Spenderar vi för lite tid med våra barn?

Det pågår en debatt i dagens nyheter just nu i ämnet "spenderar vi för lite tid med våra barn?"

Vad tycker ni?

Jag är 80-talist. Farsgubben gick skift på fabriken och morsan jobbade deltid/halvtid på kontor tills all avkomma blivit lite äldre. Det var nog det mest normala på den lilla orten jag kommer ifrån. Jag har inte reflekterat speciellt mycket över det förens nu....när det vankas egna barn runt knuten. Hur fan ska man göra?

Tjänar helt okey, men skulle inte lida speciellt mycket av att gå ner till 75% tex, även om jag kanske inte kan slösa pengar på prylar och resa utomlands när jag känner för det.

Det största problemet, tror jag, är att datorer, tv, telefoner, surfplattor mm är dagens barnvakter och detta även när föräldrarna faktiskt är hemma. Så ja, jag tror vi spenderar för lite tid med barnen. Och inte bara för att vi är på jobbet.

Förvisso, men jag har ytterst få minnen av att jag lekte med mina föräldrar. Man lekte med syskon eller andra barn på gatan. Tecknad film var reservat för kalle anka på julafton eller om man var sjuk . Och då var min farsa ändå tekniknörd.

Jag har ju själv aldrig gått på dagis, det var föräldrarna eller dag-mamma som gällde, så jag har lite svårt att relatera till just dagis.

Jag tyckte min pappa spendera för lite tid med mig.
Han var inte delaktig så mycket, utan man såg honom knappt.
Ganska många gånger när jag var hos honom tog han med mig till kontor och där fick man sitta bara och vänta tills han jobbat klart.

Han har aldrig direkt varit intresserad om intressen, utan ganska mycket handlar bara om att man ska tjäna pengar och vara hälsosam. Han har fixat lite små jobb åt mig under hela livet och betalad väldigt låga småsummor, så man nästan blivit utnyttjad. Så för min del så har min far mest känt som en ganska ogenerös chef.

Han var extremt självupptagen och ogenerös.

Jag vill säga att även när min pappa var ledig, och jag var hemma hos honom så spendera vi bara tid med grejen han ville göra. Mitt under Disneyland på tv slog han över till text-tv och kolla hur hans aktier eller vad de var gick.
Jag minns aldrig jag har gjort något roligt med honom, men jag minns jag har umgåtts med honom.
Allt var otroligt tråkiga saker som leta svamp.

Mina föräldrar va skilda för övrigt.

Min mamma hade jag mycket roligare med, för att de var mer också som en vän som engagera sig i lite vad man hade för intressen. Brydde sig om mitt bästa , deltog i lekar och sånt när man var mindre. Vi är mer vänner idag som vuxna.

Så jag tror de handlar om hur man umgås än hur ofta.

Nej, inte överlag. Det har aldrig varit normalt att barn ska överösas av konstant uppmärksamhet från vuxna, det är inte meningen, de ska utvecklas till självständiga individer. Riktigt små barn behöver mycket tid, men de brukar i regel kräva den också, så de som inte är nackskottsdåliga föräldrar brukar också ge den.

Däremot tror jag många brister i att ge sina barn genuin uppmärksamhet för deras egen värld, deras egna tankar och att lotsa dem genom de stora och svåra frågorna i livet. Man kan busa och göra roliga saker ihop, duckar man och flyr när de jobbiga sakerna kommer upp tror jag inte det hjälper så värst att man varit på Gröna Lund hela dagen.

Sen har vi ju ett stort problem i vårt samhälle med vuxna som vägrar att vara vuxna och vägrar att ta ansvar. Vuxna som inte inser att man inte kan ha kul och vara "vänner" jämnt, ibland bjuder vardagen på motgångar och konflikter. Vuxna som flyr grundläggande ansvar för ekonomin, hemmet, kosten med mera för att leka sig bort i sina olika lekvärldar. Vuxna som inte tar ansvar för sina egna problem och sina egna misstag, utan ständigt skyller ifrån sig på allt och alla andra. DÄR tror iaf jag att vi har ett stort problem som påverkar och går ut över barnen.

Ja, två föräldrar som jobbar heltid, restid fram och tillbaka till jobbet, dagis, skola, fritids, kvällsaktiviteter, tvätt, mat, handla osv.

Sedan tror folk de ska hinna vara sociala med vänner, gå på gym och kvällskurser. Päh!

De som uppfostrar och umgås med barnen idag är förskola, skola, fritids och ledare för deras fritidsaktiviteter.

Kan du gå ned till 75% så är det suveränt. Både för dig och barn.

Jag tror inte det är meningen att man ska umgås med sina barn dygnet runt, både barn och föräldrar mår bra av att ibland vara ifrån varandra. Ju äldre barnen blir ju mer behöver de träna på att kunna klara sig själva. Eftersom jag inte jobbar så upplever inte jag att jag tillbringar för lite tid med mina barn. Som förälder känns det också viktigt att ha egna intressen utanför familjen och att kunna göra saker enbart för sin egen skull utan att få dåligt samvete. Jag gillar inte riktigt det här med att barn i så tidig ålder börjar med sociala medier, mobiler och liknande. Tror mer på att umgås med varandra, göra saker tillsammans och ge barnen uppmärksamhet och bekräftelse. Det är klart att det inte är lätt att kombinera barn och familj med att jobba och sköta hushållet , jag beundrar alla som lyckas få ihop det s.k.. livspusslet.

Det var en studie jag såg för ett tag sedan, den kom fram till föräldrar i snitt umgicks 15 minuter icke schemalagd tid med sitt barn. Om det stämmer är vi illa ute.

Föräldrar spenderar tid på fel sätt och alldeles för lite. Separationen från tidiga förskoletiden skapar ett glapp i relationen som nästan aldrig går att reparera då vi ska knyta an till barnet. Inte nog med den separationen, sedan ska föräldrarna separera också och barnet får slita eller välja mellan en förälder.

På många sätt och vis har barn i väst det sämre familjemässigt.
Jag påstår inte att föräldrar älskar sina barn mindre, utan kanske mer, men deras mentala stress leder till en icke kvalitativ tid med sina barn när den väl kommer. Föräldrarna försöker köpa tillbaka sitt dåliga samvete, problemet är att tid är pengar, och de vill egentligen inte ha en ny iphone, utan istället dig som närvarande. Fast problemet blir när du är stressad och sur vill inget barn vara med dig. Du har helt glömt bort din lekfullhet