Ålder: 20
Kön: Man
Tidigare erfarenheter: Opiater (morfin, tramadol, oxycontin etc...), CB, Svamp (cubensis och toppslätsskivling), Centralstimulantia (tjack, kola, md) , Bensoziadepiner (Diazepam, Xanor) osv...
Dos: 2x 180uq Fat Freddys (blotters)
Set & Setting: I mitt korridorrum, ensam, första trippen på sex månader
Inledning (I faktiskt stund lite mer än fjorton timmar efter intag)
Egodöden är en beskrivning av den mänskliga erfarenheten. Det är en sorts biologisk konvulsion (def: https://sv.wikipedia.org/wiki/Konvulsion), det är en upplevelse som står utan betydelse i jämförelse med hur det faktiskt ligger till. För det jag menar här nu när jag säger; "ja, jag tog två lappar Fat Freddys och såg mig själv vandrandes genom olika stadier och situationer av antites kontra verklighet" så är det inte det att jag tror att det är ett unikt uttryck för en översinnlig upplevelse, lika mycket som jag tänker: Ahjuste, det är så det kunde ha varit, "nu".
(Sammanfattning av detta stycket: En hallucination är att du förstår att det du upplever inte är på riktigt, och att du har ett val inför hur du hanterar det)
Det som är viktigt för att man ska kunna förstå vad jag skriver just nu, är att du som läsare antas ha erfarenhet kring vad som är en hallucination, och vad som är en utomkroppslig paradox. En hallucination är avvikelser (se tryptaminmönstrena inledningsvis, den egna fascinationen inför att saker börjar gunga och att linjer byter plats) och en utomkroppslig paradox är det att Du Vet, Att du är där Du Är Just nu, Men Ingen annan kan se det, utan att du lämnar Allt." Och där blir det inte längre en hallucination, för frågan är ju inte längre att "okej, jag har tagit LSD, jag ser skumma saker i min navel och har en kropp som en gammal kråkgumma i en fornnordisk saga" utan, då är det du står inför:
Om Jag inte blir den här kråkgumman i sagan, så får jag aldrig möjlighet att kunna höra någon berätta den, För Mig" - D.v.s. överlevnadsinstinkten.
Överlevnaden i människan var en av de obehagligaste intrycken under min tripp. Den var främst påmind i mig som en sorts glödande känsla, bild, röst och tecken, som att ständigt ha en cigarett i handen, och att lägenheten brinner inne tillsammans med mig, utan att kunna se cigaretten, men fortfarande förstå att du befinner dig i lägenheten. När jag är inne på min peak i detta så har båda lapparna fått ta grepp om allt som min verklighet lagt fram, och jag kan bara svagt minnas drogen i den reducering av biologi till "ett enda samkönat skorrande ekoljud". Någonstans påminns jag också om människor - för jag är inte längre en människa - jag är alla människor, och det är som att någon ropar på mig "F*... (*Mitt namn) ta dig tillbaka, men det är okej att vara där du befinner dig, men ta dig tillbaka".
En av dessa situationer som jag kommer beskriva i den här rapporten är alltså den här människan som somnar i en brinnande lägenhet, vi kan kalla det för mitt Ego, mitt jag, min egen människa. De vittrande kolnliknade fragmenten, lukterna av rök och känslan av att fingrarna glöder - allt förstår jag under tiden som jag känner att jag upplever det, att det är icke-existerande, men att det ändå existerar just nu. Det får mig att tänka på gamla uttryck som "ingen rök, utan eld" - "vargenkommer"-mentaliteten som är fundamental för att jag är just människa. Detta är det mest djuriska, obehagliga och verkliga i den här trippen - som helhet. Och jag är glad att jag lyckades hantera det på sättet som jag gjorde.
