Att vara "Europé" - mest ologiska tillhörigheten av alla?

Vi hör allt mer i debatten att vi är Européer. Inte Svenskar, utan Européer. Det är liksom lite finare att kalla sig Europé dessa dagar.

Senast idag hörde jag ett kulturprogram på P1 som sade sig försöka förklara Nationella Frontens framgångar. Detta gjorde man genom att låta en fransk kulturarbetare bre ut sig i etern om hur fint det är att vara Europé (jag möjligtvis en omvänd koppling till att förklara Nationella Frontens framgångar).

Grovt kan man dela in territoriell tillhörighet i dessa olika klasser:
1. Region/Län/Landskap - Exempelvis skåning/dalmas
2. Land - Exempelvis Svensk
3. Kontinent - exempelvis Europé
4. Världsmedborgare

Av någon anledning är det så extremt fint att argumentera för (3). Men otroligt fult att hålla på (2). Vilket jag finner väldigt ologiskt:
2 hålls samman av ett gemensamt språk, en gemensam kultur och en stark statsbildning. Alla våra media är nationella, TV, skolsystem, pensionssystem. Allt är praktiskt uppbyggt kring 2.
3 hålls samman av... ja vad? I Europas fall brukar man hävda "arkitektur" och sen inte mycket mer. Och en önskan av "Europa-tanken" (varför) som dock har fallerat/håller på att fallera i sina två viktigaste beståndsdelar, Schengen och Euron.

1 kan vara fint i vissa regioner. Dalmas är fint och OK. Skåning är inte lika fint av någon anledning. Skåne "ska" vara mångkulturellt.

4 verkar anses för provokativt även i mainstream media och framhålls sällan speciellt kraftigt. Men varför detta extrema vurmande för det ologiska 3, och hat för den mycket mer naturliga indelningen 2 ?

Vi är ju europeer, så jag ser inte problemet. Får du samma existentiella ångest över att kongoleser kallas afrikaner eller att jordanier kallas araber?

Precis som med tanken om mångkultur så fungerar inte dessa artificiella sammanhållningar just för att dom är påtvingade uppifrån. Att identifiera som svensk har vi svenskar aldrig blivit tvingade till, det har skett en organisk utveckling från 1 till 2 i ditt exempel i takt med att kommunikationerna förbättrats. Förr i tiden identifierade man med sin socken/hemby, sedan sin hemtrakt och nu är vi i skedet där identiteten är primärt "svensk". Som du säger är det mesta som kittar samman oss idag på nationell nivå: språk, kultur och välfärdsstat.

Alla försök att påtvinga folk värderingar/identiteter är dömda att misslyckas, dessa måste få utvecklas organiskt och sånt tar tid. Vi blev inte mångkulturella bara för att någon politiker någonstans har bestämt detta, tvärtom stretar vi ju emot mångkulturen på alla sätt och vis. Numera även politiskt. På samma sätt är det med den europeiska identiteten, den kanske kan växa fram på ett par hundra år med fördjupad europeisk integration och harmonisering, men att tvinga på folk den identiteten omedelbart är dömt att misslyckas.

Politiker i Sverige och EU är hopplöst förtjusta i social ingenjörskonst och tror att dessa saker går att styra enkelt, precis på samma sätt som dom gamla kommunisterna försökte. För mig är det alldeles uppenbart att "svensk" är ett positivt uttryck som bör bejakas och förstärkas, framförallt om man ska envisas med denna massinvandring som sker till landet. Då krävs det, precis som i USA, en stark majoritetskultur som absorberar immigranter och till viss del omformar dom. Detta kanske är lite off-topic, men tycker ändå frågan om identitet har bäring på invandringen i högsta grad.

Personligen så är jag svensk, skandinavisk, nordisk och viktigast av allt vit, vilket också är ett grundkriterium för att kunna tillhöra de tre förstnämnda grupperna!

Personligen så tror jag den mediala hetsen om att benämna oss som européer beror delvis på vårt medlemskap i det federalistiska och överstatliga EU och devis för att försöka skuldbelägga oss för en massa hemskheter som andra europeiska länder ägnat sig åt historiskt.

Faktiskt, där har du rätt! Dels är det projektet "EU" som ska promotas till varje pris. Och dels är det att göra oss till Européer i en kosmopolitisk kontext, och be om ursäkt för att vi finns. Ungefär som att be om ursäkt för att Europeisk kultur (och Ostasien) har skapat det mesta av utveckling som har skett på denna planet.

