Frågesport Religion

Den, som kallade sig Guds son och dock var aflad i köttet, var Guds, likaväl som vi andra äro det, och har känt hvarför menniskan kan blifva värdig. Och den, som var barn och gosse och dock senare kunde säga om sig sjelf, att han kände den allsmäktiges ande i sig, hade uppnått det, hvarefter vi alla sträfva. Ty Gud bor icke i det öfvernaturliga utan i lifvet.

Och så hände det Maria. Ty en af våra bröder, [E], har nyligen för Therapeuternas äldste i Jerusalem biktat följande: Då han vid tiden för Passah-festen, vistades i Nazareth, hade han varseblifvit ett öppet hus, i hvilket befann sig en flicka, som med vidöppna ögon skådade upp till det höga berget Tabor. Och då hennes blickar farit öfver dalen, der de Galileiske herdarne vaktade sina hjordar, och öfver bergssluttningen på den smala kuststräckan vid Galileiska hafvet, uppstod ett oväder med åska och storm. — Och då jorden skakade, ropade flickan högt på en man vid namn Josef, som var på sjön och bad högt att Gud måtte hjelpa honom på det han måtte tillfredsställa hennes kropps häftiga längtan. Och då jungfrun var skön och härlig att skåda, så trädde broder [E], som var klädd i [E:ernas] hvita drägt, fram till henne, ty hans blod hade råkat i svallning, då han hörde hvaraf hennes hjerta var fullt. Och han sade till henne: Frukta dig icke, du skall föda den son du önskar. Då frågade jungfrun: Skall jag blifva hafvande som jungfru? Jag beder ständigt Gud välsigna min kropp, att den må föda folkets befriare och en ny Josua. Men den [E:iske] brodern svarade henne, att han hade makt att välsigna hennes sköte och göra hennes kropp fruktsam och gjorde det i den andes namn han tjente. Men han hade varit i Jutha och der hört, att Elisabeth, Zacharias’ hustru, som länge hade varit ofruktsam, blifvit välsignad af den helige ande och nu gick hafvande i sjette månaden. Och då han berättade detta för Maria, fattade hon förtroende för honom. — Och ynglingen uppeldades af hennes skönhet och längtan och gjorde henne bekant med kärlekens njutningar. Men innan Maria vaknade hade han ångrat sin gerning och flytt från skådeplatsen för sitt brott, en kort stund innan Josef vände hem från sjön. — Och då Maria vaknade och icke mer såg ynglingen, viste hon ej i sitt hjertas oskuld hvad som hendt henne, utan berättade för Josef händelsen såsom en dröm, då hon trodde att en engel under hennes sömn välsignat henne. – Men hon förmådde ej se på sin trolofvade som förr, och denne tog hastigt afsked, då han förstod hvad som förefallit.

