Starkt lysande stjärna?

Det där är rent nonsens från den professorn...
Min syster är optiker och kan medela att det är helt och hållet fel altihopa.

Jupiter är ju ofta den starkaste pricken på himlen, men få vet det. Venus och Mars har man hört talas om, men att man kan se Jupiter så starkt förvånar många. T.s. från de inre planeterna så kan ju Jupiter vara uppe hela natten.

Tips på ett annat liknande program

http://www.shatters.net/celestia/index.html

Med denna kan man "åka" runt i rymden och besöka alla tjärnor och planeter vilken tid som helst.

Tja, i valet och kvalet mellan en KTH-professor i optik och din syster håller jag för närvarande på professorn. Kan du utveckla motresonemanget? Jag säger inte att det nödvändigtvis stämmer, men mer info än "det där är rent nonsens" vore trevligt.

1. Våran lins är inte på långa vägar 100%:ig. Den är rätt dålig rent optisk. Alltså är det rent omöjligt att fokusera en sådan tunn ljusstråle på en enda stav/tapp.

2. En människas lins ändras under hela sin livstid. Alltså skulle du bara kunna se (om nu teorin med att ljuset "rör" en enda stav/tapp var riktig) flimrande stjärnor bara en eller flera korta tidsperioder i ditt liv.

3. Varför ser även smått närsynta personer att stjärnorna flimrar? Dom har en O-fokuserad bild av stjärnorna som är större ytmäsigt än på en icke närsynt person.

4. Vårat sätt att se är inte en optisk bild utan en illusion skapat av våran hjärna. Det är helt omöjligt att jämföra vårat sätt att se med en kamera. Som ett ex: En person som har bra seende vi 13 års ålder börjar vid 15 års ålder långsamt bli mer och mer närsynt. Han får mer och mer huvudvärk när han är i skolan, varför? Jo, han ser inte att han blir närsynt då hjärnan vet hur en bil ser ut, hur en bokstav ser ut mm. i ögat så är dessa bilder ur fokus, men hjärnan fixar till bilden skarp. Detta tar "kraft" för hjärnan och den blir trött.
Till slut blir fokusen så dålig på tavlan att hjärnan har svårt att snabbt förstå vad det står, det är först då man upptäcker att man är närsynt.
Det är nästan alltid först när en person läser något som han/hon upptäcker att han/hon är närsynt. Detta då hjärnan vet hur ansikten, träd, bilar, hus, hundar mm ser ut och fixar en skarp bild för detta. Men när personen ska läsa något som han/hon inte vet vad det står kan inte hjärnan fixa en skarp bild för detta.

Känns som dessa 4 punkter räcker just nu. Kan dra upp ännu mer argument varför det är rent nonsens det KTH-professorn säger då inget av det som du har skrivit upp stämmer överens med hur verkligheten fungerar.

Argument 3 och 4 är bra, och kan mycket väl få min teori på fall.

Argument 2 är dock bara fånigt; jag beskrev processen som att ljuset flyttar sig över näthinnan, och det innebär att det kommer snappas upp så länge man har fungerande stavar kvar.

Vad gäller argument 1 så tycker jag instinktivt att det låter tveksamt. Det verkar osannolikt att evolutionen skulle skapa en distribution som är tätare än att den minsta ljusstråle som kan fokuseras ihop precis skulle snappas upp av en enda stav. Att ha stavarna tätare kan jag inte se som en fördel, och därför borde det heller inte uppstå.

Jag slog upp tapp/stav-densiteten för ögat och fick följande ungefärliga siffror:

Vid gula fläcken finns inga stavar, men tätheten för tapparna är ca 170 000 / mm^2. Detta motsvarar också den största tätheten av stavar, precis utanför gula fläcken.

Det innebär att arean som varje stav står för är ca 6 * 10^(-12) m^2, dvs 6 µm^2.

Vad blir då den minsta fläck som ögat kan fokusera till? Denna ges av diffraktion; vi kan använda formeln:

a = l/(2d)

där a är vinkeln mellan den infallande strålen och fläckens rand, l är ljusets våglängd och d är öppningens diameter.

Vi kan räkna på våglängden 600 nm, vilket motsvarar rött ljus. Då man tittar på stjärnor är det mörkt runt omkring en, och pupillen borde då vara vidgad. Vi väljer värdet 5 mm.