Jag förstår att det är något som brinner, jag kan se i all denna blandning av färg, levande möbler, pulserande skärmar och växande könsorgan - att det där är golvet på min lägenhet och det brinner inte där. Men det brinner definitivt någonstans. För helt plötsligt är jag en människa som upplever hur det är att välja att ligga kvar, och sakta förkolnas medens man somnar med en cigarett, att man går emot sina instinkter. Instinkten är att ta tag i någon - att be om hjälp att leta efter elden och få någon att berätta för mig att elden inte existerar.*
*Vid det här laget är det inte längre frågan om huruvida jag ska snea eller inte, det rationella som finns kvar i mig säger; det här håller på att utvecklas till en snedtripp, du borde ringa någon, du ska inte vara ensam. Men jag vet också att om jag inte kan vara i elden, (följa med i trippen som snear ur totalt och acceptera att den gör det) så kommer jag aldrig att kunna leva utan den. D.v.s. att villkoren för min överlevnad handlar inte längre om att jag ska försöka förhålla mig till att jag är drogpåverkad och vad jag känner inför detta, utan istället det faktum att jag är Drogen. Jag är Elden samtidigt som jag är Instinkten som säger att jag ska gå undan i från den - ifrån mig själv - och detta valet att ändå ligga kvar i lägenheten, och helt enkelt hoppas att jag inte kommer brinna upp, att jag får se "hur det blev för den här människan"
Olika situationer ifrån den mänskliga erfarenheten (Fragment, ingen tidsuppfattning)
"Tomheten"
Jag valsas in i olika liv - öden och flashbacks. Allt detta är verkligt, så som jag uppfattar det, jag ser en tjej som går naken i natten, billyktor. Det sprutas vätskor över henne, i färger om rosa och koppar, strömmar av champagne och glas i fyrverkeriliknande formationer. Jag är mor till denna kvinnan, samtidigt som jag är barnet, jag är den som går naken. Den som folk trampar på. (Här tror jag att min tripp påverkades av folk som snackade på parkeringen utanför mitt fönster, ifrån bilar som körde ut och in, ljudet av däck som rosslar på asfalt) och jag vill ta henne till mig. Jag lägger framsidan av min hand mot solar plexus och det är som att nästa livsöde utspelas för mig.
"Stenåldern"
Jag är nu en del ett gäng med snubbar som sitter och väntar på att någon ska fixa musiken. (Musiken som var en verklighetsförankring innan jag peakade, är här nu som en dov röst som kommer i förvrängt röstläge och växlar med orimlig intensitet beroende på vad det är som utspelas framför mina egön.) Vi har alltid suttit och väntat på vem det är som ska komma och fixa musiken, vi fattar inte vad det snackas om. Sammanhanget är svårtolkat, men vi sitter i hukande position kring någonting (återigen kan det vara lägerelden som gör sig ekande här) och jag ser runt på allas ansikten och känner igen mig. Inte så att jag ser mitt eget ansikte, men jag ser ett universellt ansikte av en man som skiftar i ålder och vackert ljus, en man som vet vad jag har upplevt, varför jag är där.
"Visdom"
Jag är nu helt plötsligt någon form av patriark. Jag har upplevt något som jag vill beskydda, jag har i det här stadiet av min tripp en totalt verklig bild av att jag är stamfader för ett kretslopp som är beroende av min närvaro, jag tänker mig att det är mina sinnen som har skapat nya förutsättningar inför livet utifrån tid (alltså en undermedveten metafor för att jag klarade att gå genom elden i lägenheten i början av trippen och nu har kommit vidare) Ett sorts lugn. Jag tvivlar inte på att jag känner kärlek för detta kretslopp, att det står förbundet med mitt eget mående, jag förstår också att jag är en viktig del utav det.
"Det sjuka i mig"
Människan jag befinner mig i är sjuk. Det är en varelse som har extrema smärtor, ett mycket jagat djur. Jag är i ett samtal med den här existensen, jag har en beskyllande ton i min ordväxling, en patroniserande oroad förmyndarroll. Jag håller samtal med andra existenser om den här personen, vad det är som har gått fel, hur vi ska göra. Det känns som att jag sitter och leder en terapisession och mina hjälpredor i utredningen är ett gäng utomjordiska polare som jag inte träffat på mycket länge. Men jag litar ändå på de där polarna. Samtidigt är det också något som känns skevt i att jag försöker berätta för den här människan hur det ligger till, jag blir nästan rädd inför hur tydligt personen påverkas av mina egna handlingar. Jag börjar omvärdera, lägga min hand mot solarplexus och säga "jag förstår vad du går igenom, det här handlar om mig" på ett sätt som ändå inte är själviskt?
