Jag rökte högpotent marijuana på ett urtrevligt ekologiskt café i Amsterdam. Fick nys om jointen av en kändisfotograf jag träffat kvällen innan på en vegetarisk jamaican. Han hade just käkat klart och tänt en gås med vad han sa var stans bästa gräs.
Det fanns tre bord på hela stället och småborden var redan paxade så jag frågade om jag fick slå mig ner vid hans feta mahognybord. Go ahead, svarade han blasé med starkt jänkarsväng, my name is Denver. Jag skakade hans näve och vevade igång en tvåtimmars monolog om olika kändisar han plåtat för tidningen High Times, en sorts Times Magazine för stoners.
Stället stängde snart men vi tog det piano. Denver var polare med jamaicanen som spakade över stället och köpte tid genom att passa över fetingen till honom. I'm telling you man, you can't find better weed in the city, it's fucking amazing. Till slut ruttnade ändå jamaicanen och gav oss varsin färsk dadel, stängde av musiken, släckte lamporna och öppnade ytterdörren.
Innan vi skiljdes åt sa Denver att jag absolut måste besöka hans frus coffee shop, La Tertuglia. Hälsa från mig, sa han och trampade iväg på hojjen.
Tänkte först skita i hans råd; hade ingen lust att gå på coffee shop och bli bäng. Förra besöket i Amsterdam, tre år tidigare, hade slutat med att jag däckade i Laughing Buddhas lädersoffa och det misstaget ville jag nu gärna undvika. Jag hade ju kommit hit för att se konst.
Samtidigt var det något speciellt med Denver han var så där härligt animerad som en del karaktärer blir när de följer sitt hjärta och inte låter sig stelna av omgivningens normnojjor. Dessutom har jag lärt mig att alltid säga Ja när jag får en inbjudan av det här slaget. Läsa universums formspråk, eller go with the flow som Denver skulle säga.
Coffee shopen La Tertulia
La Tertuglia har en pittoresk uteservering och stora fönster som släpper in generösa mängder ljus åt gästerna som sitter och röker, läser, lyssnar på musik och småpratar bland krukväxter, oljemålningar och antikviteter.
När jag såg ställets meny blev jag road, det fanns så många val, kändes ungefär som att stå på video och läsa baksidetexterna på olika filmer. Vissa sorter lämpade sig för utåtriktade aktiviteter, andra för mer introspektiva. Men hur skulle jag veta vilken sort som var bäst att stoppa i pipan? Fick snart hjälp av föreståndarinnan, alltså Denvers fru, som med dämpad röst frågade vilket rus jag sökte.
- Jag ska gå på museum och vill gärna ha något milt.
- Då vet jag precis vad du ska ha. Vill du ha ett eller fem gram? Det blir billigare ju mer du köper.
- Ett räcker bra, tack.
Slog mig ner vid uteserveringen bredvid några unga killar från USA och njöt av några djupa andetag under försommarsolen som förvandlade vattnet i Amsterdams kanaler till ånga. Det sprakade från den amatörmässigt rullade spliffen när jag drog några försiktiga bloss och efter bara några minuter blev jag medveten om varenda skrymsle i kroppen och kunde styra min prana med hög ackuratess.
Tre tonårstjejer klämde sig in vid ett litet bord mellan mig och killarna och började prata ömsom fnittra. Fick de ta en bild med gruppen? Ja, det går väl bra svarade en av killarna, men innan de hunnit formera sig och kommit överens om vem som skulle ta bilden kom Denvers fru ut och sa till tjejerna att de fick gå in och sätta sig då uteserveringen endast var för gäster som reserverat bord.
Först förstod jag inte vad hon menade, jag hade ju inte bokat bord. Sen studerade jag killarna mer noggrant och såg att de var väldigt piffiga och tänkte jag att de måste varit One Direction eller nåt annat pojkband och att värdinnan ville värna om deras integritet. För att se vad som hände med tjejerna vände jag mig mot fönstret, men innan jag hann se in fastnade blicken vid något annat. Tegelväggen var klädd i ett stort porträtt av Vincent Van Gogh, vilket påminde mig om att jag ju skulle på museum.