Att det skulle vara fint att vara europé är knappast något nytt. Europa lanserades på allvar för svensken i samband med EU-omröstningen. Då var det Bildt och polarna som skorrade om Europas förträfflighet. De som inte ville att Sverige skulle gå med i EU förklarades bonniga och att lida av irrationella rädslor, ungefär som SD-sympatisörer betraktas idag.

Även de svenska kommunisterna var länge avogt inställda till EG, EU och besläktade överstatliga organ. Orsaken var mest att kommunisterna inte kände sig hemma bland kostymklädda borgare och i Västeuropa. I kommunisternas föreställningsvärld utgick nämligen överstatlighet (internationell solidaritet på kommunistspråk) från Moskva och från uttalade kommunister.

Så här ett par decennier senare, när EU visat sig minst lika byråkratiskt, odemokratiskt, planekonomiskt, nationsförstörande, ineffektivt och sist men inte minst, tillgängligt för vänsterpolitiker som Sovjetunionen någonsin var, har kommunisterna börjat uppskatta EU-projektet.

Jag känner mig främst som europé, egentligen mer än just svensk. Även om jag älskar Sverige (i alla fall det Sverige som en gång var...)

Här är skälen:

• Jag har bott i mer än ett europeiskt land.
• Jag pratar tre europeiska språk.
• Jag ser ut som en nord-europé men inte speciellt som just svensk. Jag skulle kunna vara allt från holländare till norska eller balt.
• Jag uppskattar italiensk opera, fransk mat, tysk kvalitet, rysk litteratur, spansk arkitektur..... osv, osv.
• Jag har bott utanför Europa och då klumpas man ihop till folkgruppen "europé. Man dras till andra europeér och umgås med dem för att man har samma sociala referenser och värderingar. Plötsligt känns det som man har betydligt mer gemensamt än saker som skiljer en åt jämfört med en tysk eller en slovak eller en italienare.
• Jag ställer inte upp på en hel del av Sveriges mer radikala samhällsidéer, utan har en mer "allmän-europeeisk", traditionellt europeisk syn på hur saker och ting bör vara. Alltså jag känner mig till viss del alienerad av vissa svenska företeelser.
• Däremot kan jag forfarande i stora drag identifiera mig med det allmäneuropeiska.
• Jag är kristen och uppskattar detta kulturarvs inflytande i Europa.
• Jag har inga problem med invandring i vettig skala från övriga Europa. Däremot tror jag utomeuropeisk invandring är till största delen destruktiv.

Försöker jag vara "fin"?

Jag vet inte! Döm själv.
Det känns som att Sverige delvis ratar mig och mina åsikter, snarare än att jag ratar Sverige pga någon önskan om att vara ballare eller mer kontinental.

Det har bara blivit så att jag känner så här, det är inget medvetet. Jag upptäckte att jag kände så här när jag var i tonåren, pga förekommen anledning.

Grattis det gör så gott som varenda svensk. Det är för att vi delar ursprung.

I övrigt, whatever bla bla snickelidingsnack av den här söderfjanten.

Ser mig som svensk, nordbo och skandinav.
Om jag någon gång reflekterat att jag bor på det som räknas som europa, så har EU klart och tydligt visat att jag inte är europé.

Har inget gemensamt med tyskar, holländare, än mindre med europeer som fransmän, greker och bulgarer med flera.

Skulle aldrig falla mig in att göra något positivt för en finne eller dansk men önskar ofta att jag var norrman eller islänning.

Va? Varför menar du att dessa två länder skulle ha något mer gemensamt med dig än dom två innan?

För oss som kommer norrifrån så känner vi ibland en större samhörighet med finnar än med NollÅttor - vilket är helt i sin ordning, vår kultur är mer lika.

Likaså känner många skåningar samhörighet med Danskar, av förklarliga skäl.

Vars bor du som känner samhörighet med ISLÄNNINGAR?!

Dom bor för bövelen ute på en vulkanö utan någon som helst skog och pratar ett språk som låter som ren gröt - ligger betydligt längre ifrån oss än Danska - där kan man i alla fall förstå en del.

Fattar verkligen inte hur du tänker... låter helt galet.