"Väntan"
Jag vet inte hur länge jag har funnits i världen. Det känns som att flera epoker har passerat sen sist, jag tycker också mig själv höra mig själv upprepa "du har tagit syra" ibland som en jättesvag pipig röst. Jag är varm och blöt på samma gång, jag är bland grenar och träd i ett varmt mörker. Jag ser någon som väntar, jag ser en kvinna som vänder sig om och tittar på mig, med något som säger "du kom". Här greppar jag också i min kuk för att påminna mig om att jag är sex, att det finns något i denna massan av hängande kött som inte är relevant nu, men som jag antagligen behöver ha med mig senare.
Jag hämtar tillbaka mig själv ifrån den utomkroppsliga paradoxen, jag kommer tillbaka till ett tillstånd där drogruset återigen är ett faktum, och jag känner en extremt befriande trötthet och sensation inför att "det ändå gick bra för den här människan"
// NU SÅHÄR EFTERÅT
Sitter på afterglow nu när jag skriver detta, jag mår bra, jag känner ett lugn som jag inte kännt på evigheter. Jag är övertygad om att min vardag kommer att återgå till sin vanliga rutin och att jag kommer att förhålla mig till den på samma sätt som jag förhöll mig till min lite alltför kraftiga dosering. Jag får följa med.
Värt att nämna är att jag hade inte sovit på 20 timmar innan trippen, knappt ätit något, inte intagit några droger på tre veckor, samt ursprungligen planerat att ta en lapp, vid en annan dag vid senare tillfälle. Men valde att ta en till lapp under den första lappens upplösning.
Kön: Man
Tidigare erfarenheter: Opiater (morfin, tramadol, oxycontin etc...), CB, Svamp (cubensis och toppslätsskivling), Centralstimulantia (tjack, kola, md) , Bensoziadepiner (Diazepam, Xanor) osv...
Dos: 2x 180uq Fat Freddys (blotters)
Set & Setting: I mitt korridorrum, ensam, första trippen på sex månader
Inledning (I faktiskt stund lite mer än fjorton timmar efter intag)
Egodöden är en beskrivning av den mänskliga erfarenheten. Det är en sorts biologisk konvulsion (def: https://sv.wikipedia.org/wiki/Konvulsion), det är en upplevelse som står utan betydelse i jämförelse med hur det faktiskt ligger till. För det jag menar här nu när jag säger; "ja, jag tog två lappar Fat Freddys och såg mig själv vandrandes genom olika stadier och situationer av antites kontra verklighet" så är det inte det att jag tror att det är ett unikt uttryck för en översinnlig upplevelse, lika mycket som jag tänker: Ahjuste, det är så det kunde ha varit, "nu".
(Sammanfattning av detta stycket: En hallucination är att du förstår att det du upplever inte är på riktigt, och att du har ett val inför hur du hanterar det)
Det som är viktigt för att man ska kunna förstå vad jag skriver just nu, är att du som läsare antas ha erfarenhet kring vad som är en hallucination, och vad som är en utomkroppslig paradox. En hallucination är avvikelser (se tryptaminmönstrena inledningsvis, den egna fascinationen inför att saker börjar gunga och att linjer byter plats) och en utomkroppslig paradox är det att Du Vet, Att du är där Du Är Just nu, Men Ingen annan kan se det, utan att du lämnar Allt." Och där blir det inte längre en hallucination, för frågan är ju inte längre att "okej, jag har tagit LSD, jag ser skumma saker i min navel och har en kropp som en gammal kråkgumma i en fornnordisk saga" utan, då är det du står inför:
Om Jag inte blir den här kråkgumman i sagan, så får jag aldrig möjlighet att kunna höra någon berätta den, För Mig" - D.v.s. överlevnadsinstinkten.