Van Gogh-museet
Satan vilken kö det var här då – minst femti meter! Som tur var hade jag redan löst plåt på nätet och kunde världsvant lyfta på höghatten och traska förbi den långa kön som ett riktigt jäkla kändisarsel.
När jag kom in blev jag förbluffad över hur starka alla tavlorna var och hur skarpa kontraster färgerna skapade. Tittade på Vincents olika självporträtt och blev så inspirerad att jag skrev en dikt på stubinen. Den måste varit riktigt bra för jag kunde knappt begripa den själv. Så här gick den:
Ingen såg honom i livet
alla har sett honom
efter hans död
nu vill jag
bara vara.
Knatade omkring och plåtade varenda tavla tills en anställd sög tag i min axel och pekade på fotoförbudsskyltarna som jag i min iver över mästerverken råkat missa. Överlag är det ett jäkla otyg att traska runt med kamera på museum och blocka sikten för andra, jag menar, konsten ska ju upplevas där och då, samtidigt äre svårt att hålla fingrarna i styr bland så många väggjuveler.
Efter självporträtten gick jag upp en våning och betade av tavlorna där. Minns inte så där vrålmycket förutom att jag tyckte målningarna var förtrollande vackra.
Faktum är att jag överlag har svårt att säga vad jag diggar med Van Gogh. Han var långt ifrån någon detaljernas mästare som Michelangelo och sett ur ett tekniskt perspektiv skulle nog många till och med argumentera för att han var rent oduglig med sina skeva perspektiv och oproportionerliga kroppsdelar. Kolla bara på det klassiska porträttet av hans läkare, Dr. gachet, bordet går liksom inte ihop.
Vad han hade var dock långt viktigare: Han hade sin egen utpräglade stil som han odlade trots att det bröt mot vad som var på modet, en klassisk pionjär alltså. Dessutom hade han en fantastisk känsla för färg vilket gör att hans målningar spelar ljuv musik på hjärnans färgtangenter.
Samma sak är det med August Strindberg, sett både till hans texter och tavlor. Om du kollar in hans
målningar ser du att det inte är några tekniska mästerverk som tagit fyra år att måla. Däremot lovar jag att du känner igen en Strindberg från fyrtio meters avstånd - det går liksom inte att ta miste på stilen. Precis som Van Gogh lyckas Strindberg med penseldragen förmedla sina känslor inför verkligheten han porträtterar.
Van Goghs story är för övrigt inspirerande. Han målade och målade utan att få något erkännande mer än från sin bror Theo som alltid var hans stöd. Faktum är att han bara sålde en tavla under sin livstid och för den fick han ynka 400 franc, att jämföra med idag då hans tavlor är ovärderliga. En variant av porträttet på Dr. Gachet , alltså den med det skeva bordet, såldes på en auktion i New York för 82,5 miljoner döda presidenter.
Till slut ledsnade Vincent dock, blev bitter och drack för mycket av den gröna féen: absinth, skar av sig örat och ställde till scener på bordellen han frekventerade, försökte flera gånger ta livet av sig genom att svälja sin tjocka oljefärg.
Högsta våningen och Mandelblom
Nåväl, tillbaka till storyn. Nu var det dags att gå högst upp i muséet, till fjärde våningen där Vincents kanske mest berömda tavla hänger: Mandelblom. Men så fort jag satte foten på översta trappsteget blev luften tunn. Så tunn att jag var tvungen att vända tillbaka och gå några varv på tredje våningen för att samla mig.
När jag så äntligen vågade gå upp och stanna kvar och titta på tavlan trodde jag att jag skulle dö. Kanske blev jag paranoid av marijuanan, kanske fick jag en spirituell kyss av tavlan – hur det än var såg jag tydligt döden i periferin så fort jag studerade tavlan i mer än ett par sekunder. Döden stod där med svart kapuschong, vass lie och hela konkarongen precis som i Richard Berghs målning Flickan och döden.
Vad fan är det som händer? frågade jag mig själv och drog upp mobilen för att plåta tavlan och kolla på den i luren istället. Men liemannen försvann inte för det utan smög upp bakifrån och sög i sig min perception en centimeter i taget som en glupsk dementor.
