Hörde nyss på radio om en ny bok, som handlar om en killes erfarenhet som timmvik på äldreboende och demensboende och om hur de skandaler som vi med jämna mellanrum får ta del av i själva verket är något som, systematiskt, sker dagligen och inte bara är enskilda fall, enligt författaren.
http://www.svd.se/personligt-vittnesmal-fran-en-aldrevard-i-kris
Har jälv gjort en sväng inom vård och omsorg och känner igen en del av det som skrivs. Speciellt delen om hur det faktiskt många gånger är personalen som skiter i de gamla till skillnad från pk-medias ständiga gullande med de "stackars kvinnorna i vården". Bra att det kommer fram.
Citat:
De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld, säger Moa som jobbar på äldreboende, i Sara Beischers roman ”Jag ska egentligen inte jobba här” (Ordfront, 2012). Livshotande misstag av personalen på äldreboendet rapporteras inte. Alla vill ha en hållhake på den bredvid om – eller snarare när – man själv råkar göra något fel.
Mönstret bekräftas i Sebastian Lönnlövs ”Varje dag är en vårdskandal”, ett personligt reportage om tiden då författaren arbetade på ett demensboende. Boken är förtroendeingivande och lågmäld, med en melankolisk – snarare än ursinnig – underton. Som den (smått fenomenala) titeln antyder handlar det här inte om spektakulära ”enskilda fall”, utan om att vardagen på boendet ständigt tangerar gränsen till vanvård. Lönnlöv skildrar en tystnadskultur bland de anställda som uppstått ur underbemmaning, stress och dåliga anställningsvillkor. Ständig ruljans på personal och abnorma sjukskrivningssiffror ger oerfaren personal och dålig kontinuitet för vårdtagarna – som hade behövt just det för att må bättre. Istället blir livet på demensboendet en nedförsbacke mot döden, långt från de fina beskrivningarna i upphandlingar och glansiga broschyrer. Allt handlar om att skynda, mata, lyfta, vända. Förebyggande vård, omtanke och promenader hinns inte med.
Mönstret bekräftas i Sebastian Lönnlövs ”Varje dag är en vårdskandal”, ett personligt reportage om tiden då författaren arbetade på ett demensboende. Boken är förtroendeingivande och lågmäld, med en melankolisk – snarare än ursinnig – underton. Som den (smått fenomenala) titeln antyder handlar det här inte om spektakulära ”enskilda fall”, utan om att vardagen på boendet ständigt tangerar gränsen till vanvård. Lönnlöv skildrar en tystnadskultur bland de anställda som uppstått ur underbemmaning, stress och dåliga anställningsvillkor. Ständig ruljans på personal och abnorma sjukskrivningssiffror ger oerfaren personal och dålig kontinuitet för vårdtagarna – som hade behövt just det för att må bättre. Istället blir livet på demensboendet en nedförsbacke mot döden, långt från de fina beskrivningarna i upphandlingar och glansiga broschyrer. Allt handlar om att skynda, mata, lyfta, vända. Förebyggande vård, omtanke och promenader hinns inte med.
http://www.svd.se/personligt-vittnesmal-fran-en-aldrevard-i-kris
Har jälv gjort en sväng inom vård och omsorg och känner igen en del av det som skrivs. Speciellt delen om hur det faktiskt många gånger är personalen som skiter i de gamla till skillnad från pk-medias ständiga gullande med de "stackars kvinnorna i vården". Bra att det kommer fram.
