gabrielle2s egna texter

Ibland tycks det bli kortslutning i min skalle.
Mitt egna agerande ligger före tankarna eller kanske exakt samtidigt och resultatet blir en oavsiktlig strömförbindelse mellan olika poler i en elektrisk strömkrets.
Rättare sagt en tillfällig sinnesförvirring.

Ont i mina vader, värk i mina ben.
Flugit över stockar, flygit över sten.
Ökat uppför backar, vilat nedför sen.
Sett en räv, en orm, sett en svamp, ett bär.
Hört hur gässen skränat, hört hur träden knarrat.
Känt hur vinden blåsit, stökat med mitt hår.
Känt hur solen värmt mig, känt mig fri och snabb.
Fått en doft av hösten, fått en doft av skog.
Smakat på mitt svett, smakat lite salt.
Ont i mina vader, ont i mina ben.

Väldigt bra skrivet! Hade dock ändrat den sista till "värk i mina ben" så det blir en upprepning av den första meningen. Detta inom poesi kallas för Anafor.

Tack! Ja jag tänkte avsluta med det jag började med men ändrade mig.

Förut när kanadagässen flög där i skyn, skrek det inom mig, skrek det i skyn.
Löven som brann där i rött och i gult fick mig att slockna att falna att dö.
Blev till en askhög bland löv och bland träd.
Kände mig kall som jag brann som jag dog.
Nu kan jag se hur de flyger i skyn se hur de flyger där fram och tillbaka.
Skriker kom hit vi har väntat på dig kom till vår plogform nu lämnar vi dig.
Löven som brinner i gult och i rött är kanske vackra ändå.
Hoppar omkring här bland löv och bland träd.
Känner mig kall som jag brinner, jag lever.

Varför vill inte katten var en hund en katthund.
Varför vill inte människan vara en han och hon en hanhon.
Varför är månen inte vår sol en månsol.
Varför vill Gud inte vara fan en Gudfan.
Varför måste jag vara dryg en dryghon.
Sluta att bry dig om katter, hundar, honor, hanar, Gud och fan och hans mormor.
Jag tycker inte om människor längre.
Jag skall börja tycka om krokodiler i stället.
De har i alla fall alltid varit krokodiler.
Gör det de ska. Äter under vattnet.

Varje morgon jag vaknat.
Vill jag göra något jag aldrig har gjort.
Vill jag säga något jag aldrig har sagt.
Vill jag möta någon jag aldrig har mött.
Vill jag vandra på vägen jag aldrig har gått.
Varje kväll när jag somnat.
Har jag gjort det jag alltid har gjort

Ska vi gå tillsammans, frågade du.
Jag är redan ute, har gått snart en mil.
Vilken stig är du på, fem, tre eller två.
Vet inte, i skogen någonstans.
Jag följer inte en bestämd väg idag, jag går både hit och dit, dit och hit.
Jag vill ha tyst runt omkring mig, höra ljud från naturen.
Jag vill gå där och meditera om saker och ting.
Inte tvingas välja att tvingas på mig en utstakad väg.
Jag vill gå dit jag vill som jag vill om jag vill.
Byta stig, vända, ta en annan väg, just som jag känner just då och just där.
Jag vill ha tyst runt omkring mig.
Inte prata om rea på kläder.
Inte prata om hundar och Kalle på gatan bredvid.
Men du...
Jag var inte ute, jag hade inte gått snart en mil.
Jag gick strax därpå, tog min lögn och gick själv.
Om du dyker upp har jag fått det jag vill, ha tyst runt omkring mig, fått gå dit jag vill.

Andiamo och vamos säger man till mig sedan rusar man iväg.
Jag kämpar en mil på en timme och tjugo minuter, får sextontusen steg.
Utmanaren går femtiotusen steg på en timme.
Si trova?
Lo miente?
Ja den måste fuska svarar jag.
Varför utmana en ickeexpert när man är expert.
Är man expert då.
Nej det tycker jag inte.
Lätt att slå en ickeexpert för att kunna kalla sig expert.
Bestämt mig för att slå alla experter och skriva andiamo och vamos.
Blir peppad av dessa experter. De ska få se hur en expert ser ut som utmanar experten.

Blev inte alls som jag tänkt mig allt skulle bli.
Skulle bo hos dig, långt ifrån mitt, betala halva hyran, jobba och slippa pendla från storstan.
Vaknade första natten av ett underligt ljud.
Folk som skrek, glas som krossades, kan inte beskriva ljudet, lät skrämmande.
Luktade rök, trodde att det brann hos dig.
Sprang upp och kollade i rummen. Tittade ut och såg en kvinna skrika och veva med armarna. Hörde folk skrika under ditt sovrumsfönster.
Tittade ut igen trodde att kvinnan var i fara.
Såg sedan att det brann under dig. Stora lågor utanför fönstret.Skrik och vrål.
Sprang in till dig. Skrek, det brinner, klä på dig , spring fort som fan.
Knackade på grannens dörr, det brinner, ut.
Polis, ambulans,brandkår och blinkande ljus, rökdykare i varje port.
Människor yrvakna iklädda morgonrock och tofflor. Hår som stod åt alla håll. Jag betedde mig underligt när jag tänker efter, hade nyckel till portarna men ställde mig bredvid mannen och skrek att alla skulle vakna, jag hade ju kunnat öppna portarna istället för att stå där och vråla.
Nu vet jag hur jag reagerar i krissituationer, tragiskt men halva skallen fungerar endast.
Nu bor du bo hos mig i storstan där sirenerna ljuder lite då och då nästan varje dag.
Blir att pendla fram och tillbaka.
Tjugo mil dit och tjugo mil hem men jag lever och det gör även du.

Fortsättning på eldhistorien.
Mitt humör hade jag i alla fall kvar. En journalist med kameran i högsta hugg kom fram och ville intervjua mig.
Dra åt helvetet din skit. Hjälp till i stället för att stå där som en gam på jakt efter dökött.
Var du först på plats eller..
Jag avskyr sådana som dig. Kan inte vara kul att springa omkring som en krösamaja på jakt efter bästa bilden ditt eländiga klappträ.
Hit med kameran så skall jag fota dig och skriva om gamar i samband med kortet på dig.
Han tog inget kort på mig i alla fall...

Förstår inte varför allt är som det är.
Vill att allt ska vara som jag vill att allt ska vara.
Inga hycklande människor som kallar sig politiker.
Inga journalister som springer med kameror och filmar tragik och elände med lögner om omtankar. De ingriper inte när någon svälter, de tar enbart foton och går sedan därifrån.
Ingen storpamp som sitter och pöser som en padda, där fettet dallrar lika mycket som deras kinder hänger och stinker av förakt mot oss alla.
Förstår inte varför allt är som det är.
Vill att allt ska vara som jag vill att allt skall vara.