Till slut trotsade jag mina rädslor och öppnade mitt perceptionsvalv för strålningen från det blommande mandelträdet och kände snart tårarna rinna längs kinderna.
Tiden stannade och jag kände den oerhörda kärlek Van Gogh laddat tavlan med; den otroliga närvaro som resulterat i en sådan fulländad fångst av Universums vidunderligt vackra ögonblick: när knopparna trotsar smärtan och brister ut i vårblom! Samma ögonblick som inspirerat Boyes underbara dikt, Ja visst gör det ont (när knopparna brister).
När jag vågade hänge mig totalt åt nuet var det som att döden kom för att hämta funktionen som separerar mitt individuella jag från resten av världen. Tankefunktionen upphörde, dåtid, framtid och meta for upp i rök. Allt var nu, allt var ett och allt jag såg var rörelsen i trädets dansande spillevinkblommor.
Expansionen av medvetandet var resultatet av en perfekt storm. En blandning av min förhöjda sinnesnärvaro till följd av marijuanans psykoaktiva substans och det eleverade tillstånd som Van Gogh befunnit sig i då han skapat tavlan. Efteråt läste jag att han målade Mandelblom i present åt sin nyfödde brorsson som brodern Theo valt att döpa till just Vincent.
Tyvärr fick Vincent och Vincent aldrig träffas, för kort efter att den lille kommit till världen tog konstnären sitt liv med revolver mot eget bröst, 37 år gammal.
Att tavlan gjorde så starkt intryck på mig var förvånande, skrämmande och förtjusande på samma gång. Än i dag vet jag inte om jag upplevt en panikattack, en nära döden-upplevelse eller ett spirituellt kvantumkliv inducerat av konsten.
Hur som helst var det en av de märkligaste upplevelserna jag haft och jag kände mig tacksam som fått chansen att verkligen känna Van Goghs mästerverk – de blommande mandelträden, symbolen för hur det nya ersätter det gamla.
PS. Kom inte på något bra sätt att slänga in bilder på tavlorna, men om ni vill se dem finns de på min kulturblogg Månvind
Det fanns tre bord på hela stället och småborden var redan paxade så jag frågade om jag fick slå mig ner vid hans feta mahognybord. Go ahead, svarade han blasé med starkt jänkarsväng, my name is Denver. Jag skakade hans näve och vevade igång en tvåtimmars monolog om olika kändisar han plåtat för tidningen High Times, en sorts Times Magazine för stoners.
Stället stängde snart men vi tog det piano. Denver var polare med jamaicanen som spakade över stället och köpte tid genom att passa över fetingen till honom. I'm telling you man, you can't find better weed in the city, it's fucking amazing. Till slut ruttnade ändå jamaicanen och gav oss varsin färsk dadel, stängde av musiken, släckte lamporna och öppnade ytterdörren.
Innan vi skiljdes åt sa Denver att jag absolut måste besöka hans frus coffee shop, La Tertuglia. Hälsa från mig, sa han och trampade iväg på hojjen.
Tänkte först skita i hans råd; hade ingen lust att gå på coffee shop och bli bäng. Förra besöket i Amsterdam, tre år tidigare, hade slutat med att jag däckade i Laughing Buddhas lädersoffa och det misstaget ville jag nu gärna undvika. Jag hade ju kommit hit för att se konst.
Samtidigt var det något speciellt med Denver han var så där härligt animerad som en del karaktärer blir när de följer sitt hjärta och inte låter sig stelna av omgivningens normnojjor. Dessutom har jag lärt mig att alltid säga Ja när jag får en inbjudan av det här slaget. Läsa universums formspråk, eller go with the flow som Denver skulle säga.
Coffee shopen La Tertulia
La Tertuglia har en pittoresk uteservering och stora fönster som släpper in generösa mängder ljus åt gästerna som sitter och röker, läser, lyssnar på musik och småpratar bland krukväxter, oljemålningar och antikviteter.
