Mördaren Leif Axmyr - i fängelse sedan 1982 (släppt 2016-06-02) (nu avliden)

Kul för honom att han lyckades hålla sig tills han dog. Skönt för alla andra att han han ställa till med något.

Hans namne Leif GW Persson passar väl ypperligt till den uppgiften.

Vilket meningslöst liv. Han föddes, åkte in och ut från olika anstalter fram tills han kukade ur ordentligt och slog ihjäl några stycken. Sedan satt han inspärrad hela sitt vuxna liv fram tills hans släpptes för två år sedan. Han hann knappt flytta in i sin egentligen första egna bostad innan döden knackade på.

Han kan ju inte ha varit nöjd med sina livsval...

Jag tror att när Axmyrs ilska tog över så hade han relativt lite val.

Men visst, ett bortslösat liv som nu är slut. Godnatt söte prins.

Du kanske skulle kolla in hans barndom.

Åt helvete med honom. Bortsett från hans kriminella bana, vad var det för löjlig frisyr han hade? Var det Paul McCartneys avlagda peruk eller möjligen Jokkmokks-Jokkes? Han liknade en bög i alla fall.

Varför skulle jag göra det? Finns den på film? Kan du länka?

Skituppväxten kan man kanske skylla på när man är ung, men Axmyr var 44 när han begick dubbelmord.

Dessutom finns det jättemånga som har en skituppväxt men som inte blir mördare. Jag skulle faktiskt drista mig till att säga att en förkrossande majoritet av de barn som har en skituppväxt blir hyggliga vuxna.

Axmyr blev det inte. Man kan fundera över varför.

Fast han höll sig i skinnet när han väl blev frisläppt? Med tanke på hur Axmyr betedde sig i fängelset, så var jag mycket betänksam över att han släpptes.

Ursäkta men jag har inte läst hela tråden.
Hade han någon familj? Exfru? Barn?

Gravt personlighetsstörde trippelmördaren Ricard Nilsson och den alkoholiserade redaktören Dick Sundevall skriver om sin vän "Myris".

Nilsson:

"Jag träffade honom i början av mitt straff och vi blev goda vänner. Redan innan jag stötte på honom hade jag hört alla berättelser, han var inget annat än en legend bland alla fångar.

Hans namn nämndes alltid med respekt. Vi blev goda vänner och Myris tog mig – den nydömde livstidaren – under sina vingar. Något jag alltid kommer att vara tacksam för."

Sundevall:

"Det jag framförallt minns från vår brevväxling och våra möten, varav de flesta handlade om att jag intervjuade honom, är skratten. Hans klingande skratt och hans humor som även fick mig att skratta."

https://www.magasinetparagraf.se/nyh...r-har-avlidit/