Enligt DN artikeln från 2001 kom hans mor till Sverige omkring 1985. Hon berättade för DN journalisten att Aslanians far, hennes man, hade blivit beroende av hasch och använt Aslanian för att skaffa hasch.
Detta är dock bara hennes historia till DN journalisten Birgitta Tingdal och den behöver inte vara den som hon berättade för dåvarande Immigrationsverket.
Enligt modern hade hon varit tvungen att fly p.g.a. oppositionsarbete mot regimen i Iran. Jag själv var i Teheran och Iran under 1970-talet i affärer och fortsatte med affärerna fram till den islamiska revolutionen 1979. Jag har väldigt svårt att tro att en skild kvinna i Teheran vid den tiden skulle kunnat bedriva oppositionsarbete mot regimen, men det kan mycket väl har varit hennes berättelse för att få asyl i Sverige 1985. Jag har också svårt att förstå hur modern som en skild kvinna kunde få ihop pengarna för resan till bergen på 2000 km, sen pengar att muta kurderna i bergen att inte döda henne, och sen att betala för en guide över till Turkiet. Sen i Turkiet med två söner måste hon betala för att komma den 1800 km långa vägen till Istanbul.
Många iranska familjer blev mycket rika under Reza Shah och hans son Shah Reza Pahlavi. Speciellt under 1960- och 1970-talen forsade pengar från USA till Iran för modernisering samtidigt som Iran fick stora inkomster från sin olja. Företagen fick alltid ägas av iranier medan USA och Väst byggde ett modernt samhälle med allt från vägar till sjukhus, utbildning och civilflyg. Ägarna då blev rika som agenter för företagen utan att själva göra något. Det fanns många mycket fattiga i landet speciellt då en del av befolkningen i den västra delen inte är perser utan är araber.
Teheran hade en befolkning på 6 miljoner 1984 och var en mycket stor stad. Irak bombade staden, men chanserna för en enskild att bli bombad var mycket små.
En möjlighet är att moderns familj var rik nog för att få sin dotter med sina barn ut ur Iran och till Väst. Då brukade de ha ett konto i en schweizisk bank ifall de reste utomlands. Det kan ha varit så att Rozbeh hämtade pengar då han behövde dem, och då behövde han inte oroa sig om utbildning här i Sverige. Han vet också att en iranier i Göteborg med en utbildning har små chanser att få ett välbetalt jobb om han nu inte skulle bli politiker. Hans kommunism verkar passa bättre in med hans inställning att han är ett offer för ett orättvist samhälle med Sverigedemokraterna som den största tänkbara boven.
Immigrationsverket hade dock inga möjligheter då som nu att kontrollera asylsökandens berättelser och då fick hon asyl.
Då hade hon kidnappat hennes två söner från fadern, gått över bergen till Turkiet, och sen varit i ett läger i Istanbul i Turkiet i ett år. Till Tingdal sade modern att hon fick hjälp av Amnesty att komma från flyktinglägret till Sverige. Tingdal hade små möjligheter eller tid att kontrollera den delen i historien. Amnesty brukar inte sponsra individuella personer i lägren utan brukar ge publicitet kring olika förhållanden så att internationella eller statliga organ agerar. Till exempel, Amnesty berättar om en ung kvinna i Tunisien som blev våldtagen av en man. Hon var rädd för honom gifte sig med honom därför att hon kände att det inte fanns någon annan utväg för henne. Amnesty gör inget åt hennes fall men berättar om det för att få en ändring i lagen som tillåter våldtäkt och sen äktenskap som gör våldtäkten legal.
Aslanians mor förefaller endera vara mycket rik eller mycket kapabel. Väl i Sverige har hon alltid berättat historier som passar väl in på chanserna att få asyl här, speciellt på 1980-talet då ett stort antal iranier flydde till Sverige. Hon kunde lika väl ha taget flyget från Teheran till Göteborg, och sen en taxi till Immigrationskontoret.
