så är väldigt individuella, funkar det för en så visst.

Tror att man skapar det mesta själv.

Jag är i en pågående 30-års kris och undrar hur vad alla hittar för mening i det meningslösa egentligen.

Det känns som jag kan göra vad jag vill med mitt liv nu, men jag vet inte vad målet ska vara. Jobba, tjäna pengar och... vad mer? Bilda familj att försörja för 20+ år framöver? Åka på solsemester då och då?

Är detta var de flesta svenskar ser som meningen i sitt liv?

Jag känner mig som en myra i myrstacken som plötsligt ställer sig upp ur ledet och funderar på om detta verkligen är livet, för att strax där senare fortsätta i kön och acceptera verkligheten.

Det som för tillfället ger mig mening i livet är bara att lära mig och förstå mer om hur världen fungerar med politik, ekonomi, samt utveckla mina egna färdigheter och bli bättre på programmering, språk, osv.

Jag är dock förbluffad över att inte alla människor har detta som stort frågeställning. Jag hittar inte ens någon info när jag googlar (eller kan någon hjälpa mig med detta?). Alla borde ju ständigt gå runt och undra vad meningen med deras liv är, vart de ska ta vägen i livet, vad är målet? Eller är alla för upptagna med att plugga, jobba, uppfostra, söka för att hinna fundera på vad det egentliga målet är?

Förut när jag snusade var det min anledning till att dra mig ur sängen, att ta den där prillan. Men annars saknar jag all känsla utav mening. Jag känner typ ingen mening i mitt liv för jag är så ångestdrabbad och rädd för alla sötsaker som livet har att bjuda på. Det ända målet jag egentligen har är att bli sedd av en annan människa, men det gå sisådär eftersom jag sätter upp alla hindren för mig själv som jag gör.

Kände som dig för några månader sen tills jag en dag satt och lyssnade på musik och fick någon sorts uppenbarelse som sedan stannade upp allt.. Tänkte det mest självklara, att just livet är meningen med livet. Kan låta otroligt dumt men det gjorde sån logik så jag släppte allt annat. Dock mår jag i dagsläget inte så bra men det är mitt problem. Dehär är meningen. Allt du gör är meningsfullt. Förutom det här finns det ingen mening för människan.