På samma tid som de [Josef & Maria] gifte sig begaf det sig, att Herodes förvärfvade sig många fiender i Rom genom sitt orättvisa krig mot de Arabiska folken. Och då kejsar Augustus blifvit gjord misstrogen mot vasallen, fastställde han det beslutet, att i Palæstina, liksom i andra Romerska länder, låta uppteckna innevånarnes namn och egodelar. Och efter slägttaflorna i templet skulle familjerna uppfordras att för taxering resa till de platser, hvarest deras första förfäder hade bott. – Men Josef och Maria hörde till Davids stam och måste resa till staden Euphrata eller Bethlehem i Juda.
Och Josef ville icke lemna sin hustru ensam hemma, då tiden var inne att hon skulle föda. Men resan var en god förevändning att hålla den förtidiga grosessen hemlig för innevånarne i Nazareth. Derför tog han henne med sig på resan.
Då de emellertid hade passerat Jerusalem på vägen till Bethlehem, kände Maria, att det rörde sig i hennes kropp och anförtrodde sin man att hon skulle föda.
Men de hunno inte till Bethlehem, ty det var afton; och då mycket folk färdades förbi på vägen, uppsökte Josef en grotta, i hvilken herdarne brukade hysa sina hjordar, då det var oväder. Denna grotta var bildad af en klippa, på hvilken en mängd olivträd växte; dess ingång öfvergöts med friskt vatten från en källa och en mängd örter växte på marken, som dessutom var betäckt med af herdarne qvarlemnad mossa. Strax efter det Josef lemnat Maria här och begifvit sig ut på vägen för att söka hjelp af en qvinna, hade Maria lemnat lifvet åt sin son. Och sedan Josef hade funnit en gammal qvinna, som äfven var på väg till Bethlehem för taxerings skull, men blifvit försenad, öfvertalade han henne att lemna honom hjelp, då Israels räddare skulle födas. — Men då de kommo till grottan funno de redan barnet i moderns armar och de prisade och tackade Gud, och den gamla trodde det som Josef hade berättat om barnet och tillbad det med vördnad. — I grottan fann Josef ett ställe, der herdarne hade utholkat en krubba för att fodra sina djur. Der lade han den lilla gossen för att söfva honom. Men då Maria insomnat och den gamla qvinnan gifvit Josef anvisning, huru han skulle vårda barnsängsqvinnan och den nyfödde, begaf han sig till Bethlehem, der han hade en gästvän. Och då han var borta, tillväxte ovädret och det började åska. Och herdarne drefvo tillsammans sina hjordar och lägrade sig kring en eld. Men då en blixt slog ned ibland dem, förskräcktes de och trodde, vidskepliga som Judarne i allmänhet, att Jehovas eldbud kommit till jorden för att förkunna en stor tilldragelse. Och för den skull blefvo de glada och andäktiga, när den gamla qvinnan på sin väg till Bethlehem kom fram till dem. Och då hon trodde på undret, som Josef hade omtalat för henne, så ropade hon med hög röst: »Gläden Eder och tacken Herran, ty i dag är Eder född Messias, den nye konungen af Davids stam! Och han ligger i krubban, som I hafven uthuggit i klippan.» Och herdarne skyndade dit och funno allt så, som den gamla berättat dem. Derför höllo de öfverbringerskan af nyheten för en af Gud sänd engel. Och Maria trodde äfven derpå, ty hon trodde på underverk och hennes hjerta var uppfyldt af heliga tankar. — Men då herdarne den följande dagen i Bethlehem berättade om Judakonungens födelse, trodde de flesta icke derpå utan gjorde narr och skrattade mycket åt fabeln, till stor förargelse för de fromma menniskor, som kände profetian och som ville se underverk.

Men det hände sig, att underrättelsen om Herodes’ död kom till Egypten. Och Josef längtade efter att få vända om hem och hans hustru uppmanade honom till uppbrott. Och de drogo derifrån för att besöka förbundet vid Cassius och tacka den äldste, för att han beskyddat dem och skaffat dem härbärge i Heliopolis. — Då de kommit ned i dalen, lemnade Maria sitt djur och skyndade förut att söka upp den äldstes hydda. Ty hon visste, att en grön, med cedrar och popplar bevuxen plats, låg framför den. Och hon hörde gubbens stämma och såg en man stå framför honom och tala med honom. Men då han vände sig om och fick se Maria, uppfylldes han af skräck och då barnet lopp fram till den äldste, då rodnade mannens anlete. Och Maria bäfvade och kunde icke röra sig ur stället, ty det förekom henne, som om hon sett framför sig det Guds sändebud, som invigt henne till moderskapets fröjder. — Då hon åter blef sig sjelf mäktig, såg hon icke mera mannen, ty han hade, gripen af blygsel och bestörtning, ilat derifrån. Men Maria förblef lugn och glad, ty hon trodde icke annat, än att hon sett engeln, som försatt henne i hänryckning, så att hennes kropp blifvit välsignad. — Men Maria visste icke att denne man var [E:ern E] och att hon och Josef från Jutha och Jerusalem hemligt öfvervakades af vårt brödraskap. Ty förbundet vid beget Cassius var underrättadt om flykten och om gossen och det var deras plikt och skyldighet att vara gossens beskyddare och ledare inom det heliga brödraskapet. Ty då han var en [E:isk] mans aflade son, tillhörde han äfven brödraförbundet och dess heliga tro. — Och på andra morgonen såg Maria ännu för sin själ den man, som försvunnit vid hennes åsyn, då hennes ande, vid hans oförutsedda uppträdande, erinrat sig det flydda. Och hon intalade sig, att det icke var någon vanlig menniska af kött och blod, utan en af Guds budbärare, som visat sig för henne i Nazareth. Och deraf förstod hon tecknet om Messias, hennes enfödde son. — Men den äldste gaf Josef och Maria att äta, och då de förtärt dadlar och söt mjölk, välsignade han gossen och sade: »Käre son, följ hädanefter Jehovas vilja. Blif en af den allsmäktiges invigde, kämpa för dygd och sanning och nyttja dina krafter till dina bröders gagn.» Men detta var förbundets välsignelse, som uttalades öfver gossen, på det att han skulle tillhöra brödraskapet. — Och allt detta blef berättadt för bröderna i Jerusalem.

