historisk skånska.

Det talas ofta om att skåningarna berövades sitt modersmål i följderna av den den svenska erövringen, men jag ställer mig då frågan, hur var språket innan? vad utmärkte skånskan gentemot de andra nordiska språken innan "sydsvenskt riksspråk" utvecklades?

Kollar man i äldre dialektbeskrivningar så finner man flera intressanta drag som liknar både svenska och danska, kanske särskilt Bornholmska.

Ljudutveckling:

Fornspråkets mjuka g-ljud /ɣ/ vart /j/ eller /w/ beroende på om vokalen var bakre eller främre, så att Forndanska wægh blev skånska väj och maghe blev mawe, detta är en utveckling delad med danskan.

Liksom i danskan blev t,k och p tonande efter vokal, men de förblev så i skånskan till skillnad från i danskan där de idag är ytterligare försvagade till halvvokaler.

Forndanska långa vokaler blev diftongerade, långt a blev "au", och långt e blev "oi", detta skiljer sig dock rejält mellan olika skånska dialekter.

förkortat e sammanfaller lätt med kort i, så att ett = itt, och hem = him

obetonad a som i infinitiv bevaras liksom i svenskan, men kort o och e sammanfaller.

korta n i slutljud bortfaller inte, som t.ex i feminina substantiv, t bortfaller inte heller utan blev d i slutljud

Konsonantklustret rð smälte inte samman till ett tjockt l-ljud som i norr, utan ð bortföll istället, därav skånska fjor gentemot uppsvenska fjol

k och g övergår i vissa dialekter till tj och dj även efter vokal, liksom i vissa norrländska dialekter.

långt n-ljud är ofta muljerat till "nj".

det gamla fornnordiska /w/ ljudet är bevarat i konsonantkluster som sv,tv och kv, även hv fanns ganska länge kvar med det ursprungliga tonlösa uttalet som ännu finns kvar i kusinspråket engelskan. klustret /hw/ blev /h/ i vissa ord, som hwem = hem, och hwad = ha' som är en unik skånsk utveckling.

Det skorrande r:ett beskrivs i äldre litteratur som något ganska nytt, äldre dialekttalare hade fortfarande tungspets-r, så skåningarna började skorra först efter att Sverige hade varit svenskt ett bra tag.

Grammatik:

Skånska dialekter bevarade verbens numerusböjning väldigt länge, ända in på 1900-talet på sina håll.

Fyll gärna på så att vi kan få en bild av Östdanmarks modersmål.

Kan det vara inflyttad adel med inavlat talfel som tog dit skorrandet?

Kungarna delade väl ut mark till sina kompisar.

Oj, här var det integreringspolitik:


https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A5nes_historia

Jag har läst igen inlägget men blev inte klok på ifall Hin skrev att Skåningarna uttalade t,k & p som just det elelr ifall dom förmjukade dom.

Svaret är att man i hela Skåneland samt Lister men ikke Blekinge uttalade kaka som just kaga. Något man idagens danska uttalar väldigt svagt om ens det i vissa ställningar.

Det skorrande ret är lite klurigt och jag har sagt detta tidigare att man i södra halland, södra småland samt blekinge ligger mycket närmare danskan uttals mässigt många gånger än vad man gör i skånskan där man ofta inte vokaliserar ret vilket är den röda tråden.

Ganska spännande kan jag tycka varför och hur det kunde bli på det här viset.


W kan jag stöta på i mellan åt i ord som tex kvitta, ifall man vill förstärka orders innebörd så kan det hända att det uttals med w. Detta gäller syd halländska. Tror att wet är mer välbevarat norr om åsen. Jag kan ha fel men det är min uppfattning.

Är väl rimligt att det beror på täta kontakter med Jylland (där w också är populärt)? Med tanke på att sjövägen var det givna transportsättet förr borde Halland och Jylland kunna ha vissa språkliga likheter? Precis som Skåne och Bornholm/Amager.

Jo det köper jag med det var nog mer mellersta halland som hade kontakt med Anholt och Jylland. Södra halland har alltid haft kontakt söder om åsen och väldigt mycket med Själland.