Supportersäsongen 2016

Vi har torskat 5 av 5 möjliga derbyn i år och har ett äckligt dåligt facit. Sista matchen fick man lite hopp i alla fall efter en bra start, men sen gick det ändå åt helvete. Det tar musten ur en ganska rejält.

Sluta bara svara KungCharles2! Fatta bara att han är totalt omöjlig och gå vidare med livet...

detta tycker ej dif är lika villkor

8 Hammarby 26 10 8 8 43-39 38
9 Häcken 26 10 7 9 48-39 37
10 Östersund 27 10 6 11 35-41 36
11 Djurgården 26 11 1 14 40-42 34

men när bajen legat i div2 pa väg ner i div3 anser man det lika villkor

och detta NÄR DIF HAR DEVISEN ALLTID OAVSETT

antar att dif e missnljda med segrarna lver mff o peking

Orättvist exempel vill jag bara inflika, just den matchen var det länge oklart om vi ens skulle få ha publik, vilket såklart påverkade. (efterspelet av gais-grejen).

Dessutom får du gärna sluta säga "ni" när du pratar om Bajen med kungcharles2.
I övrigt är jag med på du skriver.

---

Lär bli riktigt avslagen stämning imorgon desvärre, jag är iaf helt slut efter derbyt och säsongen känns ju ganska klar. Ser dock framemot Östersund borta iaf, kan bli riktigt lalligt den resan, luftbengaler kanske?

KungCharles2

Du verkar vara en typisk nybajare som inte förstår innebörden av att torska ett femte derby av fem under samma säsong.

Lite lägre division snack men det spårade ur ganska rejält efter DIV2 kvalets första match mellan FC Stockholm och något lag från Södertälje. Spelare började veva mot varandra efter slutsignalen och ett 20 tal personer från vardera lag sprang in på planen för att backa upp spelare. Folk från USC och DY var på matchen då det finns bra kompisar som lirar i FC Stockholm. Kan bli ett stökigt returmöte i Södertälje!

Nu ska jag inte svara för alla djurgårdare. Men ja, jag är jävligt missnöjd med att vi vann mot Peking och MFF.

Fortsättning på ovanstående, finns ändå inget annat vettigt att skriva om ...

HJK (Finland), EL-kvalomgång 3, 2–5 augusti
Visst, det är kul med Europaresor som har "invasionspotential", även om man nog var lite besviken över att det inte blev fler än runt 450–500 blåvita som tog turen över Östersjön (första matchens resultat hade nog viss inverkan). Men det är inte riktigt de här resorna jag lever för även om det sparade på plånboken en del så klart. Att matchen gick som den gick räddade ändå resan, i vanliga fall är det allt annat som brukar vara de minnesvärda delarna av resorna.

Många tog Finlandsfärjorna som säkerligen bjöd på sina stunder, men mitt gäng bokade flyg och åkte till Helsingfors någon dag tidigare än de flesta. M. åkte med hela sin familj (flickvän, dotter och nästan nyfödd son), så jag hängde mest med R., S., E. och IFK:s nya kassör Jakob. Det blev en trevlig tisdagskväll där vi stötte på några mycket trevliga HIFK-supportrar som guidade oss runt lite. På onsdagen tvingade jag och Jakob iväg de övriga på en historisk tur till Sveaborg och allmän sightseeing i Helsingfors, som jag gillade väldigt mycket som stad (delvis för att det kändes lite som Göteborg på något sätt).

Matchdag då. Uppladdning på HIFK:s stamställe i närheten av Sonera Stadion, men ingen speciellt positiv känsla. När matchen drog igång var det inte något fantastiskt spel men när Boman nickade in 1–0 framför oss i första halvlek kändes det på något sätt som att vi skulle lösa detta. Minnet är något dimmigt från andra halvlek, men förutom att alla på plats gjorde ett grymt jobb och verkligen bar fram spelarna och utklassade ”Basturunkarna” på andra sidan plastgräset, så var matchen helt i vår kontroll.

Men klockan tickade framåt och kring den 75 minuten mattades orken lite och hoppet började överge oss igen. Jag gråter inte ofta. Men när Ankersen gjorde 2–0 kom några tårar. Och sen blåstes matchen av. Då grät jag några skvättar till. Det var glädjetårar som inte kommit till användning under 11 tidigare bortamatcher på plats i Europa. Jag kollade på S. Där var det glädjetårar inte kommit till användning under 12 tidigare bortamatcher på plats i Europa. Vi behövde inte säga något men jag är säker på att vi tänkte exakt samma sak. Äntligen tog våra resor oss vidare bortom kvalomgång 3. Sex säsonger i Europa League tog det.