Överlevnaden i människan var en av de obehagligaste intrycken under min tripp. Den var främst påmind i mig som en sorts glödande känsla, bild, röst och tecken, som att ständigt ha en cigarett i handen, och att lägenheten brinner inne tillsammans med mig, utan att kunna se cigaretten, men fortfarande förstå att du befinner dig i lägenheten. När jag är inne på min peak i detta så har båda lapparna fått ta grepp om allt som min verklighet lagt fram, och jag kan bara svagt minnas drogen i den reducering av biologi till "ett enda samkönat skorrande ekoljud". Någonstans påminns jag också om människor - för jag är inte längre en människa - jag är alla människor, och det är som att någon ropar på mig "F*... (*Mitt namn) ta dig tillbaka, men det är okej att vara där du befinner dig, men ta dig tillbaka".
En av dessa situationer som jag kommer beskriva i den här rapporten är alltså den här människan som somnar i en brinnande lägenhet, vi kan kalla det för mitt Ego, mitt jag, min egen människa. De vittrande kolnliknade fragmenten, lukterna av rök och känslan av att fingrarna glöder - allt förstår jag under tiden som jag känner att jag upplever det, att det är icke-existerande, men att det ändå existerar just nu. Det får mig att tänka på gamla uttryck som "ingen rök, utan eld" - "vargenkommer"-mentaliteten som är fundamental för att jag är just människa. Detta är det mest djuriska, obehagliga och verkliga i den här trippen - som helhet. Och jag är glad att jag lyckades hantera det på sättet som jag gjorde.
Jag förstår att det är något som brinner, jag kan se i all denna blandning av färg, levande möbler, pulserande skärmar och växande könsorgan - att det där är golvet på min lägenhet och det brinner inte där. Men det brinner definitivt någonstans. För helt plötsligt är jag en människa som upplever hur det är att välja att ligga kvar, och sakta förkolnas medens man somnar med en cigarett, att man går emot sina instinkter. Instinkten är att ta tag i någon - att be om hjälp att leta efter elden och få någon att berätta för mig att elden inte existerar.*
*Vid det här laget är det inte längre frågan om huruvida jag ska snea eller inte, det rationella som finns kvar i mig säger; det här håller på att utvecklas till en snedtripp, du borde ringa någon, du ska inte vara ensam. Men jag vet också att om jag inte kan vara i elden, (följa med i trippen som snear ur totalt och acceptera att den gör det) så kommer jag aldrig att kunna leva utan den. D.v.s. att villkoren för min överlevnad handlar inte längre om att jag ska försöka förhålla mig till att jag är drogpåverkad och vad jag känner inför detta, utan istället det faktum att jag är Drogen. Jag är Elden samtidigt som jag är Instinkten som säger att jag ska gå undan i från den - ifrån mig själv - och detta valet att ändå ligga kvar i lägenheten, och helt enkelt hoppas att jag inte kommer brinna upp, att jag får se "hur det blev för den här människan"
Olika situationer ifrån den mänskliga erfarenheten (Fragment, ingen tidsuppfattning)
"Tomheten"
Jag valsas in i olika liv - öden och flashbacks. Allt detta är verkligt, så som jag uppfattar det, jag ser en tjej som går naken i natten, billyktor. Det sprutas vätskor över henne, i färger om rosa och koppar, strömmar av champagne och glas i fyrverkeriliknande formationer. Jag är mor till denna kvinnan, samtidigt som jag är barnet, jag är den som går naken. Den som folk trampar på. (Här tror jag att min tripp påverkades av folk som snackade på parkeringen utanför mitt fönster, ifrån bilar som körde ut och in, ljudet av däck som rosslar på asfalt) och jag vill ta henne till mig. Jag lägger framsidan av min hand mot solar plexus och det är som att nästa livsöde utspelas för mig.
