Inleder med en text med jultema, starkt baserad på min egen julafton för ganska exakt två år sedan.
Ung och Ebenizerad
Jag var arton, och julen var tusen.
Jag hade aldrig firat jul p.g.a. en frikyrklig familj.
Folk brukade fråga om jag inte saknat en så stark och trevlig tradition, en tradition som firades varje år av miljontals människor i Sverige.
Jag svarade alltid nej.
För mig var det lite som att bli frågad om jag inte saknade att fira kinesiskt nyår. Jag hade många mostrar, morbrödrar och kusiner, och vi behövde inte ett speciellt datum för att samla hela släkten, ha det trevligt och äta godsaker, vilket vi också gjorde väldigt ofta.
Det syntes särskilt på vissa släktingar som snart kunnat bli julgrisar själva om vi sysslat med sådant, vare sig man avser julbord eller kanniballism.
En starkare tradition än julen är dock att saker alltid ändras.
Min mor gifte sig med en utländsk man som övriga familjen inte var så förtjust i, vilket var förståeligt. Han var från en helt annan kultur och hade en helt annorlunda kvinnosyn än de var vana vid.
Det brukade vara jag som var den obotlige rasisten; den där ohövliga tonåringen som basunerade sitt ovett med att kalla svarti.... jag menar invandrare, för alla möjliga okvädesord och hur de inte förtjänade att vara här.
Den här arabiske karln var dock väldigt ärlig och ville göra rätt för sig, även om hans stubin var så kort att den kunde mätas på en handbredd.
Det var som om jag plötsligt var den enda som hade någon som helst förståelse för varför han betedde sig sig en smula osvenskt ibland.
Familjen började falla isär.
Jag hade slut på cigaretter och höll på att vibrera till molekyler av stress och sorg, ty jag hade precis hoppat av gymnasiet p.g.a. ett avslutat missbruk och en självkänsla lägre än höjdhoppsribban för lårbensamputerade. Jag hade inga andra vänner utom min gamla klass som jag skämdes för mycket för att ens se i ögonen, och även om jag kunnat ändå så hade alla rest hem till sina familjer.
Fulla vintermunderingen åkte på då jag inte ville frysa ihjäl för något så fåfängt som tobak. Nog för att jag var deprimerad, men var det någon jag ville ha ihjäl så låg jag definitivt inte högst på listan.
Halsduken drog jag extra högt upp då jag misstänkte att jag skulle bli tårögd av mer än den kalla torra vinterluften denna kväll.
Denna särskilda kväll föll snön mycket saktare än vanligt och till råga på allt rakt ner. I min hemstad föll aldrig något annat än självkänslor rakt ner då motvindarna alltid blåste starka oavsett varåt kroppen eller själen ville.
Kände himlen min sorg och avstod för bara denna kväll att lasta mina axlar ännu mer?
Hörlurarna satt inpackade djupt i ett virrvarr av ett halsdukshelvete och spelade en fiolcover på Brothers från Fullmetal Alchemist. Ett väldigt melankoliskt stycke för den som inte hört.
Jag kunde lika gärna ha varit en karikatyr på Ebenezer Scrooge då mungiporna gjorde sitt bästa för att undvika en uppåtvinkel. Glada och skrattande människor passerade och jag rätade hastigt till halsduken.
Bara för att jag var bitter behövde jag trots allt inte förpesta alla andras julafton.
Jag torkade ögonen och skyndade mig så gott jag kunde med att köpa den jävla tobaken. John Silver filterfria för att stilla den skrikande spiceknarkaren jag över ett halvår tidigare hade kastat ner i mitt sinnes avgrund för att aldrig släppa upp igen.
Röven planterades hastigt mot en järnlåda utanför entrén och blåskatarr var så oväsentligt det bara kunde bli.
Tändaren flammade till och bringade julfrid till ännu en själ i staden.
För jag var bara arton, men julen var tusen och åter tusen.
Ung och Ebenizerad
Jag var arton, och julen var tusen.