På den irländska puben (hur hamnar man alltid på en irländsk pub?) Molly Malone's samlades under kvällen de flesta som ville fira avancemanget. På övervåningen stod ett band från Alingsås(!) och spelade "Snart Skiner Poseidon" (trots att de enligt vad de själva sa inte fick spela låtar med svensk text) upprepade gånger till glädje för i alla fall tre fjärdedelar av publiken. Den sista fjärdedelen – turistande fransmän, japaner och några lokala finnar – fick sig i alla fall en fantastisk, om än oväntad, allsångskväll. Det blev ingen brakfest, mer lite initial glädje men sen mest den där sköna tomheten som infinner sig efter en total urladdning som gett resultat. Vi sov inte, utan flög hem i gryningen på fredagen tillsammans med Haitam Aleesami som just avslutat sin sejour i IFK på allra bästa sätt.

Qarabag FK (Azerbajdzjan), EL-kvalomgång 4, 24–28 augusti
Jag sov några timmar på fredagen efter att ha sett vilka vi lottades mot och åkte till Oslo med några kompisar över helgen. Dumt i och med att Azerbajdzjan är ett av endast tre Uefaländer man behöver visum på förhand för (Kazakstan och Ryssland de två övriga), och att det därmed var rätt bråttom med att fixa saker. Jag lade mitt öde i M.:s händer och det var bara att säga ok till att han bokade flygbiljetter för 4k med utresa onsdagen den 24 och hem på söndagen den 28, utan att vi hade någon garanti för visum, och utan att jag kollat av om jag kunde få ledigt från jobbet.

Vi fyra, jag och M. plus E. och S. slog oss snart samman med tre andra bekanta som gett sig fan på att åka ner. På måndagen den 8 fixade vi allt som behövdes för visumansökan och skickade in dokumenten till en resebyrå som skickade vidare detta till myndigheterna på onsdagen den 10. Tillsammans med hotellbokning via resebyrån hade vi nu lagt ut ungefär 6k vardera. Visumprocessen skulle ta ca 6–9 arbetsdagar. Så den 23, dagen innan utresa borde vi ha våra visum som senast. Något nervös väntan.

Fredagen den 19, veckan innan utresa, skickade resebyrån tillbaka sex visum via mail. Mitt saknades. Två andra bekanta hade också lyckats få sina visum via expressansökan mot en rejäl kostnad, de skulle flyga ner tidigt på matchdagen och hem lika tidigt på natten efter match. På måndagen kom ingenting. På tisdagen kom ingenting. Nu började jag bli orolig på riktigt och vi funderade över vad som skulle kunna hända. Muta mig förbi visumkontrollen? Komma till Baku och bli tillbakaskickad på första bästa plan? I värsta fall skulle ju visumet kunna komma fram på onsdagseftermiddagen så att jag kunde skriva ut det på Istanbuls flygplats där vi skulle mellanlanda, eller kanske till och med komma i mailen först när vi kommit till Baku.

Vi åkte ut till Landvetter tidigt på onsdagsmorgonen och mitt visum hade fortfarande inte kommit. Nu var jag riktigt jävla skraj. Checkade in. Gick förbi säkerhetskontrollen. Då trillade ett mail ner i M.:s inkorg. Vi vet fortfarande inte varför mitt visum dröjde de där extradagarna. Men jag vet i alla fall att jag aldrig någonsin har varit så avslappnad på en flygresa som jag var den dagen. Vi landade på en enormt lyxig flygplats på onsdagskvällen.

Baku. Med grunden i att azerer är ett turkiskt folkslag var det väldigt likt Turkiet, men med nästan ett århundrade under sovjetiskt styre också en del inslag av Östeuropa, samtidigt som oljepengar de senaste 20 åren gav en touch av Dubai åt stället. Enormt flashiga skyskrapor, ljusshower och nybyggen överallt blandat med tragiskt nergången "slum". Om det finns någon fördel med diktaturer är det att det åtminstone är väldigt säkert. Om man inte gav sig ut i trafiken då. Ungefär hälften av azererna med körkort påstås aldrig ha genomfört ett körkortsprov, och trafiken var minst sagt kaotisk. Bilar som backade på motorvägen, det där att ligga i mittfilen på en väg med två filer, eller att kliva in i en taxi där hastighetsmätaren konstant visade 0 km/h.

På torsdagsförmiddagen utforskade vi de moderna delarna av staden och väntade in våra två kamrater som bara åkte ner över dagen, och slöt dessutom upp med ytterligare en kille som var på väg hem från jorden runt-resa och passade på att ta ett sista stopp i Baku. Så till slut blev vi ändå tvåsiffrigt som tagit oss ner privat. Till matchladdningen på eftermiddagen kom också sex killar som via sponsorkontakter kunnat flyga med lagets plan. Det var vi, The Baku Sixteen som var supportrarna på plats.