När jag såg ställets meny blev jag road, det fanns så många val, kändes ungefär som att stå på video och läsa baksidetexterna på olika filmer. Vissa sorter lämpade sig för utåtriktade aktiviteter, andra för mer introspektiva. Men hur skulle jag veta vilken sort som var bäst att stoppa i pipan? Fick snart hjälp av föreståndarinnan, alltså Denvers fru, som med dämpad röst frågade vilket rus jag sökte.
- Jag ska gå på museum och vill gärna ha något milt.
- Då vet jag precis vad du ska ha. Vill du ha ett eller fem gram? Det blir billigare ju mer du köper.
- Ett räcker bra, tack.
Slog mig ner vid uteserveringen bredvid några unga killar från USA och njöt av några djupa andetag under försommarsolen som förvandlade vattnet i Amsterdams kanaler till ånga. Det sprakade från den amatörmässigt rullade spliffen när jag drog några försiktiga bloss och efter bara några minuter blev jag medveten om varenda skrymsle i kroppen och kunde styra min prana med hög ackuratess.
Tre tonårstjejer klämde sig in vid ett litet bord mellan mig och killarna och började prata ömsom fnittra. Fick de ta en bild med gruppen? Ja, det går väl bra svarade en av killarna, men innan de hunnit formera sig och kommit överens om vem som skulle ta bilden kom Denvers fru ut och sa till tjejerna att de fick gå in och sätta sig då uteserveringen endast var för gäster som reserverat bord.
Först förstod jag inte vad hon menade, jag hade ju inte bokat bord. Sen studerade jag killarna mer noggrant och såg att de var väldigt piffiga och tänkte jag att de måste varit One Direction eller nåt annat pojkband och att värdinnan ville värna om deras integritet. För att se vad som hände med tjejerna vände jag mig mot fönstret, men innan jag hann se in fastnade blicken vid något annat. Tegelväggen var klädd i ett stort porträtt av Vincent Van Gogh, vilket påminde mig om att jag ju skulle på museum.
Van Gogh-museet
Satan vilken kö det var här då – minst femti meter! Som tur var hade jag redan löst plåt på nätet och kunde världsvant lyfta på höghatten och traska förbi den långa kön som ett riktigt jäkla kändisarsel.
När jag kom in blev jag förbluffad över hur starka alla tavlorna var och hur skarpa kontraster färgerna skapade. Tittade på Vincents olika självporträtt och blev så inspirerad att jag skrev en dikt på stubinen. Den måste varit riktigt bra för jag kunde knappt begripa den själv. Så här gick den:
Ingen såg honom i livet
alla har sett honom
efter hans död
nu vill jag
bara vara.
Knatade omkring och plåtade varenda tavla tills en anställd sög tag i min axel och pekade på fotoförbudsskyltarna som jag i min iver över mästerverken råkat missa. Överlag är det ett jäkla otyg att traska runt med kamera på museum och blocka sikten för andra, jag menar, konsten ska ju upplevas där och då, samtidigt äre svårt att hålla fingrarna i styr bland så många väggjuveler.
Efter självporträtten gick jag upp en våning och betade av tavlorna där. Minns inte så där vrålmycket förutom att jag tyckte målningarna var förtrollande vackra.
Faktum är att jag överlag har svårt att säga vad jag diggar med Van Gogh. Han var långt ifrån någon detaljernas mästare som Michelangelo och sett ur ett tekniskt perspektiv skulle nog många till och med argumentera för att han var rent oduglig med sina skeva perspektiv och oproportionerliga kroppsdelar. Kolla bara på det klassiska porträttet av hans läkare, Dr. gachet, bordet går liksom inte ihop.
Vad han hade var dock långt viktigare: Han hade sin egen utpräglade stil som han odlade trots att det bröt mot vad som var på modet, en klassisk pionjär alltså. Dessutom hade han en fantastisk känsla för färg vilket gör att hans målningar spelar ljuv musik på hjärnans färgtangenter.
