Personkemi kontra kulturkemi.

Jag vet nu inte var den här trådstarten egentligen ska placeras men jag börjar här. I det vardagliga livet talas det esomoftast om personkemi som inte fungerar. Oftast kan det hela mynna ut i att personer slutar umgås i det privata livet eller, om det rör sig om arbetsplatser, att folk omplaceras alternativt att någon helt enkelt måste avsluta sin anställning. Om dessa fall inom offentlig förvaltning eller politiken kan vi ta del av nästan dagligen.

Det finns dock fall, och egentligen är dessa fall betydligt allvarligare, som belyses betydligt mindre. Jag avser då bristande kulturkemi. D.v.s svåra motsättningar mellan olika kulturer eller kulturyttringar.

På 70-80-talet användes ordet kulturkrock, gärna i formen "- Hoppsan en liten kulturkrock!", lite pimpinett sådär med ett litet avslutande urskuldande fniss. Ordet kulturkrock verkar nu mera vara helt bortglömt.

Min frågeställning är sålunda:

Finns det ens ett ord som bristande kulturkemi eller, om det inte finns, bör det införas som ett begrepp?

Nej, i Sverige kör vi med integration och likformighet så kulturkrockar borde inte existera, i teorin.

Självklart finns "kulturkemi".

Svenskar umgås bäst med övriga nordeuropéer, därefter européer, därefter majoritets-typ-amerikaner.

Detaljer åsido (som åsikter à la, "men min frisör från fjärran X-land är trevlig") så ska Sverige fortsättningsvis vara ett europeiskt land med nordeuropeisk förankring och profil.