Insättning i formeln ger nu:

a = 600 * 10^(-9) * 1/(2 * 5 * 10^(-3)) = 6 * 10^(-5) rad

Vad ger detta för area på cirkeln? Ögats djup är ca 5 cm, vilket gör att vi får vår radie:

r = 5 * 10^(-2) * 6 * 10^(-5) = 3 * 10^(-6) m = 3 µm

Arean blir:

pi * (3 * 10^(-6))^2 = 3 * 10^(-11) m^2 = 30 µm^2

Vi ser alltså att arean för ljusfläcken är i storleksordning 5 gånger större än arean för en stav i ögats mest känsliga områden. Det innebär att om inte annat så är mitt antagande att bilden av en stjärna bara triggar ett fåtal tappar eller stavar rimligt.

1: Visst kan ljuset vara så litet att det bara snappas upp av några få stavar.
Det är jag helt med på enligt ditt resonemang.
Men problemet är att ögats fokus är rätt dålig. Om det är 20 tappar som berörs vid en position så kan det räcka att ljuset rör sig ca 0,5 mm åt något hålls så har fokusen plötsligt blivit annorlunda och nu berörs kanske 25-30 tappar.
Om du kollar hur linsen i ett öga ser ut så märker du att det inte direkt är en jämn yta som tex en lins gjord i glas. Sedan så spänns linsen för att fokusera vid olika avstånd, linsen är alltså mjuk. I ögat ligger det även en gelé som den inte på något sätt är helt genomskinlig. Det kan finnas smuts sedan födseln i den som många upplever som små små mörkfärgade fält som åker fram och tillbaka när man ser mot något ljust. Så fokusen är som sagt inte direkt något perfekt som i tex en kamera, kikare eller mikroskop.

2: Åter igen, människor blir ofta närsynt vid äldre ålder. Det gör att fokusen blir mycket sämre på långa avstånd. Detta genererar att det blir avsevärt många fler stavar/tappar som berörs redan vid lite mindre närsynthet.
Då faller argumentet att det är p.g.a. av att ENBART en ENDA stav har fokus åt gången och då enbart en av dom tre färgerna.
En person kan bli närsynt under en kort period i sitt liv, något år. Sedan kan dom blir normalseende igen. Detta p.g.a. att det kan vara en försvagning i musklerna som sköter fokusen.

1: Det är ju precis det jag talade om, även om mina siffror var lite fel. Om du tittar på en stjärna och den lyser upp 20 tappar för att i nästa ögonblick lysa upp 25, och strax därefter bara 20 igen, då kommer du ju uppleva att den ökade i styrka och sedan avtog. Alltså att den blinkade.

2: Jag håller med om att tesen om en enda stav verkar orimlig. Eventuellt skulle det kunna vara en snedfördelning av antalet stavar, kanske 10 röda, 10 gröna och 5 blå. Det skulle i så fall innebära att man ansåg att färgen skiftade i svaga nyanser av grönt, rött, blått ovanpå en grundfärg av vitt/gult.

Wohoo!
Nu i kväll såg jag den tydligt, fast jag såg den lite väst, eller kanske tom. sydväst!

Jo, igår syntes den riktigt bra, precis bredvid månen.

Har vi konstaterat vad det var? Mars/Venus/Jupiter?

Men om man kollar upp frågan hos astronomer är alla rörande överens om att flimrandet handlar om partiklar som homnar mellan oss och ljuset snarare än om tätheten mellan våra tappar och stavar.
För övrigt är det inte så att stjärnans färg avgörs när ljuset träffar vårt öga. En stjärna har sitt spektrum inom ett visst våglängdsintervall, oavsett vilket instrument du mäter med.
Frågan om "färgflimmer" är intressant, men jag känner inte att din förklaring riktigt lyckas förklara den. I min egen erfarenhet, och i litteraturen, är Rigel alltid blå och Betelgeuse alltid röd, helt i enlighet med sina respektive yttemperaturer.
Däremot har jag personligen upplevt att Sirius flimrar i olika färger. Jag har inte hittat någon kommentar om saken i litteraturen, men skillnaden i upplevelse mellan dessa tre stjärnor talar trots allt emot din tapp/stavförklaring. Annars borde åtminstone Rigel byta färg emellanåt också, även om fotonerna från Betelgeuse är för energifattiga.

Mars! Tredje gången nu för tusan bövlar, hehe..