Gift och familj... men inga vänner, vanligt?

Jag är 40+, min fru 30+ och vi har en son på snart 2.

Jag har inte haft några nära vänskapsrelationer sedan gymnasiet då jag hade en 2-3 personer som jag hängde med regelbundet men när vi gled ifrån varandra mellan åren 20-25 så kom aldrig behovet att skaffa fler vänner och då jag är en ensamvarg så kände jag aldrig för att göra något åt det.

Min fru har en stor social krets hon hänger med regelbundet. Mycket andra småbarnsmammor såklart.

Jag hänger med min frus vänner och deras män när jag måste och har inga problem med det men trvis bäst när jag antingen är själv eller med familjen där jag inkluderar mina föräldrar och en syster med man och barn.

Jag trivs skitbra med detta

Känner igen det. Fick barn för knappt ett halvår sedan, hade skapligt stor krets runt mig innan, men jag visste att det skulle klinga av rätt ordentligt (köpte hus strax före, även det sväljer tid) så jag är inte ett dugg förvånad. Man har c:a 3-4 vänner som fortfarande hör av sig, resten är väl i stort sett borta.

Som sagt jag var beredd på det, jag är inte bitter utan trivs jävligt bra med livet som det är. Man har varken tid eller ork att umgås med så många, tiden finns verkligen bara inte, huset ska tas om hand med allt det innebär, förhållandet vårdar jag ömt och jag har redan ångest för att tiden går så fort och knatten växer så förbannat så man hänger knappt med.

Ju äldre man blir desto mer egna liv utan kompisar får man ju, så det kommer vara i stort sett omöjligt att komma tillbaka till varandra sen. Men jag VET att när jag stöter på mina gamla vänner kommer vi snacka skratta och ha kul, även om det bara är i förbifarten så kommer det ge energi och kännas bra. Vännerna som inte kommer bry sig eller tycker att man valt fel liv kan ändå dra åt helvete.

Det som däremot kom lite som en schock var hur plötsligt allt upphörde. Det gick lixom över natten, tog faktiskt ett par dagar när man kom på det att faktiskt vänja sig. Men så är det bara.

Man måste vara trygg i sig själv för att ta ansvaret att bilda familj och bli en bra far. Finnas där mest för dom som verkligen behöver en.

Förutom kön och ålder så är jag övertygad om att etnicitet och kultur spelar roll, vi har en del vi umgås med då och då (särskilt på sommaren) och vi är då svenskar, mina trevliga grannar från bosnien som i och för sig är ett antal år yngre än oss umgås med släkt och vänner det mesta av tiden, de har också barn och villa samt jobb och är väldigt trevliga, vi umgås också en del främst på sommaren med öl m.m.

Om ungen beräknas i Juni så är det bara 3 månader gånget, det är väl då +/- någon månad man berättar för sin omgivning. Innan dess är det i princip bara föräldrar man berättar för.

Det låter som du vill bli sedd på samma nivå som din kompis familj men du måste acceptera att vännen har en familj som alltid kommer sättas i första rummet (gör vännen inte det så är det nått som inte stämmer). Det gör vännen inte för att vara egoistisk utan helt enkelt för att man lägger 100% fokus på familjen och det som blir över går till vänner.

Se det istället som att det är du som får driva vänskapen nu fram till din väns ungar blir större. När det blir dags för dig att ha ungar kommer det vara motsatta scenariot.

Jag tror det är svårt att sätta sig in i scenariot när man själv inte har barn.

I stort sett identiskt med mitt liv.
När man gick i gymnasiet så hade man att enormt stort umgänge.Sedan så börjar folk studera, flytta till andra städer och kretsen minskar rätt rejält. Dom jag/ vi umgås med nu är personer som jag känt i drygt 30 år. Har en djup vänskap med den lilla kretsen och jag trivs också utmärkt med det.

Jag förstår hur du tänker och kan dela den synen till viss del men du väljer bort killar med glest socialt umgänge för hårt och kategoriskt och tvärtom lyfter upp dom med många vänner för högt och okritiskt.

Du glömmer helt den egna personligheten och att den ska matchas på övriga plan med "drömmannen". Du målar upp och förstärker en idealbild som jag tror långt i från alla, inte ens majoriteten, mår bra av att sträva efter att få.

Japp. Det var därför vikingarna drog till sjöss. Allvarligt.

Det här är väldigt vanligt. Inte bara för dig som är gift o har barn. Jag har under hela mitt liv haft en bred umgängeskrets. Från barnsben upp till sena 20+ åren. Men så hände något. Alla skulle ta tag i livet. Börja studera. Flytta. Göra karriär. Staden vi bodde i var för liten för att förverkliga drömmar. Jag blev kvar. Som över en natt försvann hela mitt sociala liv. Till en början hördes man av o träffades på sommaren o under julhelgen. Sedan dog det ut. Jag beslöt mig för att flytta tillbaka hemorten. Ingen succe pris. Man träffar barndomsvänner men inser att sådant som förenade oss när vi var små inte finns där längre. Vi kan ju inte spela hockeybockey, samla på nhl kort o trimma mopeder längre "men fan, häng med på festen som är nu i helgen" säger berra som blivt tunnhårig, fet o kör en risig bil. Där står vi som micke o molle, jag i dyra modekläder o flashig frisyr, och så känner man något sorgset, att man vuxit isär och att berras umgänge känns för lågbudget, att jag blivit något bättre o inte vill socialisera med den sortens klientel. Hemskt, men så har det blivit. En ensamhet saltad av arrogans och på något vis förtjänar jag den.

Jag känner faktiskt lite att det är dött lopp på den sociala fronten. Sen är det motviljan att skaffa vänner i vuxen ålder. På något vis så saknar jag inte socialt umgänge längre. På något vis så får man sitt sociala liv tillgodosett på jobbet då vi arbetskollegor snackar om precis allt med varandra och när man väl är ledig, då är det så jävla skönt att få vara för sig själv.

Möjligen känner man sig lite som en kuf som grannarna tittar snett på, han som ingen besöker. Hahaha. Jag tar det. Det har blivit mitt liv. Men det var inte så här jag trodde det skulle bli.

För min del så behöver jag inga mer vänner än familjen ,övrigt socialt får jag på jobbet , jag känner massor med folk men dom har jag inga nära relationer med ,dom är jobbkompisar som man visst kan ta en öl med på firmafesten men inte så mycket mer,

Men detta passar mig perfekt! (Sambon har en del barndomsvänner hon fortfarande umgås med.)

Fattar inte riktigt.

Alla flyttade. Du blev kvar. Sedan beslöt du att flytta tillbaka?

Jag försöker hålla kontakt med gamla polare som har bildat familj men dom har aldrig tid längre, och för dig är det omvänt typ. Haha känns lite små lustigt.
Dom säger alltid dom aldrig har tid i princip

Fyfan vad tråkigt att leva utan vänner, har man dessutom ingen hobby så blir det nog ännu mindre chans att man håller kontakten med polare, gemensamt intresse brukar göra att man håller kontakt.