Och tidigt på morgonen begåfvo de sig genom Oljoskogen på väg till Oljoberget, där Lazari hus låg mellan två andra, med trädgårdar försedda sådana. Lazari äldsta syster hälsade gästerna välkomna; – det var en skön jungfru med ädel uppsyn och kinder, som färgades av morgonrodnaden. Hon hette Martha. Och hon sade till Jesus: »Du bringar oss välsignelse, ärevördige Rabbin, träd in i detta hus och låt mig bereda dig en måltid, som skall behaga dig, ärade gäst.» — Och som hon skötte hushållet och höll ordning uti hemmet med sina älskliga ögon och flitiga händer, så betraktade Jesus henne vänligt och märkte knappast, att Lazarus tilltalat honom. Denne sade till honom: »Jag aktar dig Jesus och håller mitt hus för välsignadt att du inträdt deri: Ty Johannes har profeterat stora ting om dig.» — Men Jesus svarade: »Frid vare med ditt hus; förunna mig gästvänskap denna dag och den kommande natten.» Men både Jesus och Lazarus blefvo snart goda vänner, ty de hade förtroende till hvarandra och älskade hvarandra, för sin kärlek till sanningen och sina hjertans renhets skull. — Och sedan Lazarus, för att bevisa vännen sin aktning, fört fram sitt fotbad af kylslaget vatten, då inträdde den yngre systern, Maria, och helsade Jesus. Maria var icke så ståtlig och härligt skön som Martha, men hon var älsklig, qvinlig och mild och hennes själ var jungfrulig. Men sedan Maria vördnadsfullt kysst Jesu hand till helsning, så betraktade henne Jesus länge med välbehag och jungfrun kände sig förvirrad och hon lyssnade gerna till Jesu tal och smålog tacksamt emot honom. Ty hon var så vetgirig att hon ofta lemnade hushållsgöromålen åt Martha ensam och i stället skyndade till männen för att tyst lyssna till deras heliga samtal. — Men då de satt sig ned till måltiden och Martha ifrigt deltog i männens samtal, då tystnade Maria och betraktade Jesus med kärlek och andakt. Och de kunde icke hafva andra tankar än han och ännu i drömmen hörde de hans ord. — Men äfven Jesus hade mycket betraktat jungfrun och talat till henne med sina blickar — och Johannes har sagt, att Jesus talat minst med Maria, men gladt, men tyst gifvit akt på på henne.

