Skamskjölningar - vanligt?

När jag läste Jonas Indes bok Too fast for love så hade jag väldigt lätt att identifiera mig med hur han fungerar som person.

Som t ex dessa skamsköljningar som jag tycker är en ganska komisk företelse. Alltså att man går runt i sin egna lilla värld och i vanliga vardagssituationer plötsligt kommer att tänka på ngn jobbig/pinsam situation - En händelse av nått slag där man tänker på hur idiotiskt man själv aggerat - och så plötsligt kommer det... när man plockar ned varorna på ICA eller sitter på bussen... Man utropar (i mitt fall).. FUCK! ... eller FITTA! (lite lagom högt) ... så kommer man på sig själv och får en sur blick från pryda lennart eller tant agda som blir rädd och haltar iväg snabbast möjligt...

Känns detta bekant eller har ni några andra tokigheter för er ... ?

Hehe... sådär brukar jag också göra, men konstigt nog bara när jag är hemma själv. Jag tänker på nåt pinsamt jag gjort och helt plötsligt hör jag mig själv ropa "FITTA!". Händer inte så ofta dock... kanske några gånger per år.

Hehe - lite Tourette-varning över det

/M.

Har också läst "Too fast for love", och har också upplevt de s.k. "Skamsköljningarna". Själv brukar jag kanske inte säga så mycket, men jag tappar lite koncentration och fokus när de inträder.

Min hypotes är att de är neurotiska tecken. Att man inbillar sig hur något man gjort uppfattats hos omgivningen, och denna föreställning framkallar ångest (skamsköljningen). Jonas Inde har ju haft problem med sitt psyke, vilket t.o.m. resulterade i ett självmordsförsök.

Själv är jag också rätt neurotisk. Mitt sinne brukar titt som tätt fantisera fram mig själv ur ett tredje persons perspektiv och med fördömande ögon kritisera allt jag gjort. I samma veva börjar jag försöka finna hur jag ska förklara mig inför min föreställda omgivning, och i nästa andetag uppstår "skamsköljningen".

Fan va skönt att hitta denna tråd. Jag har pratat med kompisar om detta men ingen känner igen sig i det jag beskriver. Det händer mig ganska ofta i perioder.

Jag tycker det är skitjobbigt då det ofta händer på ofentliga platser typ tunnelbanan och dyl. Det värsta är kanske inte svordomarna - som lustigt nog också brukar bestå av "fitta" och "fuck" utan att jag vid varje tillfälle det händer ser ut som jag tänger döda ngn eller slå ngn på käften, innan jag kommer på mig själv (vilket brukar gå ganska fort iofs) Vilket jävla psykfall folk måste tro att jag är vid dessa tillfällen.

Det jobbiga är att kännslan som frambringar denna sjuka reaktion är så jävla intensiv, som ett rejält slag i magen ungefär.

Satt med polarn i bilen i söndags då det senast hände: "Faaaan" skriker jag och ger ratten en rak höger.

"va fan håller du på med" undrar polarn. Vad ska man svara på det? Försöker man förklara blir det fan ännu värre....

Nu har LC dammat av en gammal tråd för att bekänna en av sina mörka sidor....

Jag brukar ibland yttra något helt ovidkommande, säga ett ord eller en svordom. Skönt att veta att man inte är ensam om denna "dårskap". Det blir en form av borträngning genom det ordet...

Jag tänker också ofta på tillfällen när jag gjort bort mig (som jag tror i alla fall) i andras ögon. Jag kan då faktiskt rodna av skam ... trots att det alltid handlar om väldigt triviala händelser. En del av dessa händelser hände för flera år sedan, men kan fortfarande få mig att rodna. Fast jag säger ingenting, och vanligtvis händer detta bara när jag är ensam, tack och lov.

Händer rätt ofta för mig, jag blir dock bara nedstämd och kanske drar en djup suck. Tror aldrig jag har sagt något rakt ut.

Jag trodde att jag var helt ensam om det här. Jag är ganska säker på att det beror på mitt MDMA bruk att jag får såna här attacker. Hjärnan går på fel sök och hittar den ingenting pinsamt som har hänt på sista tiden så kan den gå tillbaka flera år. Helt plötsligt så känns den situationen precis som man upplevde den just då. I mitt fall så svär jag aldrig jag säger bara "Ajajaj" för ångensten slår till hårt och skoningslöst kanske bara i 3-5 sekunder. men fan va ont det gör i själen.

Jag har inte läst boken men känner absolut igen mig. Fast jag brukar inte skrika högt. Väsa lite bara.
Men jag gjorde det mer förut, inte så ofta numera.

Detta händer även mig med jämna mellanrum. Alltför ofta, tycker jag.
Har jag gjort för mycket dumheter, eller tar jag mina dumheter på för stort allvar?

Du tar dem på för stort allvar.