Rozbeh Aslanian tycks varit lika bra på att ge sig själv en profil som passar för ett offer i varje situation. Han är dock 37 år gammal nu och folk är inte lika snabb på att förlåta en ungdom för sina synder.
Aslanian tycks har velat leva flott samtidigt som han tar på sig offerkoftan så fort han hamnar snett med polisen och lagen. Han tycker han få göra som han vill genom att anklaga andra för att vara fascister, och speciellt Sverigedemokraterna. Han ger sig själv samma utökade rättigheterna till yttrandefrihet som en i Riksdagen trots att han läst politik i Malmö. Han tycks inte känna något behov av att ta reda på om riksdagsmän har speciella rättigheter att yttra sig, men han tycks ana att det är något han borde ha vetat. Men det är lättare att beskriva Sverigedemokraterna som ett virus för att få rättigheterna själv.
Han har gått ett år sociologi i Lund och ett år politik i Malmö. enligt egen uppgift och har fått ett arbete som team leader. Nu har han dömts till böter vilket kanske han inte bry sig om speciellt mycket. Publicitet har han fått och martyrskapet kanske räcker som en plats som riksdagsman för Vänstern.
Märkligt nog figurerar inte hans mor i hans egen värld eller i journalisternas artiklar. Det finns en kvinna i Göteborg som är 72 år gammal och som har ett företag med kosmetika. Hon kan vara hans mor och hon kanske är nöjd med sitt liv.
Rozbehs historia är intressant därför att den är typisk för många som kom hit som barn. De hamnar i en lägenhet som byggdes för att svenskarna flyttade in från landet till städerna, men som stod tomma då svenskarna föredrog ett liv i en villa. Kvar i de trista sovjetiska betong bostadshus blev iranier och ett antal nationaliteter från Balkan med en och annan svensk som hann inte ut till villakvarteret. Det finns inget att göra annat än att gå med i ett gäng, röka och begå småbrott då man behöver pengar eller en mobil. Polisen kommer in då och då från en annan värld. Det står imamen fritt att predika vilka budskap som helst. Renässansen eller Martin Luther finns inte med i imamens minne. Det finns endast en bok från 700-talet.
Detta är dock bara hennes historia till DN journalisten Birgitta Tingdal och den behöver inte vara den som hon berättade för dåvarande Immigrationsverket.
Enligt modern hade hon varit tvungen att fly p.g.a. oppositionsarbete mot regimen i Iran. Jag själv var i Teheran och Iran under 1970-talet i affärer och fortsatte med affärerna fram till den islamiska revolutionen 1979. Jag har väldigt svårt att tro att en skild kvinna i Teheran vid den tiden skulle kunnat bedriva oppositionsarbete mot regimen, men det kan mycket väl har varit hennes berättelse för att få asyl i Sverige 1985. Jag har också svårt att förstå hur modern som en skild kvinna kunde få ihop pengarna för resan till bergen på 2000 km, sen pengar att muta kurderna i bergen att inte döda henne, och sen att betala för en guide över till Turkiet. Sen i Turkiet med två söner måste hon betala för att komma den 1800 km långa vägen till Istanbul.
Många iranska familjer blev mycket rika under Reza Shah och hans son Shah Reza Pahlavi. Speciellt under 1960- och 1970-talen forsade pengar från USA till Iran för modernisering samtidigt som Iran fick stora inkomster från sin olja. Företagen fick alltid ägas av iranier medan USA och Väst byggde ett modernt samhälle med allt från vägar till sjukhus, utbildning och civilflyg. Ägarna då blev rika som agenter för företagen utan att själva göra något. Det fanns många mycket fattiga i landet speciellt då en del av befolkningen i den västra delen inte är perser utan är araber.
Teheran hade en befolkning på 6 miljoner 1984 och var en mycket stor stad. Irak bombade staden, men chanserna för en enskild att bli bombad var mycket små.
