Hur påverkas ett barn av att man beter sig fånigt?

Jag tänker när vuxna personer sitter med ett barn och gör löjliga röster och sitter och busar och massa trams. De handlar nästan bara om att göra barnet jätteglad konstant. Är detta något positivt i långa loppet? Hur påverkar de uppväxten? Har man alltid gjort såhär med bebisröster eller är de något som varit under senaste 100 åren?

Roligare att fundera på hur barnet påverkas av två vuxna som sitter och tramsar och flamsar med varandra

Förhoppningsvis får det barn att bli mer avspända.

Jag tror det beror på hur barnet uppfattar fånigheterna. Om barnet gillar det skulle jag tro att barnet vill vara lika rolig, och kommer bli en skämtsam typ eller iallafall försöka vara.

Om barnet inte gillar fånigheterna och tycker det blir för mycket kan det ge motsatt effekt och barnet blir mer instängt.

Sedan jag själv fick barn så har jag delvis insett att det är omöjligt att inte prata bebisspråk med en bebis och att det fyller en funktion.

Bebisspråket innebär ofta att man artikulerar ord bra, att man beskriver vad som händer för tillfället ("nu ska du äta, nu ska din blöja bytas, här är ditt gosedjur") och man upprepar ofta ord. Allt är bra ingredienser för att barnet förr eller senare lär sig ord och börjar härma dem själv.

Jag kan förstå att man gör det tydligare för ett barn. Men en del gör ju mer ett mumlande ljud med massa gulligull. Vad blir resultatet om man skulle prata med ett barn som en människa från första början med att inte ständigt få ett barn att skratta?

Jag har inga barn ännu men jag får bara uppfattningen att en del barn tycker de är väldigt skönt att man behandlar de som lite äldre, och de blir mer intresserade på nått sätt.

Jag tror att resultatet ändå är bra. Min mamma sa till mig häromdagen att "Du sa att du aldrig skulle prata bebisspråk om du fick barn men se på dig nu!". Jag härmar ibland hans egna ljud som kan låta "Ouuujhiihhaaaabääö". Det måste ju låta totalt efterblivet för folk som hör mig men han lär sig några saker:

1. Att man härmar folk som man hör. Han kan alltså få för sig att härma mig då jag säger något riktigt.
2. Att man kan uttrycka samma saker som andra med rösten.
3. Att mamma lyssnar.

Jag tror helt enkelt att bebisspråk och fjantande leder till att de börjar prata tidigare. Den forskning jag har sett backar upp det.

Det beror väl på hur gammalt barnet är.... Vuxna som pratar bäbisspråk till barn i tio-årsåldern kan nog inte ha någon positiv effekt på barnet i längden.

Bebisar och småbarn uppfattar ljus pipig röst och stort leende som att man är vänligt inställd och därmed en trygg person. De har inte lärt sig att genom sociala koder uppfatta mer subtila tecken på detta, utan går ännu på överlevnadsinstinkter.

Det är en viktig del i barnets sociala och kommunikativa utveckling att man härmar varandra. Jätteviktigt att barnet uppfattar att det blir hört och får gensvar när det börjar försöka kommunicera med ljud.

Däremot behöver man ju inte fortsätta när barnet är större och har ett välutvecklat språk.

aha så grejen handlar inte om händelser i sig man gör utan bara att barnet ska lära sig att kopiera?
För jag tänkte mest att om man överdriver alla miner och ljud att de kunde blir problem sen som äldre då allt inte är överdrivet utan mer verklighet.

Att locka fram skratt får barnet att känna sig trygg. Ett barn som känner sig trygg mår mycket bättre än otrygga barn. Är väll ganska uppenbart?

Det beror mycket på hur gammal barnet är? Jag är ingen expert men jag kan tänka mig att barnet börjar kopiera från föräldrarna vid 2 tvåårsåldern och då kommer det också göra som föräldrarna på sina dockor eller husdjur. Det är väl inget negativt tycker jag, när barnet växer upp, kommer det ju att förstå att det är ett "tramspråk" och inget annat

Hur kan skratt bli förknippat med trygghet? Tycker inte de är de minsta uppenbart eller någon självklarhet. Kanske de blir väldigt naiva och sen vettskrämda när de blivit några år äldre.