Och Johannes förkunnade Jesus som Messias och berättade under om honom. Och Johannes, Zebedæai son, samt Andreas, Simons broder, som voro här, begärde att få bli Jesu lärjungar. Men samma afton hade de [E:iska] bröderna en sammankomst i dalen Nebor, nära Gilgal och ej långt ifrån Bethabara. Och Jesus gick dit med Johannes döparen, men som blott de högre graderna voro församlade, så måste Johannes, Zebedæi son, stanna hos Andreas, sedan de andra dragit hemåt. Men i denna församling hade Jesus fordrat förbundets tillstånd att få lära inför folket, som hans ande dref honom. Men de äldste hyste betänkligheter och fruktade, att han uti sin ifver skulle kunna bryta sin ed och yppa förbundets hemligheter. — Men Jesus besegrade deras tvifvel och invändningar och lofvade högtidligt att aldrig försumma sina medlemspligter och att han aldrig skulle förråda förbundet, äfven om han af vishetens, skönhetens och styrkans ande drefs att vitna om sanningen. — Derpå välsignade honom de äldste och lofvade honom de i landet kringströdda församlingarnes bistånd. Sedan tog Jesus afsked af dem och äfven af Johannes döparen. Och på andra dagen fortsatte han, jemte Johannes, Zebedæi son, och Andreas, Simons broder, vägen till Galiléen. Men snart träffade de Simon, Andreas broder, som följde dem i deras heliga afsigter, och som hade mod och var fast som en klippa. . . . . .

Och då Johannes och Jesus gått till berget för att underhålla sig med heliga samtal öfver Gud och menniskornas bestämmelse, uppsöktes de i hemlighet af gemenskapets vid Juthas äldste. Och Johannes ifrade öfver de Romerska soldaternas tyranni och visade med vrede på Kohortbilden på borgen. Men Jesus lade band på vännens vrede och tänkte med mildare sinne på David, sin stamfader, på att denne i denna borg funnit skydd för Sauls förföljelser. Och då han af Davids öde såg, att Herren Gud, som icke öfvergifvit fäderna utan krönt dem för deras ihärdighet i Jehovas tjenst, äfven skulle välsigna dem, då framträdde den äldste bakom en klippa och sade: »Frid vare med Eder.» Men ynglingarna höllo mannen i hans ludna kläder, med en spade i högra handen och obetäckt hufvud, för ett Guds sändebud och ville kasta sig till marken.

»Dessa gamla skrifter må vara äkta eller oäkta, vi måste i alla fall tilldöma dem en stor betydelse, emedan de gifva oss en ledtråd i handen, huru vi, uten tro på underverk och orientalisk-judisk tradition, utan evangelisternas tro på öfvernaturlighet, hafva att uppfatta en klar, vår kunskap om verlden och våra inre behof morsvarande framställning af de vigtigaste ögonblicken i Jesu lif. Denna snillrika tendens i de gamla skrifterna är det, som fullt tillfredsställer oss, ty ingenstädes, till och med icke i de ringaste bisaker, står den i ringaste motsägelse mot Jesu betydelse och talesätt, mot andan i hans lära och afsigter. När man här ser Jesus vandra genom lifvet och dess öden, utan utöfvande af underverk, såsom hans öfverspända omgifning berättar, och dock alltid i verkningskretsen af sin gudomliga uppgift såsom framstående menniska; så öfverraskas man af känslan af den innersta sanning; man ser händelserna helt och hållet så, som man såsom upplyst menniska måste tänka dem; man har här en Jasu historia, i hvilken alla de evangeliska händelserna med sina underverk naturligt upplösa sig, allt fogar sig af sig sjelft, och den bildade, som genom vetenskap, verldskännedom och fri sedlig bildning har öfvervunnit traditionens fördomar, blifver likväl en äkta, sann försvarare af den kristliga andan, äfven om han tviflar på allt, som i de evangeliska berättelserna om Jesu lefnad är öfvernaturligt eller myth. Genom dessa gamla [E:iska] urkunder, utan fästadt afseende på deras äkthet eller oäkthet, genom denna rent objektiva framställning, erhåller det naturliga sammanhanget af orsak och verkan i Jesu lif en på sakförhållanden grundad upplösning, hvilken för längesedan har blifvit ett stilla behof för hvarje fritt tänkande, vetenskapligt och i erfarenheten bildad menniska.»