Samma sak är det med August Strindberg, sett både till hans texter och tavlor. Om du kollar in hans
målningar ser du att det inte är några tekniska mästerverk som tagit fyra år att måla. Däremot lovar jag att du känner igen en Strindberg från fyrtio meters avstånd - det går liksom inte att ta miste på stilen. Precis som Van Gogh lyckas Strindberg med penseldragen förmedla sina känslor inför verkligheten han porträtterar.
Van Goghs story är för övrigt inspirerande. Han målade och målade utan att få något erkännande mer än från sin bror Theo som alltid var hans stöd. Faktum är att han bara sålde en tavla under sin livstid och för den fick han ynka 400 franc, att jämföra med idag då hans tavlor är ovärderliga. En variant av porträttet på Dr. Gachet , alltså den med det skeva bordet, såldes på en auktion i New York för 82,5 miljoner döda presidenter.
Till slut ledsnade Vincent dock, blev bitter och drack för mycket av den gröna féen: absinth, skar av sig örat och ställde till scener på bordellen han frekventerade, försökte flera gånger ta livet av sig genom att svälja sin tjocka oljefärg.
Högsta våningen och Mandelblom
Nåväl, tillbaka till storyn. Nu var det dags att gå högst upp i muséet, till fjärde våningen där Vincents kanske mest berömda tavla hänger: Mandelblom. Men så fort jag satte foten på översta trappsteget blev luften tunn. Så tunn att jag var tvungen att vända tillbaka och gå några varv på tredje våningen för att samla mig.
När jag så äntligen vågade gå upp och stanna kvar och titta på tavlan trodde jag att jag skulle dö. Kanske blev jag paranoid av marijuanan, kanske fick jag en spirituell kyss av tavlan – hur det än var såg jag tydligt döden i periferin så fort jag studerade tavlan i mer än ett par sekunder. Döden stod där med svart kapuschong, vass lie och hela konkarongen precis som i Richard Berghs målning Flickan och döden.
Vad fan är det som händer? frågade jag mig själv och drog upp mobilen för att plåta tavlan och kolla på den i luren istället. Men liemannen försvann inte för det utan smög upp bakifrån och sög i sig min perception en centimeter i taget som en glupsk dementor.
Till slut trotsade jag mina rädslor och öppnade mitt perceptionsvalv för strålningen från det blommande mandelträdet och kände snart tårarna rinna längs kinderna.
Tiden stannade och jag kände den oerhörda kärlek Van Gogh laddat tavlan med; den otroliga närvaro som resulterat i en sådan fulländad fångst av Universums vidunderligt vackra ögonblick: när knopparna trotsar smärtan och brister ut i vårblom! Samma ögonblick som inspirerat Boyes underbara dikt, Ja visst gör det ont (när knopparna brister).
När jag vågade hänge mig totalt åt nuet var det som att döden kom för att hämta funktionen som separerar mitt individuella jag från resten av världen. Tankefunktionen upphörde, dåtid, framtid och meta for upp i rök. Allt var nu, allt var ett och allt jag såg var rörelsen i trädets dansande spillevinkblommor.
Expansionen av medvetandet var resultatet av en perfekt storm. En blandning av min förhöjda sinnesnärvaro till följd av marijuanans psykoaktiva substans och det eleverade tillstånd som Van Gogh befunnit sig i då han skapat tavlan. Efteråt läste jag att han målade Mandelblom i present åt sin nyfödde brorsson som brodern Theo valt att döpa till just Vincent.
Tyvärr fick Vincent och Vincent aldrig träffas, för kort efter att den lille kommit till världen tog konstnären sitt liv med revolver mot eget bröst, 37 år gammal.
Att tavlan gjorde så starkt intryck på mig var förvånande, skrämmande och förtjusande på samma gång. Än i dag vet jag inte om jag upplevt en panikattack, en nära döden-upplevelse eller ett spirituellt kvantumkliv inducerat av konsten.
Hur som helst var det en av de märkligaste upplevelserna jag haft och jag kände mig tacksam som fått chansen att verkligen känna Van Goghs mästerverk – de blommande mandelträden, symbolen för hur det nya ersätter det gamla.
PS. Kom inte på något bra sätt att slänga in bilder på tavlorna, men om ni vill se dem finns de på min kulturblogg Månvind