Jag hade aldrig firat jul p.g.a. en frikyrklig familj.
Folk brukade fråga om jag inte saknat en så stark och trevlig tradition, en tradition som firades varje år av miljontals människor i Sverige.
Jag svarade alltid nej.
För mig var det lite som att bli frågad om jag inte saknade att fira kinesiskt nyår. Jag hade många mostrar, morbrödrar och kusiner, och vi behövde inte ett speciellt datum för att samla hela släkten, ha det trevligt och äta godsaker, vilket vi också gjorde väldigt ofta.
Det syntes särskilt på vissa släktingar som snart kunnat bli julgrisar själva om vi sysslat med sådant, vare sig man avser julbord eller kanniballism.
En starkare tradition än julen är dock att saker alltid ändras.
Min mor gifte sig med en utländsk man som övriga familjen inte var så förtjust i, vilket var förståeligt. Han var från en helt annan kultur och hade en helt annorlunda kvinnosyn än de var vana vid.
Det brukade vara jag som var den obotlige rasisten; den där ohövliga tonåringen som basunerade sitt ovett med att kalla svarti.... jag menar invandrare, för alla möjliga okvädesord och hur de inte förtjänade att vara här.
Den här arabiske karln var dock väldigt ärlig och ville göra rätt för sig, även om hans stubin var så kort att den kunde mätas på en handbredd.
Det var som om jag plötsligt var den enda som hade någon som helst förståelse för varför han betedde sig sig en smula osvenskt ibland.
Familjen började falla isär.
Jag hade slut på cigaretter och höll på att vibrera till molekyler av stress och sorg, ty jag hade precis hoppat av gymnasiet p.g.a. ett avslutat missbruk och en självkänsla lägre än höjdhoppsribban för lårbensamputerade. Jag hade inga andra vänner utom min gamla klass som jag skämdes för mycket för att ens se i ögonen, och även om jag kunnat ändå så hade alla rest hem till sina familjer.
Fulla vintermunderingen åkte på då jag inte ville frysa ihjäl för något så fåfängt som tobak. Nog för att jag var deprimerad, men var det någon jag ville ha ihjäl så låg jag definitivt inte högst på listan.
Halsduken drog jag extra högt upp då jag misstänkte att jag skulle bli tårögd av mer än den kalla torra vinterluften denna kväll.
Denna särskilda kväll föll snön mycket saktare än vanligt och till råga på allt rakt ner. I min hemstad föll aldrig något annat än självkänslor rakt ner då motvindarna alltid blåste starka oavsett varåt kroppen eller själen ville.
Kände himlen min sorg och avstod för bara denna kväll att lasta mina axlar ännu mer?
Hörlurarna satt inpackade djupt i ett virrvarr av ett halsdukshelvete och spelade en fiolcover på Brothers från Fullmetal Alchemist. Ett väldigt melankoliskt stycke för den som inte hört.
Jag kunde lika gärna ha varit en karikatyr på Ebenezer Scrooge då mungiporna gjorde sitt bästa för att undvika en uppåtvinkel. Glada och skrattande människor passerade och jag rätade hastigt till halsduken.
Bara för att jag var bitter behövde jag trots allt inte förpesta alla andras julafton.
Jag torkade ögonen och skyndade mig så gott jag kunde med att köpa den jävla tobaken. John Silver filterfria för att stilla den skrikande spiceknarkaren jag över ett halvår tidigare hade kastat ner i mitt sinnes avgrund för att aldrig släppa upp igen.
Röven planterades hastigt mot en järnlåda utanför entrén och blåskatarr var så oväsentligt det bara kunde bli.
Tändaren flammade till och bringade julfrid till ännu en själ i staden.
För jag var bara arton, men julen var tusen och åter tusen.
__________________
Senast redigerad av Bonnatorp 2015-12-21 kl. 19:40.
Senast redigerad av Bonnatorp 2015-12-21 kl. 19:40.