"Stenåldern"
Jag är nu en del ett gäng med snubbar som sitter och väntar på att någon ska fixa musiken. (Musiken som var en verklighetsförankring innan jag peakade, är här nu som en dov röst som kommer i förvrängt röstläge och växlar med orimlig intensitet beroende på vad det är som utspelas framför mina egön.) Vi har alltid suttit och väntat på vem det är som ska komma och fixa musiken, vi fattar inte vad det snackas om. Sammanhanget är svårtolkat, men vi sitter i hukande position kring någonting (återigen kan det vara lägerelden som gör sig ekande här) och jag ser runt på allas ansikten och känner igen mig. Inte så att jag ser mitt eget ansikte, men jag ser ett universellt ansikte av en man som skiftar i ålder och vackert ljus, en man som vet vad jag har upplevt, varför jag är där.
"Visdom"
Jag är nu helt plötsligt någon form av patriark. Jag har upplevt något som jag vill beskydda, jag har i det här stadiet av min tripp en totalt verklig bild av att jag är stamfader för ett kretslopp som är beroende av min närvaro, jag tänker mig att det är mina sinnen som har skapat nya förutsättningar inför livet utifrån tid (alltså en undermedveten metafor för att jag klarade att gå genom elden i lägenheten i början av trippen och nu har kommit vidare) Ett sorts lugn. Jag tvivlar inte på att jag känner kärlek för detta kretslopp, att det står förbundet med mitt eget mående, jag förstår också att jag är en viktig del utav det.
"Det sjuka i mig"
Människan jag befinner mig i är sjuk. Det är en varelse som har extrema smärtor, ett mycket jagat djur. Jag är i ett samtal med den här existensen, jag har en beskyllande ton i min ordväxling, en patroniserande oroad förmyndarroll. Jag håller samtal med andra existenser om den här personen, vad det är som har gått fel, hur vi ska göra. Det känns som att jag sitter och leder en terapisession och mina hjälpredor i utredningen är ett gäng utomjordiska polare som jag inte träffat på mycket länge. Men jag litar ändå på de där polarna. Samtidigt är det också något som känns skevt i att jag försöker berätta för den här människan hur det ligger till, jag blir nästan rädd inför hur tydligt personen påverkas av mina egna handlingar. Jag börjar omvärdera, lägga min hand mot solarplexus och säga "jag förstår vad du går igenom, det här handlar om mig" på ett sätt som ändå inte är själviskt?
"Väntan"
Jag vet inte hur länge jag har funnits i världen. Det känns som att flera epoker har passerat sen sist, jag tycker också mig själv höra mig själv upprepa "du har tagit syra" ibland som en jättesvag pipig röst. Jag är varm och blöt på samma gång, jag är bland grenar och träd i ett varmt mörker. Jag ser någon som väntar, jag ser en kvinna som vänder sig om och tittar på mig, med något som säger "du kom". Här greppar jag också i min kuk för att påminna mig om att jag är sex, att det finns något i denna massan av hängande kött som inte är relevant nu, men som jag antagligen behöver ha med mig senare.
Jag hämtar tillbaka mig själv ifrån den utomkroppsliga paradoxen, jag kommer tillbaka till ett tillstånd där drogruset återigen är ett faktum, och jag känner en extremt befriande trötthet och sensation inför att "det ändå gick bra för den här människan"
// NU SÅHÄR EFTERÅT
Sitter på afterglow nu när jag skriver detta, jag mår bra, jag känner ett lugn som jag inte kännt på evigheter. Jag är övertygad om att min vardag kommer att återgå till sin vanliga rutin och att jag kommer att förhålla mig till den på samma sätt som jag förhöll mig till min lite alltför kraftiga dosering. Jag får följa med.
Värt att nämna är att jag hade inte sovit på 20 timmar innan trippen, knappt ätit något, inte intagit några droger på tre veckor, samt ursprungligen planerat att ta en lapp, vid en annan dag vid senare tillfälle. Men valde att ta en till lapp under den första lappens upplösning.
