Det viktigaste förefaller inte vara alltför svårbegripligt: Minskar man avståndet mellan anod och katod i en kondensator inträder vid tillräckligt liten skala fenomen som gör att man kan stoppa in drastiskt mycket mera energi. Då sätter istället de mekaniska egenskaperna hos materialen gränserna.
Om allt går som Hubler har tänkt sig.......
Dock inte flera magnituder mera än i ett litium-jonbatteri. Att döma av de beräkningar den här Hubler gör i sitt papper. I grafen på sidan 13 ser vi att han grovt skattar de möjliga energidensiteterna till mellan 0,5 och 1,5 megajoule per kilo.
1 megajoule per kilo är 278 Wh/kilo. Tillkommer att de här små kondensatorerna måste förvaras i högvacuum för att funka. En låda som klarar det blir inte helt lätt.
Inga asbilliga elbilar med fantastiska prestanda eller roliga eldrivna luftfarkoster att vänta sig alltså............
En rolig sak är att man tänkt sig att ladda ur nanokondensatorerna en och en. Så med rätt mönster på urladdningarna kan man få ett konstant volt-tal från energilagret och en exakt angivelse på hur mycket energi som finns kvar.
Finns det någon elektroniknisse som har någon uppfattning om det möjliga i att till rimligt pris göra hundratals kilo med nanokondensatorer med 10 nanometer mellan katod och anod? Intels modernaste kretstekniker ger visst 32 nanometers strukturer.
Här finns en bloggare som verkar insatt:
http://newenergyandfuel.com/http:/ne...um-capacitors/
http://newenergyandfuel.com/http:/ne...tors/#comments
"Digitalt batteri" är visst den term man skall köra med.