En möjlighet är att moderns familj var rik nog för att få sin dotter med sina barn ut ur Iran och till Väst. Då brukade de ha ett konto i en schweizisk bank ifall de reste utomlands. Det kan ha varit så att Rozbeh hämtade pengar då han behövde dem, och då behövde han inte oroa sig om utbildning här i Sverige. Han vet också att en iranier i Göteborg med en utbildning har små chanser att få ett välbetalt jobb om han nu inte skulle bli politiker. Hans kommunism verkar passa bättre in med hans inställning att han är ett offer för ett orättvist samhälle med Sverigedemokraterna som den största tänkbara boven.
Immigrationsverket hade dock inga möjligheter då som nu att kontrollera asylsökandens berättelser och då fick hon asyl.
Då hade hon kidnappat hennes två söner från fadern, gått över bergen till Turkiet, och sen varit i ett läger i Istanbul i Turkiet i ett år. Till Tingdal sade modern att hon fick hjälp av Amnesty att komma från flyktinglägret till Sverige. Tingdal hade små möjligheter eller tid att kontrollera den delen i historien. Amnesty brukar inte sponsra individuella personer i lägren utan brukar ge publicitet kring olika förhållanden så att internationella eller statliga organ agerar. Till exempel, Amnesty berättar om en ung kvinna i Tunisien som blev våldtagen av en man. Hon var rädd för honom gifte sig med honom därför att hon kände att det inte fanns någon annan utväg för henne. Amnesty gör inget åt hennes fall men berättar om det för att få en ändring i lagen som tillåter våldtäkt och sen äktenskap som gör våldtäkten legal.
Aslanians mor förefaller endera vara mycket rik eller mycket kapabel. Väl i Sverige har hon alltid berättat historier som passar väl in på chanserna att få asyl här, speciellt på 1980-talet då ett stort antal iranier flydde till Sverige. Hon kunde lika väl ha taget flyget från Teheran till Göteborg, och sen en taxi till Immigrationskontoret.
Rozbeh Aslanian tycks varit lika bra på att ge sig själv en profil som passar för ett offer i varje situation. Han är dock 37 år gammal nu och folk är inte lika snabb på att förlåta en ungdom för sina synder.
Aslanian tycks har velat leva flott samtidigt som han tar på sig offerkoftan så fort han hamnar snett med polisen och lagen. Han tycker han få göra som han vill genom att anklaga andra för att vara fascister, och speciellt Sverigedemokraterna. Han ger sig själv samma utökade rättigheterna till yttrandefrihet som en i Riksdagen trots att han läst politik i Malmö. Han tycks inte känna något behov av att ta reda på om riksdagsmän har speciella rättigheter att yttra sig, men han tycks ana att det är något han borde ha vetat. Men det är lättare att beskriva Sverigedemokraterna som ett virus för att få rättigheterna själv.
Han har gått ett år sociologi i Lund och ett år politik i Malmö. enligt egen uppgift och har fått ett arbete som team leader. Nu har han dömts till böter vilket kanske han inte bry sig om speciellt mycket. Publicitet har han fått och martyrskapet kanske räcker som en plats som riksdagsman för Vänstern.
Märkligt nog figurerar inte hans mor i hans egen värld eller i journalisternas artiklar. Det finns en kvinna i Göteborg som är 72 år gammal och som har ett företag med kosmetika. Hon kan vara hans mor och hon kanske är nöjd med sitt liv.
Rozbehs historia är intressant därför att den är typisk för många som kom hit som barn. De hamnar i en lägenhet som byggdes för att svenskarna flyttade in från landet till städerna, men som stod tomma då svenskarna föredrog ett liv i en villa. Kvar i de trista sovjetiska betong bostadshus blev iranier och ett antal nationaliteter från Balkan med en och annan svensk som hann inte ut till villakvarteret. Det finns inget att göra annat än att gå med i ett gäng, röka och begå småbrott då man behöver pengar eller en mobil. Polisen kommer in då och då från en annan värld. Det står imamen fritt att predika vilka budskap som helst. Renässansen eller Martin Luther finns inte med i imamens minne. Det finns endast en bok från 700-talet.