Tofiq Bahramov-stadion (kanske enda större arenan i världen namngiven efter en domare?) var rätt häftig, och säkerhetspådraget var stort. Runt 2 000 poliser och militärer fanns på och runt arenan. Mellan varje av de ca 30 läktarsektionerna stod ett halvdussin poliser, lika många stod bakom varje sektion. Längst ner på varje sektion satt ett dussin värnpliktiga och vaktade. Qarabag som har ett snitt på dryga tusentalet i ligan lockade 25 000 den här dagen (som de brukar göra i Europaspelet).

Det var ungefär lika många blåvita banderoller som supportrar på plats, om man inte räknar med det dussin svenska expats på plats (jobbade i byggbranschen) som dök upp på bortasektionen, utan att ha något större fotbollsintresse. Planen var fruktansvärt dålig. Blåvitt var om möjligt ännu sämre. Qarabag-publiken hade ingen klackläktare utan ägnade sig mest åt hockeysupport, förutom sektionen bredvid oss som såg som enda uppgift att bua ut oss så fort vi försökte sjunga något.

På fredagen planerade vi att åka ut på landsbygden för att se Azerbajdzjans välkända lervulkaner. Vi bokade en minibuss via hotellet, men de lyckades inte lösa en bil för åtta som vi blivit med vår jorden runt-resenär, så vi fick allihopa tränga in oss på sex platser i en mindre SUV. Efter 1½ timmes bilfärd började vi inse att vår chaufför som inte kunde engelska nog inte heller kunde vägen. Det blev en del stopp för att fråga lokalbefolkningen om riktningen (bland annat en äldre herre som stod längs vägen med en köttyxa i ena handen och en slaktkniv i den andra ...), och snart körde vi inte längre på en väg utan mitt ute på öppna fält. Efter två timmar stod vi ute i ödemarken framför en bergskam, fortfarande utan några lervulkaner i sikte. "Stop" kunde chauffören i alla fall säga. Vårt mål med turen nådde vi aldrig, men det var en fantastisk resa ändå.

Väl tillbaka i Baku fortsatte vi vår sightseeing i de nybyggda delarna och testade den roterande skybaren på Hilton för att få utsikt över hela staden som lystes upp av all möjlig belysning när solen gick ner, allra främst de 200 meter höga Flame Towers som med 10 000 LED-paneler visade rörlig bild på fasaden. En brittisk pub och lite lokal karaoke hann vi också med. Vår sista dag, lördagen, gick vi i gamla stan, besökte Bakus enda(?) mikrobryggeri samt världens största samling miniatyrböcker. Jag, E. och M. avslutade kvällen med att ta en taxi till Yanar Dag, en kulle där det brunnit sedan 1950-talet (porös sandsten släpper kontinuerligt ut naturgas från precis under ytan). Självklart åkte taxichauffören fel tre gånger på vägen dit.

Sen flög vi hem och där någonstans tog hela den här säsongen slut för Blåvitt.

/feldgrau

1. Hammarby har betydligt fler anhängare. Det är mainstream att gå på bajen.
2. SHL är igång.
3. Det har inte funnits en hype kring matcherna på flera år. De ideliga derbyförlusterna förstör tjusningen.

Jag kan bara säga såhär om derbyt: katastrof! Jag har sagt det många gånger förut, men jag säger det gärna igen: derbyn är inte längre för oss vad det har varit. Förut var derbyn visserligen ångest, men det var också en ångestblandad glädje när man åkte in till Råttis. Idag är det ingen glädje alls, utan bara ångest!

Sen är derbyn mot just bajen väldigt speciella. Dels har det såklart att göra med att rivaliteteten har ökat de senaste åren, och jag tycker personligen att bajarna blivit mycket mer kaxiga nu än vad de var förut (troligen beror det på att bajen idag faktiskt har något de är bäst på, nämligen publiksiffror, vilket efter år av missär i Superettan självklart skapar en boost för självförtroendet). Men dels har det också att göra med att bajen är ett lag vi på många sätt förväntas kunna slå. När det gäller gnaget är det på något sätt lättare att hantera en derbyförlust, eftersom att jag är väl medveten om att gnaget är bättre än Djurgården. Men att vi inte kan slå bajen känns jävligt tungt, eftersom att Djurgården och bajen oftast är rätt jämna i serien.

5 av 5 möjliga derbyförluster är under all kritik!

1 javisst har bajen flest anhängare i stockholm

2 ja hockeyn e störst för de flesta i dif

3 hype?? alltid oavsett behöver ingen hype men dif saknar som sagt allt har ju ingen egen identitet

Snygg rapport!

Herregud vad man suktar efter att ge sig ut på lite europaäventyr...